Brasklappen

Ja, det andra finns där hela tiden också. Det försvinner ingenstans.
Men jag ville skriva något som var helt befriat, något utan det där dunkla skimret som alltid anas i kanterna. När det inte dragit in och fullkomligt förmörkat allt, vill säga.
Jag ville för mig själv vända ansiktet mot solen, blunda och bara känna värmen i det som är nu.

Det var skönt.

Det går bra nu

Varning: Detta inlägget kan innehålla spår av skrytsamhet. Eller… Det är nästan uteslutande skryt, faktiskt. För min skull. Ni har blivit varnade.

Jag ser mig omkring och ser att det plötsligt…gror. Eller blommar det redan?
Som man sår får man skörda, sägs det, och jag tycker jag har sått och sått och sått ganska länge, utan att riktigt få den utdelning jag önskat. Fel jordmån, kanske. Dåligt väder, för all del. Kanske lite misskötsel på grund av mycket annat.
Men… Jag stannar upp lite grann, och ser att mitt arbete faktiskt bär frukt.

 

Jag är ingen karriärist. Jag lever inte för att arbeta, jag arbetar för att leva. Jag vill gärna ha roligt på jobbet, och känna att det är utvecklande för mig, men jag har inget mål för egen del, och har aldrig haft. Jag har hamnat där jag är, ibland med anledning av medvetna val jag gjort, ibland på grund av slump och oförutsedda händelser.
Med det sagt… Från att ha varit en junior och ganska generell utvecklare har jag hamnat i en roll där jag har specialistkunskap, och där den kompetensen efterfrågas.
Dessutom har jag under många år nu rört mig mer och mer från tekniken och gått mot människan. Mer mot relationer, kommunikation och det mjuka runtomkring. Först i stegen från utvecklare till projektledare och affärskonsult (presale, utbildning och arkitektur m.m.), senare i förtroendeuppdrag internt och en plats i ledningsgruppen.
Och nu har jag blivit nominerad och utsedd till konsultchef. Jag ska vara ha personalansvar med allt vad det innebär. Personlig utveckling, välmående, beläggning, lönesättning.
Det är ett steg. Inte på en karriärväg jag planerat eller drömt om i sig, jag har aldrig önskat bli just “chef”. Men jag har utvecklat ett allt större intresse för andra människor, för vad som får människor att tänka, känna och må. För medvetenhet, reflektion, reaktion och, såklart, aktion. Och då känns det helt rätt för mig att ta mig an den här rollen. Och det känns som ett förtroende som också är ett kvitto på något.

Sedan ett och ett halvt år är jag fotbollstränare. Ja, i början hette det för all del “Boll & Lek”, och riktade sig mot barn mellan tre och fem år, där de äldre barnen fick spela fotbollsmatcher, springa roliga hinderbanor och leka lekar som passade dem, och de yngre fick fokusera på lättare hinderbanor och småbarnslekar som “Björnen sover”.
Det var en av mina närmaste vänner som frågade om inte jag ville engagera mig i detta, och då jag dels har drömt om att få engagera mig i något som min son hittar på, dels mer och mer känt att jag vill göra något för andra, på något sätt, passade detta mig bra. Jag blev ledare och tränare.
Och nu rullar det på. Vi har lämnat de mindre barnen, och har nu ett fotbollslag för barn födda 2010. Jag är en av sex ledare, och har gått tränarkurser och lagt tid och energi (och fått kärlek tillbaka) i detta. Det känns faktiskt jättebra. Jag kanske återkommer till känslan i ett senare inlägg.
Jag har också kommunicerat med olika mäniskor i idrottsföreningen, och tydligen fått ögonen på mig från några olika håll. Och därför har jag nu blivit tillfrågad om att fördjupa engagemanget, och ställa upp på en roll i styrelsen. Och… Varför inte? Jag sorterar in det under några olika rubriker, men faktiskt ganska mycket under det där ännu lite otydligt formulerade “göra något för andra, ge tillbaka till samhället, vara någon för andra”.

Jag spelar tennis två gånger i veckan. Det är lätt att glömma, eller inte tänka på så mycket, men det gör faktiskt oerhört mycket för mitt välmående. OK, ibland gör det mig förbannad och frustrerad, men jag hade varit ännu mer frustrerad (av andra skäl) om jag inte spelade. Jag utvecklas och blir en bättre spelare. Det är svårt att se det själv ibland, speciellt när jag fastnat i ett dåligt mönster och det mentala liksom kört fast, men tittar jag bakåt har det hänt väldigt mycket med mitt spel bara det senaste året. Bättre spelförståelse, smartare rörelser, servar, backhand, forehand, slice… Snart kommer säkert också lite volley…
Och så har jag ju köpt ett nytt tennisracket också. Det ska bli kul att testa.

I helgen som gick fick jag ensamtid och egentid för första gången på…evigheter, känns det som. Jag åkte upp till landet och tillbringade några dagar i stugan för mig själv. Helt utan måsten, helt utan krav. Jag läste ut en bok, jag eldade i kaminen, jag åt god mat när jag blev hungrig, jag gick i skogen (och lagade mat vid en liten sjö), jag gick ner till havet, jag spelade gitarr… Dessutom…

…fortsätter min egentid nu i veckan, då min familj hastigt och lustigt blev medbjudna på en liten resa till fjällen. Jag fick också följa med, men kunde inte med så kort varsel. Och bortsett från att det hade varit roligt att se min son på skidor för första gången, och kunna åka lite med honom, är det oerhört skönt att få ytterligare några dagar i ensamhet, i lugn och ro och helt utan ansvar.

Och apropå fjällen… Min bror ska till fjällen med sin familj och frågade om vi ville hänga på. Så jag kanske får tillfälle att åka skidor med min son lite längre fram. Jag har ju saknat saker att se fram emot, känner jag, och det här känns väldigt bra att ha framför oss. Vi ska bara klura ut hur vi ska ta oss dit på bästa sätt, men det löser sig nog.

En annan sak att se fram emot är en grabbkväll om ett tag. Det är kanske lite löjligt att kalla oss “grabbar” numera, men vi har ju alltid sagt så… Förr i tiden var vi sex stycken som träffades tre, fyra gånger om året. Livet och dess faser har gjort att vi pausat lite, men nu är det alltså dags igen.
Jag kan tycka att umgänge är slitsamt när det blir för mycket, men en dag upptäcker jag att jag saknar något, och inser att balansen skiftat åt andra hållet, och alldeles för mycket. Det är svårt att upprätthålla en lagom balans när det sociala kan både ge och ta energi, beroende på vem, hur mycket och när det är.

 

Kan det nu också bli lite vårlikt, med ljus och lite mindre rått, så kanske något av mina alltjämt pågående projekt kan ruskas liv i, och kanske, kanske till och med avslutas. Jag har saker att göra i år, och det känns roligt att få ta tag i det. Jag känner just nu inte någon direkt press eller stress kring dem, vilket är en lättnad.

 

Så.

Du. Och du. Och du.

Jag skriver i lönndom, men ändå inte. Jag skriver så som många andra, men kan inte begränsa mig, och vill inte, orkar inte involvera. Men jag vill skriva. Och jag vill reflektera.

 

 

Du. Du hänger upp dig på småsaker, detaljer, och försöker göra dig rolig över dem. Dina likasinnade vänner tycker också att du är rolig, och spelar med. Jag tycker snarare du hänger upp dig på meningslösheter och slösar tid. Dessutom har jag svårt att ta dig på allvar när och om du någon gång skriver något äkta eller seriöst. Jag förstår inte att du orkar driva dina Seinfeld-inspirerade väderkvarnskamper. Ändå tycker jag om dig. Du är en vänlig själ och verkar inte vilja någon något ont.

Dig kan jag inte skriva om. Eller kan jag? Jag skulle kunna skriva hur mycket som helst, men jag tror vi ofta skriver till varandra allt vi tänker och tycker, så vi vet ändå. Jag tvivlar aldrig på vem och vad du är, även om du gör det.

En kvinna. En behagfull och mänsklig och god människa. Lite för tyst, då du i mitt tycke har goda värderingar och smak, ett mycket exakt sätt att uttrycka dig på, inte sällan med varm humor. Jag önskar dig mycket mer gott i livet än du redan har. Jag tycker du förtjänar mer, men jag vet inte riktigt varför. Jag känner dig ju trots allt inte så väl.

Du verkar vara ett yrväder, full av energi. Jag avundas dig ditt driv och din situation (men inte missunnsamt, tvärtom). I mina ögon är du en livsnjutare som funnit din balans i livet. Däremot tycker jag du uttrycker dig en smula okunnigt och naivt om livets lite svårare sidor. Det verkar inte som att du varit med om så mycket. Du framstår i mina ögon som en som har lite för bråttom för att hinna med att reflektera särskilt djupt. Det är, måste jag motvilligt erkänna, något jag ser ner på en smula.

Du, ja… Du är en god människa som inte gör en fluga förnär. Du borde bli omtalad just som en god människa. Tyvärr gör du allt för att bli älskad av alla, och framstår oerhört desperat och osexig. Du vill så mycket, och du får så lite. Och du har ingen aning om varför. Du tror att de ämnen du så varmt vurmar för väcker intresse och fascination hos andra, när de i själva verket gör alla uttråkade. Du är tråkig. Det du dessutom tror får dig att se omtänksam ut ger dig bara ett skimmer av desperation. Ingen känner sig utvald och speciell av dina ord. Det är synd, för du är som sagt en god människa. Jag tror du skulle må bra av lite hjälp på vägen.

Du är ung, och du gör allt för att inte verka ung. Ibland försöker du så hårt att du framstår som jättejätteung. Men det vet du inte. Du är stolt över att vara något, ha blivit något, men i själva verket har du inte gjort så mycket alls. Och det är ok. Jag vet inte varifrån det kommer, dina egna höga krav på dig själv, men… Det är du är stolt över är inte så stort som du tror. Jag tror dessutom att du fastnat i ett förflutet som du tror följt dig till nuet. Du skulle nog må bra av att gå vidare, släppa dina demoner, tala med någon och komma loss, blicka framåt. Du är säkert stark, men att behöva hävda sig så som du gör, så ofta, blir lite genomskinligt. Jag undrar dessutom om du över huvud taget vet hur man njuter. Du är lite som Richard Gere i “Pretty Woman”, som någon annan måste lära upp att gå barfota i gräset för att känna hur det känns på riktigt. Slappna av. På riktigt.

Du skriver sällan, alldeles för sällan. Jag saknar dig, men är nog egentligen glad för att du inte är här så mycket längre. Jag inbillar mig, framförallt i dessa dagar, att det innebär att du har ett liv. Och jag avundas dig delar av det livet. Du har brutit dig loss och gått din egen väg, på flera sätt. Odlat intressen som du fördjupat och vuxit i. Jag hoppas så att du hittar kärleken igen, och att du blir lycklig. Du förtjänar det.

Lite tråkig, lite intetsägande, men snäll och trevlig. Jag vill minnas att du hade ett förhållande med en mycket eldigare människa än du, för några år sedan. Jag tänker att ni var ett mycket omaka par, fast jag egentligen inte känner någon av er. Du har sidor jag tror många skulle vilja se mer av. Du är mycket mer intressant när du är ledig.

Du är en god och enkel, rättfram och rak människa. Det låter kanske tråkigt, men jag menar det på allra bästa sätt. Du är jordnära och vänlig. Jag tror du har lite dåligt självförtroende, och jag tror du har nära till skratt vad du än gör. Jag tror människor omkring dig tycker mycket om dig.

En relativt tråkig person, en typisk jag-vet-en-massa-saker-och-jag-är-skeptisk-man. Och du är i gott sällskap. Ni är trevliga, ibland roliga, och ni är ofta insnöade på teknik och något nördigt. Du är exakt så.

Dig tycker jag om. Du lever ett liv som är så oerhört fjärran mitt, och du kämpar med ditt. Under åren har du haft många saker att kämpa med, och det verkar som att du med kärlek och fötterna på jorden lyckas ta dig fram. Du verkar vara omtänksam och god, snäll på riktigt, och jag önskar dig färre uppförsbackar i livet.

Du är i dina egna ögon färgstark och full av integritet och skärpa, men jag delar inte riktigt den bilden längre. I mina ögon har du fastnat lite i den du var för kanske tio, tjugo år sedan. Jag hoppas du inte lade locket på alla de där känslorna du hade för några år sedan, de gjorde dig mer till den jag tror du vill vara. Jag tror du nöjt dig.

En varm och lite förvirrad människa, bestämd och osäker på samma gång. Stark och svag, vacker och ful. Kan verkligen allt vara sant som du beskriver om dig själv? Du har ett mycket gott hjärta, och det finns något i dig som jag fått se, något som går över gränsen från yta till äkta. Du är mig inte så nära, men jag skulle hjälpa dig om jag kunde och du behövde det.

Frisk, stark, idog och trevlig. Aldrig arg eller sur, aldrig ens trött, vad det verkar. Det är jävligt jobbiga egenskaper att se från sidan, av en som känner det motsatta ganska ofta. Du går dina vägar och struntar i att vissa saker av trendkänsliga kan uppfattas som lite töntiga. Det är bra. Du verkar trygg i dig själv. Jag är självklart lite avundsjuk på allt du är och har och gör.

Jag tror inte du är kvar här, och jag tycker det är synd. Du har blick för mer än många, och jag tycker mycket om dina olika sätt att förmedla det på. Jag är nyfiken på dig, och det struntar du i. Eller, du struntar inte i just mig, utan i vad andra tycker, tänker och vill. Du går dina vägar, och jag beundrar dig för det. Jag önskar du ville komma tillbaka och dela med dig igen.

Jag undrar om du verkligen är lycklig. Jag tror inte riktigt det. Jag tror du önskar att du var någon annan, något annat. Samtidigt bygger du din värld i samma stil hela tiden, utan att någonsin förändra något i den eller hos dig själv. Kanske har jag fel, kanske är du verkligen precis som du framställer dig. Och då är jag imponerad, även om jag personligen tycker så många av dina prioriteringar och smakyttringar är helt meningslösa. Du har i alla fall mycket skratt och kärlek i och omkring dig. Och jag hoppas att du finner en större lycka snart, något som gör dig komplett, för du verkar verkligen inte vara det.

Du tangerar ofta det tråkiga jag beskrivit hos några andra, men så visar du sidor som är så mycket mer, att du blir riktigt intressant. Du gör dina utflykter, både i tanke och handling, nyfiken och med både drömmar och förflutet. Du är äldre än vad du verkar. Du verkar kunna mycket, och du verkar sällan vilja slå någon annan i huvudet för att visa det. Sympatisk. Jag tycker om ditt sällskap och din ton.

Ett av våra sorgebarn. Jag vet inte vad jag gjort, men du har gett uttryck för någon form av beundran av mig. Vilket inte alls rimmar med din livsstil, dina val, dina uttryck. Vi är väldigt olika. Och jag tycker om dig, de flesta delar av dig. Jag önskar kanske att du avslutade vissa kapitel i ditt liv och hittade en plats att trivas på, men du verkar inte vara klar med ditt sökande. Jag undrar om du någonsin blir det. Något verkar saknas för dig, du verkar en smula trasig. Går det att laga?

Stabil, lite tråkigare än du själv tror, och faktiskt en smula obehaglig i vissa sammanhang. Du är inte jättelångt ifrån det du själv säger dig förakta, men det vill du inte kännas vid. Du tillhör en viss krets där det är naturligt. Ni vet ju mer, ni vet sanningen. Och den trumfar empatin. Du balanserar, och bakom allt det är du en vänlig och godhjärtad människa.

Om dig skulle jag kunna skriva mycket. Jag tror jag spelat en liten roll i val du gjort, val som påverkat dig. Du verkar ännu söka något, och något slags rotlöshet och klasskamp inom dig gör dig både tolerant och öppen och konservativ och dömande på en och samma gång. Du är fåfäng och lättstött, men du är också öppen om att du har svagheter. Både oberäknelig och förutsägbar. Du är också intressant, och rör dig fritt mellan drömmar och verklighet, tid och tidlöshet. Du är ibland lite svår att tycka om, men jag gör det. Oftast.

Du ser ut som en typisk övervintrad datanörd. Och precis som många datanördar tror du att ser normal ut, men det gör du inte. Du har fula slipsar, för stora kavajer, grälla skjortor och illa sittande byxor. Dessutom är din “frisyr” oproportionerlig. Den matchar inte någonting alls. Det är faktiskt helt galet. Bortsett från detta är du trevlig, nördig, insnöad på det du brinner för, och du blir i många fall en intressant nörd. Förlåt mina domar om din stilsäkerhet och smak. Du är trygg i dig själv, jag borde se det.

Dig förstår jag inte alls. Du kommenterar ibland på de mest osakliga och irrelevanta sätt. Du är aldrig otrevlig, men det finns liksom inget att svara, och du väcker heller inga skratt. Jag förstår inte riktigt vad du får ut av det. Dessutom har jag nog aldrig sett dig tillföra något av egen kraft, du verkar bara svara på vad andra gör. Det är tråkigt.

Jag vet inte riktigt var jag har dig. Du verkar vara ung och ibland lite omogen, på det där sättet att du tycker väldigt starkt om ganska meningslösa saker att tycka något om. Du tillhör den där kretsen som tycker det är coolt att rycka på axlarna åt det mesta. Du gör vad du vill, men du vet nog inte riktigt varför, och det kanske är det som är själva grejen; man behöver inte ha något därför. Även om det ibland blir lite dubbelmoral eller åtminstone motsägelsefullt, så känns det bra just då, och då kör man.

Du skriver för sällan. Jag tycker om dig, du är lite egen, på många sätt, och jag tycker det är synd att du lite för ofta skriver ner dig själv. Eller, skriver ner är kanske fel… Du skriver banalt om dig själv, lite sådär vardagsvulgärt. Du har andra sidor.

Du är en av mina hemliga favoriter. Du skriver väldigt sällan, du verkar leva ett liv där du fokuserar på dig och ditt, ganska obrydd och opåverkad av dragningskraften i det som strömmar omkring oss. Du har en oerhöt söt dotter, och jag tycker mycket om när du delar med dig av er relation. Ni verkar så fantasifullt lekfulla i ett liv som samtidigt inte är så lätt.

Du är en udda fågel. Och du vet om det. Du känner att du inte passar in, och det gör du ofta inte heller. Du verkar ha antagit en rosaröd identitet som ger dig en plats ännu längre ut i utkanten av samhället och det sociala, på grund av normer. Jag sympatiserar inte med dina utspel, men önskar dig lycka och sällskap – du mår inte bra av all ensamhet. Du har en varm personlighet, även om jag ofta tycker att du missat att tänka vissa tankar tillräckligt många varv.

Du ställer gärna frågor, och det är lite din grej, så mycket att frågorna till slut blir lite förutsägbara. Du verkar vara nyfiken och klok, och jag tror många vill vara väl sedd av dig. Jag tror du är en drömmare, och jag undrar hur många av dina drömmar som kommer bli verklighet. Ingen klander i det, jag är själv en drömmare som troligen inte kommer förverkliga en bråkdel av allt jag drömmer om. Jag tror du är fast i en situation du inte riktigt trivs i, men att du samtidigt har så mycket där du är att du nöjer dig och lever ditt liv som det är. Lycklig och olycklig på samma gång?

Du är en kokett posör. Fåfäng och mycket angelägen om att uppfattas på ett visst sätt. Och du får vatten på din kvarn. Du visar upp sidor som passar din image, andra imponeras. Du (eller denna din persona) var intressant, men till slut blev det lite för mycket för mig. Förutsägbart. Du vill vara svår. En kännare, en smakare. Något allmängiltigt tar du inte till dig.

En hurtig och käck “vit riddare”. Är du. Med en touch av nyfrälsthet växlar du mellan att älska livet och njuta av det på ett ganska enkelt och folkligt sätt, och att springa omkring och berätta för människor vad som är rätt och riktigt, vad som är moraliskt rätt, och hur det egentligen ligger till. Du har ett starkt patos, men ser kanske en smula svart och vitt på världen och människorna, när det passar dina syften. Du är politiskt korrekt i precis alla sammanhang.

Du vill vara en Kvinna. Och du vill bevisa något, ge svar på tal, få revansch. Fast ingen någonsin egentligen ifrågasatt dig. Du är definitivt frälst på något, och du har det där fåniga leendet som säger att du bestämt dig för att tycka att allt är härligt, oavsett hur svårt och tungt det är. Du tror också att du har en förmåga att lyssna och förstå människor, men utgår i precis alla sammanhang endast från dig själv och dina egna upplevelser. Immun mot insikter, upplever jag. Och det är väl skönt för dig, att få hasta omkring och vara lycklig(t ovetande). Jag tar dock inte upp några viktiga ämnen med dig. Det är bortkastad tid.

Dig har jag “känt” länge vid det här laget. Och trots det förstår jag aldrig riktigt vad du är eller gör. Du verkar leva i något slags evig 21-årsfas. Du verkar mest leka, och dina lekar utvecklas inte. Tröttnar du inte? Du är omtyckt av många, och du verkar trivas i att leva ditt liv lite som sagans gräshoppa.

En ensam man, på så många sätt. Ensam, dyster och utan riktig gnista. Hade du sträckt lite på ryggen och hittat ditt värde lite bättre tror jag du hade kunnat hitta lycka där du står. Du är enkel, och du gör det svårt för dig. Du är samtidigt enkel på många plan, och lyckas ändå nudda vid ganska komplexa känslor då och då. Skriv om dem. Du är inte dålig, du vet bara inte vad du är och vad du vill. Vill du ha en örfil?

En kvinna, stark i sig själv och med hög integritet. Allt du gör visar på bestämdhet, att du vet vad du vill och vad du tycker om. Samtidigt har du, tycker jag, något bräckligt och ömtåligt över dig. Kombinationen gör dig vacker, på något sätt. Du är konstnärlig, naken och ofta klart röd i alla dina uttryck. Jag tror inte du tycker något vidare om mig.

En komplex personlighet. Du verkar så mycket äldre än du faktiskt är. Du verkar ha levt många liv, och vittnar ständigt om dem, så tätt att jag ofta inte vet om du är där och då nu, eller om du bara visar minnesbilder. Du uttrycker dig starkt och målande, och det tycker jag om. Några av de bilder du fått mest beröm för har du fäst dig vid extra, och visar lite oftare nu än förr, och det blir lite tjatigt. Som ett barn som drar samma skämt om igen för att de vuxna ju skrattade första gången. Gå vidare. Du har mer. Du verkar förvånad över att vara vid liv, och jag undrar hur länge du verkligen kommer att vara det. En Rasputin som betraktar människorna du lever vid sidan av, och som målar bilder med Dali- och Munch-penslar av det du ser.

Du är mest arg nu för tiden. Och visst, du har kanske rätt att vara arg på en hel del, men du använder det som förhållningssätt i precis allt du närmar dig. Din personlighet har liksom bleknat, du är inte en människa längre, bara en frustande arg, besinningslös tyckare och dömare. Jag tror kanske inte helt på att bara fånga flugor med honung istället för med vinäger, men jag tror de flesta slutat lyssna på dig där du skriker och spottar åt alla håll ut i natten. Du ser i svart och vitt, och alla som inte är med dig till hundra procent är mot dig och blir nedgjorda. Allt detta innebär att färre och färre orkar lyssna på dig. Det är synd, för du är intelligent, men om ingen lyssnar på dig spelar det ingen roll hur mycket du vill och kan.

En manlig man. Lite dryg, kanske, som manliga män kan vara ibland. Du är lite för bäst på allt, och du vet lite för bra vad som är rätt och fel, acceptabelt och god smak. Allt du gör är rätt, det du tycker är dåligt är dåligt och under all kritik. Jag känner igen mig. Och därigenom är du nyttig, för du gör och säger saker jag har gjort och sagt, och jag ser hur jävla fel det blir. Du är lite konservativ i tron att det är finare, och i det trampar du en del på tårna, utan att riktigt förstå det själv. Du begriper inte begrepp som tolkningsföreträde, och du tycker att folk får skylla sig själva om de tar illa upp när du uttrycker dig som du vill och känner är din rätt. Jag tror inte du kommer att förändras.

Du är en skön människa. Du är lite skygg men varm, och vet vad du vill och inte vill. Du är en av de där som liksom är lite dolda, men som ändå finns där hela tiden. Du måste inte – och vill inte – berätta för hela världen vad du tycker och tänker om allt. Du vet ändå. Och det är ganska skönt.

Jag tror vi klickade någon gång för längesen, men att vi sedan glömde bort det. Du är trygg i dig själv, men stoisk och olycklig. Du är en av de där som intalar dig att du aldrig kommer träffa någon, och därigenom uppfyllt din egen profetia. Rotlös och sökande, men fast i dig själv. Det är synd. Du är vettig och balanserad, och har ett hjärta som rymmer mer än du ibland vill erkänna.

Du vet exakt vad du tycker om en massa saker, för att med nya erfarenheter inse att det du tyckte var baserat på fördomar och okunskap, och på något slags image du inte verkar vara medveten om att du eftersträvar. Det roliga och lite tröttsamma är att du aldrig ser mönstret själv. Du kan inte förstå och du skulle aldrig och människor som gör si eller så är så konstiga. Och så plötsligt en dag förstår du, och vänder helt. Det är bra att kunna ändra sig, men när man gjort det så många gånger, borde man då inte kunna blicka bakåt, se sina egna spår, och kanske ta sig an samtiden och framtiden på att lite annorlunda sätt? Du verkar hursomhelst växa nu, och jag tror du kommer bli bättre och bättre med det sällskap du valt. Det gör dig gott. Inte för att du var dålig innan, men… Du var ganska fragil. Du ondgör dig också över ytlighet, men är oerhört ytligt själv.

Du, ja… En enkel och rättfram människa vars drömmar och mål jag nog inte vet något om alls. Du verkar bara vilja bort, bort från det som är och det du har. Som om du lever ett tillfälligt liv, i väntan på att något ska hända. Hur länge orkar du göra det?

En mycket nyfiken och okonventionell människa, mycket trygg i dig själv och i vad du vill. Och du är intressant. Du har dessutom en ödmjukhet och en öppenhet som jag avundas och imponeras av. Den skulle kunna tas för konflikträdsla, men… Jag tror faktiskt att du är så tolerant som du ger sken av. Och du vill ju få göra det du vill – och gör – utan att andra ska döma dig. Du verkar ha drömmar och kraft att genomföra dem, och det är spännande att få ta del av dina infall.

Du påminner om någon annan. Lite för manligt manlig, lite för självgod, lite för cementerat säker på vad som är rätt och inne. Och du koketterar med det. Dock, därtill är du skicklig på det du utger dig för att kunna, så du är inte riktigt en tom tunna, heller. Kanske är du helt enkelt så bra att det sticker lite i mina ögon just därför.

Just det, du… Vi samtalade förr. Så fick du ett liv, eller, du hittade kärleken, och fick annat att göra. Det är bra. Du är krass, smart och varm, kärleksfull. Jag saknar dig, men tycker det är jättefint att du har annat för ögonen nu.

Du är egen, fast aldrig konstig. De dina verkar få dig att tro att du är udda, att det är något fel på dig. Jag tycker de dina verkar vara en smula korkade och fast i myllan. Du gör det du älskar, du söker något mer du kan älska. Du lever i stillhet, lite långsamt, även om du den senaste tiden faktiskt haft turen och av dina ansträngningar kunnat skörda mer. Jag önskar dig självförtroende och lite fuck-you-ilska istället för det underdåniga, kuvade.

Kunnig, smart, klok och allvetande. Kanske en smula självuppfylld ibland, men å andra sidan, vem kan inte vara det ibland. Du verkar kunna väldigt mycket, både teoretiskt och praktiskt, och det ser jag på med gillande.

En offerkofta. Du ser dig själv som ständigt olycklig, otursam, utan möjligheter att komma på fötter. En självuppfyllande profetia. Ena stunden är du rabiat, andra stunden självutplånande. Du älskar det du hatar, du hatar det du älskar. Du verkar så oerhört vilse och borta från en dräglig självbild. Vissa saker är svåra att förändra på egen hand, och andra saker tar tid. Men du gör verkligen inte mycket själv för att ändra på något. Dina cementerade värderingar och principer gör dessutom att ingen lyssnar på dig.

Dig förstår jag mig inte på. Du verkar helt blåst, du verkar vara helt omedveten om din egen dumhet, och du älskar att framställa dig själv som ful. Samtidigt lyckas du på något sätt hitta platser och roller som säger mig att du inte kan vara så dum, eller särskilt omedveten… Du är irrationell, men kärleksfull. För några år sedan strävade du efter att få vara med i de coolas gäng. Du var nog med också, tills du till slut blev utesluten. Nu lever du på gamla meriter.

I ständigt behov av bekräftelse, en naiv sökare. Du är varm och kärleksfull, men verkar inte ha hittat dig själv, riktigt. Du verkar söka, men faller alltid in i samma roll, samma mönster. Som så många andra låtsas du vara omedveten om några mycket genomskinliga beteenden du har, som du nog tänkt ska vara kul delar av din persona. Du skördar som du sår. Problemet är att du inte förstår vad det är du sår.

En lite vilsen sökare, ibland lite emo, men allt starkare och mer självständig. Du verkar ha skrivit upp ditt eget värde de senaste åren, och det är härligt att se. Du framstår för mig ofta som ledsen, uppgiven, och i behov av ord på vägen. Samtidigt är du också glad i något enkelt och äkta. Jag önskar att det gick fortare framåt för dig.

Jag undrar om du är som du framställer dig själv, eller om du förlorat dig helt i bilden du målat upp. Du verkar omedveten om det sjukliga, nästan maniska i dig. En mycket udda fågel, men oftast på ett trevligt sätt. Lite förutsägbar, vilket i sig är motsägelsefullt, för du önskar inget hellre än att vara oförutsägbar. Du verkar dock till skillnad från många andra vara väldigt nöjd med var du är, och med vem du är. Trygg.

Du är en av de där som aldrig förändras. Du bestämmer dig med jämna mellanrum för att göra om dig, bli en ny människa, för att inte så lång tid efteråt vara precis som du alltid varit. Och jag tror aldrig du kommer att förändras. Dessvärre kommer du också att träffa samma människor som du alltid gjort, och av samma underliggande anledning. Jag hoppas du blir lycklig, men…

Du är helt omedveten om det mesta. Du tycker synd om dig själv på så många sätt, och ser inte hur privilegierad du är. Det är pinsamt ibland. Du verkar också överskatta din egen förmåga, men skyller omständigheterna på andra. Jag har sett att du några gånger ondgjort dig över falskhet och hyckleri, för att andra gånger se dig sticka kniven i ryggen på människor du strax innan kramat. Du är oerhört bortskämd.

Du verkar vara så lycklig och perfekt och lyckad och ditt liv verkar bara rulla på, från lycka till lycka. Jag är avundsjuk. Det är härligt att se att det kan vara så också. Du verkar ha fått allt. Eller sett till att få allt. Möjligen kan jag sakna lite medvetenhet och insikt ibland. Men det är ju jag, det.

Du tror du är något. Och det är väl bra, i Jantes förlovade land. Problemet är att du inte alls är vad du tror du är. Jag undrar hur du kan ha så bra självförtroende gällande ditt eget verk, när det verkligen bara är banalt och dåligt.

Självupptagen och bekräftelsehungrig. Men också ganska rar. Jag tycker inte om hur du gör dig lustig på andras bekostnad när du har tråkigt. Jag undrar vad du ska bli när du blir stor. Jag tror du kommer vakna upp en dag och inse att det du trodde var ett liv bara var ett stillestånd i ingenting särskilt, och att du inte ens hade särskilt roligt. Ibland undrar jag om du inte redan nu vet om det, men förtränger det.

Dig skulle jag vilja tala med. Men jag kommer aldrig att göra det, tror jag. Du är en egen liten stjärna som tänker och känner och lever. Du kan dessutom uttrycka dig, och låter dina känslor sväva fritt. Jag vet saker som du skulle vilja veta och höra om. Jag vet också saker du inte vill veta om. Du är öppen och mycket mer älskad än vad både du och jag kunde ana, tror jag.

Du försvann. Fast du är kvar, lite. En förunderlig människa, intressant och spännande i de val du gjort och gör, det liv du visar glimtar av, och den personlighet du aldrig verkar skämmas för. Du är intelligent och djup, och jag uppskattar mycket dina tankar. Din förmåga att försvinna lika plötsligt som du kom är en smula irriterande, men på något sätt också uppfriskande och eftersträvansvärt.

Du är en posör. En bekräftelsekåt narr. Att folk fortfarande orkar spela med i dina löjliga lekar övergår mitt förstånd. Jag skulle kunna skriva så mycket mer, men jag är trött på dig.

Du är något så ovanligt som en kvinnlig man, eller en manlig kvinna. I beteende och sätt, alltså. En självgod (wo)mansplainer. Du är mycket allmänbildad, men du är också väldigt dömande, och du saknar ödmjukhet, lyhördhet och taktfullhet. På så sätt är du lite uppfriskande, det är på ett sätt skönt att se dig obrydd och rak. Men… Din raka och ärliga attityd går ofta över gränsen till att bli plump dryghet.

Du… Du är sådär omoget arg på en massa saker. Allt som du inte tycker om eller förstår är dåligt och jättefel, töntigt och kasst. Och du är så arg och oförstående och intolerant. Du tror själv att du är ganska härlig person, skön och skojig, men du är faktiskt otrevlig och snudd på psykopatisk. Du har en jävligt dålig attityd, helt enkelt. För att inte tala om din människosyn…

Det är svårt att beskriva dig utan att det blir uppenbart. Du märks. Du tar plats. På ett ganska vardagligt och äkta sätt, ibland lite högljutt och klumpigt, ibland lite mer balanserat och med något slags väl dold äkthet. Du är ofta helt öppen, och avslöjar ändå nästan ingenting. Jag förstår mig inte på dig, men lyssnar ändå gärna på vad du har att säga. Tills vidare.

 

 

Det känns som om jag skulle kunna skriva mer, framförallt om dem som är lite mer, och om dem som en gång var lite mer.
Men… Jag nöjer mig så. Det var skönt att få bubbla lite. Mina tankar svävade ut så mycket mer, och det får räcka. Ibland är skrivandet för andra, ibland för mig. Ibland bara ett sätt för mig själv att sätta ord på tankar som inte kommer till ro. Ibland bara något att göra. Och nu är detta gjort.

Slocknade drömmar

Jag drömmer. Precis som jag alltid gjort. Jag till och med hoppas.
Vissa drömmar tror jag lika mycket på nu, som innan, före. Andra drömmar har jag sett slockna och dö.
Visst sörjer jag. Jag gör det. Det var mina drömmar, och det gör alltid ont att ge upp en dröm.
Men i skuggan av mörkret intill… Jag har inte tvingats ge upp alla mina drömmar. Jag har inte berövats och förlorat allt hopp. Jag kan sluta mina ögon och ännu se stjärnor. Och samtidigt fatta din hand och följa dig genom mörkret.

Jag vet var mina drömmer vilar.
Jag återvänder till dem, jag lovar, men inte nu.

Jag är stark. Jaha?

Några har sagt mig att jag, i allt som hänt och händer, är stark. Att jag bär flera tunga bördor, och att jag är oerhört stark.
Jag har funderat en del på det där.
Jag vet inte riktigt vad jag ska göra med det. Vad det betyder. Vad personen som säger det vill ha sagt.

Jag menar, jag har ju inget val? Precis lika lite som (nästan) alla människor som går igenom något tungt och svårt. Vad vore alternativet? Att i apati lägga sig ner och ge upp? Nej.
Så jag, liksom så många andra, kämpar på med mitt. Jag bär. Gör det mig stark? Jag kan inte riktigt se det så.
Jag förstår ju att människor säger det i omtanke, och som något slags bekräftelse till mig. Och jag är kanske lite otacksam som ifrågasätter, eller analyserar, snarare, detta.
Men vad är det egentligen? Ska det vara tröstande? Stärkande? Bekräftande? Är det ett kvitto på att jag har rätt att gnälla lite?
Jag vet inte. Själva grejen är väl att jag har lite svårt att ta till mig det, helt enkelt. Jag kan inte se att jag är starkare än någon annan. Och jag vet heller inte vad jag ska svara. Tack?

Jag talade med en psykolog några gånger i våras. Han sade också till mig att jag är väldigt stark. Jag hade då berättat om vad jag gått igenom tidigare, vad som var på gång just då, och vad som komma skulle, och hur jag såg på allt, hur jag förhöll mig. Och vad jag kände.
Och jag undrar samma sak där… Vad var det egentligen han ville säga? Eller, vad ska jag ta med mig, hur ska känna när han säger så? Ska jag känna mig stark? Och då tillit till mig själv, att jag är rustad att klara av vad som kommer i min väg? Det kan ju ingen veta. Säger han någon gång till en patient/klient att hen är svag? Det tror jag nu inte, det skulle ju definitivt ha en försvagande effekt, känner jag. Men tänker han det? “Shit, den här människan är inte rustad för det här, det här kommer gå åt helvete.”

Hur som helst. Jag är enligt uppgift stark. Så jag skriver väl det på min egenskapslista.

 

Ibland hyser jag liknande funderingar kring frågan “Hur mår du?”. Jag är lite trött på frågan. Den är alltid ställd i omtanke (kanske ibland lite slentrianartigt, men oftast genuint undrande), men jag vet inte vad jag ska svara. Jag skulle kunna svara lite kort och halvt avfärdande. “Jo, det är ok.” Och så är det bra med det. Eller så svarar jag något i stil med “Det går upp och ner. Ofta är det bra, ibland är det dåligt.” Men då kommer allt så nära, det dras liksom fram i ljuset, och då måste vi nästan tala vidare om det. Och det har jag sällan någon lust till.
Och så undrar jag lite vad den som frågar väntar sig för svar. Ett “hur mår du?” skulle ju kunna betyda, med rätt personer, “vill du prata, så lyssnar jag”. Men det vill man (jag) inte när som helst, var som helst.
Många skulle nog anse mina funderingar visar på otacksamhet och misstro. Jag vet inte riktigt själv vad jag tycker.
Kanske (jag vet inte om detta är rimligt eller inte) skulle varje människa innan hon ställer en fråga först tänka igenom varför hon ställer frågan, vad frågan egentligen betyder, om mottagaren känner sig bekväm där och då och med eventuella närvarande åhörare… Det känns både rimligt och orimligt. Vi kan ju inte ha ett liv med relationer om vi inte får lov att ställa frågor till och tala med varandra. Utan rädsla att röra upp något. Väl?

Några tankar

Älskade.

Jag undrar så vad du kommer att tänka och känna.
Jag önskar ibland att du ställde frågan, så att jag kunde berätta för dig. Så att vi kunde börja också den vandringen tillsammans.
Du vet ännu ingenting. Det skulle ändå inte förändra något. Tänker jag. Tänk om jag har fel? Jag har blivit uppmanad att gå på känsla, och det är det jag gör.
Men om du skulle fråga skulle jag berätta.

När du väl får veta kommer jag inte vilja lämna din sida. Jag kommer vilja finnas där, för fler frågor, för tårar, för samtal, för vrede, för närhet, för dig. Men det kommer jag ju inte kunna. Inte hela tiden. Du måste stå på egna ben. Och bära själv. Men så fort jag kan, så fort vi är tillsammans, ska jag hjälpa dig. Med vad du än vill. Jag hoppas bara att du vill.

Jag vet inte vilka frågor du kommer att ställa. Jag hoppas bara att du faktiskt frågar, att du inte bara tystnar. Jag har så många svar att ge dig, svar som jag tänkt igenom under lång tid. Men jag vet ju inte om du kommer ställa de frågor jag har svar på. Och jag vet inte om mina svar räcker för dig.

Jag hoppas att min kärlek till dig räcker.
Jag hoppas att jag får förtroendet att hjälpa dig när du behöver hjälp.
Det finns ett efter, älskade, älskade.

(något slags) Retrospektiv 2016

Jag har blivit expert på att skriva en massa luddigt formulerade tweets om… Ja, vad? Om hur jag mår, om livet, om döden, om alltings naturliga jävlighet, om… Allt.
Och här någon form av årskrönika, en summering av året. Kanske. Om jag inte min vana trogen bäddar in allt i ludd.

 

Livet har gjort mig trött. Jag är trött. Trött på min situation.
I vintras var jag så trött att jag var tvungen att vila. Ordentligt. Jag tappade fotfästet. Orkade inte bära så tungt. Eller, jag orkade nog bära tyngden, men när hela bördan kom i obalans föll jag. Prova själva att bära något tungt och otympligt i ena handen och något lätt och litet i andra handen, skifta grepp och byta plats på bördorna, plötsligt bära lika tungt i båda händerna, men med olika tyngdpunkt… Man faller till slut.

Livet är orättvist. Och i det är det rättvist, för det är orättvist mot alla. Men det är också orättvist, i det att det inte är lika orättvist för alla.
Den gamla klyschan ”alla får sin beskärda del av olycka” stämmer inte. Somliga får mer, andra får mindre.
Rättvisa är också ett begrepp vi människor konstruerat. Djurvärlden kan tyckas visa upp rättvisa ibland, men det handlar oftare om att det råkat bli jämnt. Djuren lever mer under villkoren ”ta vad du får, ta mer om du kan, det blir som det blir, acceptera och gå vidare, förbättra din situation om du har möjlighet”. Det är hårt. Och du har allt att tjäna på att vara opportunistisk.

2016 lämnar jag bakom mig som ett av mitt livs sämsta år.
Jag tänker sällan på det, men jag har varit med om – och tagit mig igenom – en del sorger under livet, sorger som säkert präglat mig på olika sätt. Inte minst i det att jag vet att det finns ett efter (i de kriser och sorger jag varit med om) och att jag kommer dit. Det är en trygghet. Det betyder inte att jag inte oroar mig, eller att jag inte upplever ovisshet och frustration. Tvärtom. Verkligen tvärtom. Men, det ger mig en grundtrygghet att veta – starkt tro på – att det finns ett efter. Ett liv efter det jag går igenom.
Hur som helst, med livets alla sorger i beaktanden – 2016 är ett av mitt livs sämsta år.

Det fanns glädjeämnen, många och stora, men sorgerna var desto större.
Jag har vänner, jag har fått nya vänner, och alla har visat mer värme än jag någonsin kunnat tänka mig. Jag har knäat på jobbet och kommit tillbaka, och funnit en roll jag trivs bra i. Jag har vuxit och tar min plats nu, efter att försiktigt ha gjort anspråk på den. Och jag får den. Jag har också tagit några steg på min egen utvecklings väg, och blivit lite mer av det jag vill vara, något jag är mycket nöjd med. Och jag har “kommit ikapp mig själv” i fråga om krav och förväntningar på mig själv, jag är mer rättvis och förlåtande mot mig själv och kring mina egna gärningar, och jag är mer medveten om vad jag vill lägga min tid på. Det finns mycket att glädjas åt.
Men jag har inte tid och ro att glädjas åt det. Annat än i korta stunder. Något annat kastar en skugga över allt, något större och tyngre än jag varit med om förut. Något som kommer förändra mitt liv.

Blickar jag bakåt har de senaste tre åren varit kantade av sorg och oro. Drömmar som bleknat snabbt, hopp som släckts, bekymmer, problem och kriser som drabbat… Och det har inte funnits någon väg ut. Finns inte. Det går inte att lämna vägen, vända om eller ta en annan väg. Det går heller inte att skynda på färden, och… Jag vill ju inte det heller. Jag går igenom mitt helvete (jag skriver bara ur mitt perspektiv nu, och är oerhört medveten om att det finns andra perspektiv, andra helveten) och hoppas både att det varar så länge det bara går, och att det snart är över. En tanke som givetvis är förenad med något som kanske skulle kunna liknas vid dåligt samvete, men som nog snarare är något i stil med en brasklapp, en disclaimer, en avsiktsförklaring för att bortom varje tvivel rentvå och rättfärdiga…
Jag vet inte hur länge jag vill dröja vid de drömmar som bleknat, de hopp som släckts. Jag vet inte om jag behöver sörja dem. Det kommer kanske om och när det behövs. Och samtidigt har jag fått så oerhört mycket som gör mig lycklig, att det kanske är där min tröst ligger. Jag vet inte.

Samtidigt som livet pågår med alla de lyckor som trots allt också ryms. En situation ganska svår att balansera, som sagt.
Det finns lycka hemma. Dock alltid med en skugga. Det finns lycka i stunder borta, stunder som är korta och utspridda. Mina andningshål. Där jag är bara jag och bara för mig själv, med det jag vill göra. Ibland önskar jag att tiden kunde stanna där. Men det gör den ju inte. Så kommer jag hem igen. Där allt är normalt, men ändå inte.
Oftast är allt “bra”. Då är påminnelserna få, men aldrig helt borta. Ibland är det inte alls bra. Då finns inget utrymme alls för mig. Då finns bara sorgen och maktlösheten.

Det finns många aspekter av det jag nu går igenom, mycket att vara arg och frustrerad över, ledsen och uppgiven. Och en ofta svår balans mellan att låta känslorna få finnas där, och att ge uttryck för dem…på rätt eller fel sätt och i lagom mängd och i rätt sammanhang och sällskap.

Jag vet inte om denna summering är särskilt givande för någon. Kanske får orden i en framtid visa mig något.
Detaljer? Nej. Jag vill inte.

 

2017, då, året som snart ska börja.

Jag kan inte se någon ljusning. Jag tror 2017 blir ännu ett sorgens och lidandets år. Jag hoppas på något. Jag drömmer om något. Men det ser mörkt ut även framåt. En själslig fimbulvinter. Jag längtar efter vår.

Jag längtar och drömmer efter ganska många saker, men verkligheten som råder gör framtiden alldeles för oviss för att kunna tro på någon av alla drömmar. Det finns ett efter, men hur, när, var och med vem… Det vet jag inte.
Och därför vågar jag heller inte säga något om vad som komma skall. Vad som komma kan.
Jag vet att något bra håller på att utvecklas på jobbet. Åtminstone föreställer jag mig att det blir bra. Jag tror att det kommer gör att jag växer, på flera sätt.
Utöver det… Nej, jag kan inte sätta några mål eller visioner när jag inte vet vad jag har att röra mig med.

Jag vill gärna återkomma i ämnet, även om jag vet att ambition och motivation till skrivande just nu verkar vara tämligen sällsynt.