Jävla skitfår

Jag ville säga något. Eller, jag ville få något sagt. Jag vet bara inte riktigt vad.
Det händer lite då och då. Lusten att skriva liksom petar på mig, vaknar, väcker. Och jag sätter mig ner, när ro och tid och tystnad äntligen infunnit sig.
Det var ju något jag tänkte på förut. Något som skulle få orden att flöda och lägga sig i ordning.
Men så gör de inte det.

Jag vet vad jag vill ha sagt. Jag vet vad jag kände då, vad som väcktes, vilka känslor jag målade med för att få den bilden jag såg just där och då.
Men när jag väl sätter mig vill orden inte lyda. Likt en skock får struttar de omkring respektlöst och nästan hånfullt, till synes väl medvetna om hur kränkt jag, vallhunden, blir över detta svek mot spelreglerna. De ska ju gå härifrån och bort dit, genom grinden och samlas i fållan där borta. Är det tänkt. Jävla skitfår. Eller ord, då.

“Det är ok”, säger någon. “Det blir så ibland, det är bara att vänta.” Eller: “Skriv. Skriv vad som helst. Det lossnar snart, bara du skriver något.”
Men jag vill inte skriva vad som helst. Jag vill skriva det jag vill skriva. Och att “bara” vänta är inte riktigt min grej.

Idag var det nära. Jag såg fåren i ögonen, och för några sekunder kunde jag skönja något av den där respekten de brukar ha för mig. De liksom mindes vem jag var och vilken deras roll var. Så kom något och störde. Kanske var det en tanke, kanske var det en känsla, kanske var det bara lite tomhet som tog plats. Och med ens bröts kontakten mellan fåren och mig, det där mentala övertaget och regimandatet löstes upp.
Och nu står de där de vill, lite här och lite där. Och gör vad ordfår nu gör. Betar, bajsar, bräker.

Jävla skitfår.

Annonser

Tystnad och ljus

Ja… Vi hade drömmar.

Eller hade vi det? Vi levde väl på, liksom? Men visst, vi pratade om olika saker vi kanske skulle göra i framtiden. Är det drömmar? Det handlade ju inte om att sälja huset och resa jorden runt, utan mer… Fylla livet med en massa saker som värmde. Planera utrymme och möjlighet att göra sånt vi tyckte om. Och vi gjorde mycket också, vi hann med en hel del av det där. Samtidigt som allt annat.

Så här i efterhand känns några av drömmarna lite banala. Men det var vad vi ville. Då. Länge. Det är ju först nu, i skenet av allt som hände – istället – som prioriteringar och val kan tyckas lite märkliga.

Det sista på garaget. Jag hoppas få till det innan vintern. Jag har faktiskt börjat så smått. Det är ju inte så mycket, och har inte varit så mycket på länge. Det har bara inte blivit av, för att… Allt annat. Salningen ska dit, och den ska vara målad och underlaget ska vara behandlat och klart. Panelbitarna ovanför porten ska på plats, och även de ska målas. Och så foder. De har varit målade och klara länge. Det sista utvändiga är foder kring fönstren. Om jag bara får några dagar att jobba ifred, så… Och det får jag. Jag behöver bara planera lite.
Jag var ute nu och oljade underlaget för salningen, och målade några foderbrädor. Det var då, när jag var klar och skulle stänga de automatiska garageportarna (som orsakat så mycket ångest, du vet) som jag såg ljuset. Sensommarkvällsljuset, det där släpande och nästanvarma som sökte sig in genom fönstret på södra gaveln.
Det är något med det där ljuset. Något som får mig att stanna upp och känna saknad. Som om allt jag någonsin lämnat, eller som lämnat mig, skymtar till i ett alla då på en gång nu, för att sedan sakta blekna till ett eko.

I det ljuset kan jag minnas sena dagar i mellanstadiet. Asfalt och sand. Kläder och skolkorridorer. Plaststolar och cykeldäck.
Jag kan höra mammas och pappas röster, bildörrarna som slår igen, prasslet av påsar med mat. Dofterna i mitt hem.
Jag minns lycka och sorg, värme och ensamhet, tystnad. Jag minns tystnad, så mycket tystnad. Kanske är det tystnaden som är nyckeln, ljuset som är dörren.
Jag minns dig, såklart. Du är där, kanske tydligare än det mesta annat. Bara där finns en massa bakom oss lämnade nu. Då.
Och så jag. Där, nu. Utan dig. Med det som var vårt, det jag inte hann klart innan du tvingades lämna oss. Och just där och då känns det, som många gånger förr, både efter och under vår tid tillsammans, så meningslöst med allt arbete jag lagt ner. All tid. Alla pengar.
Det är inget att orda om egentligen. Vi var överens, vi ville ha det så. Och det blir bra. Det blir rätt. Men… Saknaden, sorgen om man så vill, väcker något slags ovilja mot hela projektet. Mot fler projekt och planer och drömmar. För det var ju våra projekt och planer och drömmar. Vad är det för mening med att slutföra dem om du inte är med? Allt vi gjorde här, det beständiga, var ju för oss, för vårt bästa och varma, för allt vi önskade och ville.
Jag kommer komma över den känslan. En dag är allt bara. Projekten är avslutade och klara, och allt som en gång var en dröm, en plan, ett projekt är…det som är och finns. Det vi har.

Och så minnena, då.
Kanske kommer jag om några år återigen fångas av det dröjande kvällsljuset och slås av alla lagren av minnen som ekar. Och kanske med en känsla av… Frid.

What’s in a name?

Under kategorin “Man kan skriva om allt” kommer här något lite värdelöst, tidsfördriv, om man så vill. Det behöver inte vara läsvärt, men tydligen var det skrivvärt.

”Pappa, om du blir kär i någon ny tjej någon gång är det bra om hon heter Maria eller något annat som börjar på ‘Mar’. Så har vi samma början på namnen, alla tre!”

Sade min son idag. Vilket jag twittrade om. Jag fick då några svar med namnförslag, namn som alla börjar på just “Mar”, och det fick mig att fundera. Först över namnen jag fick. Vad jag kände för vart och ett av dem, “vem” jag såg framför mig. Sedan spann tankarna vidare av sig själv.

Här är namnen jag fick som förslag, och mina tankar, fördomar, känslor om dem.

  • Maria
    Som namne till Jesus moder förpliktigar detta namn en smula. Lite präktigt. En tjej som var kär i mig i mellanstadiet hette så. Jag tyckte hon var jobbig. Är man, som jag, född i mitten av 70-talet är detta namnet lite för vanligt för att väcka några känslor.
  • Marie
    Marie är ungefär lika neutralt som Maria. Vem som helst kan heta Marie.
  • Margareta
    Margareta, “den tjocka och den feta”. Så får man nog inte säga. Margareta är för mig en äldre kvinna, en lärarinna eller postkassörska. Någon Sten & Stanley sjunger om. Maggan. Nej, det funkar inte. Sedan har vi ju Drottning Margareta, och även om hon var lite cool, så… Nej.
  • Marlene
    Det första jag kom att tänka på var naturligtvis Lili Marlene och Marlene Dietrich, som jag inte har någon egen relation till, de ligger bara som något slags nedärvt minne i svartvitt och med visslande militärer i bakgrunden. Jag har nog aldrig träffat någon som heter Marlene. Vilket är lite synd och konstigt, känner jag nu. Det är ett fint namn. Jag känner till en som heter så, men inte mer. Hon får representera alla Marlene från och med nu, och jag känner att det blir riktigt bra.
  • Margot
    Vi, några av mina kompisar och jag, kallar ibland en väninna för Margot. Hon heter egentligen något annat. Det är inte vackert. Alls. Och det är tantigare än Margareta. Det går inte. Vad hette hon, sångerskan, som blivit påkörd av en bil för längesen, som sjöng lite småvackert och jazzigt? Melody Gardot? Jaha. Det var inget.
  • Marianne
    Marianne är precis som Margareta en lärare, en fluortant eller en skivbolagsdirektörsfru. Och en retrokaramell. Nej, det finns inte mer att skriva om Marianne.
  • Marie-Louise
    Marie-Louise är ju lite fint! Kanske mest för att jag alltid tyckt om namnet Louise. Ja, tills jag lärde känna en lite white trashig Louise, då. Men ändå. Att aber med namnet Marie-Louise är att de ofta får smeknamnet Majsan. Vilket sedan blir Bajsan.
  • Marinella
    Marinella är väl någon obskyr, billig, äcklig spritsort? Jag vill minnas att det stått på bordet någon gång på 70-talet när mina föräldrar var på fest. Kan man heta så? Hoppas inte.
  • Marion
    Kan man heta Marion i Sverige? Det är ju lite fint, även om Robin Hood-vibbarna är lite väl starka. Dessutom hette väl Alphavilles sångare just Marion? Marian? Jaha. Potejto, potaato. (Ni som var med när det begav sig, kolla inte Marian Golds bild på Wikipedia! Ni kommer bli grymt besvikna.) (Ni kollade ändå. Skyll er själva.)
  • Marja
    Jag känner en Marja. Hon är från Danmark, och när hon var liten lät hennes skratt som barnet som skrattar allra mest klingande i Vreeswijks “Turistens klagan”. Och det är jävlarimej inte dåligt. Annars är Marja ganska hårt, vasst, finskt.
  • Mara
    Kan man heta Mara? Eller är det något man är? Någon/något som rider en om natten…? Jag tycker om namnet. Hoppas någon heter så. Hoppas hon är snygg med kattögon och ett underbart resting bitch face.
  • Marielle
    Jag vill tro att jag känner en Marielle. Men det gör jag nog inte. Det låter som någon som gillar shabby chic men som stavar det “chubby chick”. Kanske någon som dricker Marinella? Nä, förlåt…
  • Marta
    Marta är en fotbollsspelare. Och mer än så blir det inte. Jag minns att jag när var liten såg namnet Marta i något sammanhang, och kunde inte förstå varför det fanns. Varför skulle någon vilja heta en kallare och hårdare form av Märta? Jag uttalade det som Märta, fast med kort, hårt a. Då blir Marta väldigt osnyggt.

 

Jag hade egentligen tänkt fortsätta utveckla mina tankar och känslor kring namn, men klockan blev för mycket. Kanske kan det bli en fortsättning.
Slutsats? Det får nog bli en Marlene för min del, om jag ska hålla mig på min sons linje. Jag är dock mycket tveksam till att det finns en Marlene för mig någonstans.

Några rader

Hej.

Det har gått några dagar nu. Sedan du lämnade oss.
Jag hade nog tänkt skriva tidigare men… Det har varit fullt upp, liksom. Inte för att jag tror du klandrar mig.

Jag saknar dig.
Du har ju varit borta ett tag, redan innan. Jag saknade dig då också, men då fanns du ändå där någonstans. Vi kunde skicka meddelanden och ringa, och vi hälsade på. Och tidigare, när du var här, då var det ju också annorlunda, så… Vi har ju på många sätt vant oss.
Men ändå, trots det… Jag saknar dig.
Visst trodde jag nog att jag skulle sakna dig, men det är svårt att veta innan på vilket sätt. Eller, hur mycket, när och hur. Det är svårt att förklara. Kanske förklaras det bäst i alla små stunder då jag kommer att tänka på dig just för att du inte längre finns där.

Häromdagen gjorde M något roligt och jag filmade med mobilen. Och första tanken, som alltid, var att skicka filmen till dig på WhatsApp. Men det kunde jag ju inte. Och jag har tagit massor av bilder på honom den här veckan som du skulle älskat att se.

M har varit så oerhört duktig den här veckan som gått. Vi körde fotbollsskolan som vi bestämt sedan så lång tid tillbaka. Jag frågade om han verkligen ville, och han ville. Jag tror det var skönt och bra för honom att snabbt komma in i något normalt igen. Träffa kompisar och ha något att göra. Och du skulle varit så stolt över honom, om du varit med. Lustigt nog blev jag nästan mest stolt över att han, den dagen jag inte var hans ledare (på grund av turnering med uppdelade lag), vid lunchen helt ensam letade upp sin lunchlåda, åt sin mat och dessutom lade tillbaka lådan i väskan efteråt.
Och i morse vaknade han före mig, och smög så tyst han kunde till badrummet för att inte väcka mig (han sover i din säng, jag tänker att han kan få göra det ett tag till). Sedan fixade han själv med kläder och dessutom ordnade han frukost, flingor och mjölk. Jag vaknade och låg och lyssnade, men lade mig inte i.

Någon av dagarna fyllde jag på den stora tunnan med torrfoder till katterna. Var köper du kattmat? Lena sade att du beställde från Tyskland, och hon skulle försöka hitta en gammal order och ge mig, så jag kan fortsätta med samma blandning.
Vinter hoppade förresten upp till mig idag och lade sig i mitt knä. Där stannade han i någon timme, innan M kom ut och skrämde iväg honom. Jag tog en bild, men… Ja.

M behöver förresten nya shorts. “Vilken storlek har han?”, tänkte jag först, men det löser jag faktiskt utan hjälp. Däremot tror jag att du kanske redan köpt en massa kläder till honom, i “nästa storlek”. Det gäller bara att hitta dem…

Igår var din mamma här och vattnade lite växter som står vid västgaveln. Jag har inte brytt mig om växter alls den här veckan. Dina orkidéer… Jag har tänkt sätta dem i hon och blöta igenom dem, men… Ja, ja, de är ju tåliga.
Pionerna blev inte så fluffigt stora i år som förra året. Och nu har vi haft ett par dagars storm, så alla pioner ligger ner längs gräsmattan. Jag orkar inte bry mig om dem heller. Men jag kör åtminstone inte över dem med gräsklipparen.

Vad gör vi, då?
Jag vet inte. Vi lever. Det går ganska bra, tycker jag. Du vet ju hur M inte reagerat så mycket tidigare? Han har ju pratat om allt, så visst har han tagit in och förstått, men några större reaktioner såg vi ju inte.
Dagen då du till slut somnade in kom det äntligen en reaktion. Jag skriver “äntligen”, för jag tror det var nyttigt för honom. Kanske också för mig. Jag tjatade lite på honom vid läggdags, och då såg jag hur han blev ledsen, försökte hålla tillbaka tårar. Då sade jag: “Jag vet att du är ledsen. Det är jag också. Och det är ok. Det är ok att gråta.” Och då, äntligen kom det.
Och vi grät, tillsammans. Länge. Och han grät och sade att han redan saknade dig och att han inte ville leva utan dig och att han ville att du skulle komma tillbaka… Och jag grät och satt tillsammans med honom. Och han såg att jag var ledsen, och att jag grät. Vid ett tillfälle lade jag ansiktet i händerna, som man gör ibland när man gråter. Då bad han mig ta bort händerna. Han ville se. Och jag tänker att det var betydelsefullt för honom. Att se mig. Att gråta tillsammans.
När vi kom hem på dagen var han ganska krass. Han tog bort din Netflix-profil och förklarade ungefär att “den behöver hon ju ändå inte nu”. Efter att vi gråtit på kvällen var han mjukare. Han hämtade det gamla porträttet av dig där du har balklänning och satte det på tavellisten tillsammans med din favorit-Skylander-figur. Och konstaterade ledset att det inte fanns så mycket som påminner om dig. Då kunde jag förklara för honom att vi hade massor av saker som påminner om dig. Foton och filmer, framförallt, men också alla minnen jag och andra har att berätta om. Och, även om han inte tänker på det just nu, allt här hemma och omkring bär ju tecken av din närvaro. Pionerna i synnerhet och trädgården i allmänhet. Men det tänker ju inte M på.

Idag var vi nere på skolan och hämtade hem hans regnkläder och extrakläder och skor där. Och han fick en gosedjurskanin och stora kramar av sina fröknar. Han var kanske lite obekväm av uppmärksamheten just då, men väl hemma kramade han sin kanin länge, gav den namnet Miramis och tog hand om den på det mest ömsinta sätt. Fint.

Jag skulle kunna berätta för dig om alla reaktioner.
Om dina kollegor på jobbet, om alla våra vänner, om dina gamla vänner från högskolan, om mina och dina släktingar… Om alla som skrivit på Facebook. Men… Nej.
Jag ville bara skriva lite. Berätta att vi har det ganska bra. Under omständigheterna, måste man väl lägga till. Men du vet. Vi pratade om det här. Och just nu känns det som att vi har det ganska bra. Vi pratar. Vi känner. Vi pratar om känslor. Vi håller sams, nästan hela tiden.
Och vi saknar dig.

 

Nu har jag skrivit lite. Kanske skriver jag igen.

Brasklappen

Ja, det andra finns där hela tiden också. Det försvinner ingenstans.
Men jag ville skriva något som var helt befriat, något utan det där dunkla skimret som alltid anas i kanterna. När det inte dragit in och fullkomligt förmörkat allt, vill säga.
Jag ville för mig själv vända ansiktet mot solen, blunda och bara känna värmen i det som är nu.

Det var skönt.

Det går bra nu

Varning: Detta inlägget kan innehålla spår av skrytsamhet. Eller… Det är nästan uteslutande skryt, faktiskt. För min skull. Ni har blivit varnade.

Jag ser mig omkring och ser att det plötsligt…gror. Eller blommar det redan?
Som man sår får man skörda, sägs det, och jag tycker jag har sått och sått och sått ganska länge, utan att riktigt få den utdelning jag önskat. Fel jordmån, kanske. Dåligt väder, för all del. Kanske lite misskötsel på grund av mycket annat.
Men… Jag stannar upp lite grann, och ser att mitt arbete faktiskt bär frukt.

 

Jag är ingen karriärist. Jag lever inte för att arbeta, jag arbetar för att leva. Jag vill gärna ha roligt på jobbet, och känna att det är utvecklande för mig, men jag har inget mål för egen del, och har aldrig haft. Jag har hamnat där jag är, ibland med anledning av medvetna val jag gjort, ibland på grund av slump och oförutsedda händelser.
Med det sagt… Från att ha varit en junior och ganska generell utvecklare har jag hamnat i en roll där jag har specialistkunskap, och där den kompetensen efterfrågas.
Dessutom har jag under många år nu rört mig mer och mer från tekniken och gått mot människan. Mer mot relationer, kommunikation och det mjuka runtomkring. Först i stegen från utvecklare till projektledare och affärskonsult (presale, utbildning och arkitektur m.m.), senare i förtroendeuppdrag internt och en plats i ledningsgruppen.
Och nu har jag blivit nominerad och utsedd till konsultchef. Jag ska vara ha personalansvar med allt vad det innebär. Personlig utveckling, välmående, beläggning, lönesättning.
Det är ett steg. Inte på en karriärväg jag planerat eller drömt om i sig, jag har aldrig önskat bli just “chef”. Men jag har utvecklat ett allt större intresse för andra människor, för vad som får människor att tänka, känna och må. För medvetenhet, reflektion, reaktion och, såklart, aktion. Och då känns det helt rätt för mig att ta mig an den här rollen. Och det känns som ett förtroende som också är ett kvitto på något.

Sedan ett och ett halvt år är jag fotbollstränare. Ja, i början hette det för all del “Boll & Lek”, och riktade sig mot barn mellan tre och fem år, där de äldre barnen fick spela fotbollsmatcher, springa roliga hinderbanor och leka lekar som passade dem, och de yngre fick fokusera på lättare hinderbanor och småbarnslekar som “Björnen sover”.
Det var en av mina närmaste vänner som frågade om inte jag ville engagera mig i detta, och då jag dels har drömt om att få engagera mig i något som min son hittar på, dels mer och mer känt att jag vill göra något för andra, på något sätt, passade detta mig bra. Jag blev ledare och tränare.
Och nu rullar det på. Vi har lämnat de mindre barnen, och har nu ett fotbollslag för barn födda 2010. Jag är en av sex ledare, och har gått tränarkurser och lagt tid och energi (och fått kärlek tillbaka) i detta. Det känns faktiskt jättebra. Jag kanske återkommer till känslan i ett senare inlägg.
Jag har också kommunicerat med olika mäniskor i idrottsföreningen, och tydligen fått ögonen på mig från några olika håll. Och därför har jag nu blivit tillfrågad om att fördjupa engagemanget, och ställa upp på en roll i styrelsen. Och… Varför inte? Jag sorterar in det under några olika rubriker, men faktiskt ganska mycket under det där ännu lite otydligt formulerade “göra något för andra, ge tillbaka till samhället, vara någon för andra”.

Jag spelar tennis två gånger i veckan. Det är lätt att glömma, eller inte tänka på så mycket, men det gör faktiskt oerhört mycket för mitt välmående. OK, ibland gör det mig förbannad och frustrerad, men jag hade varit ännu mer frustrerad (av andra skäl) om jag inte spelade. Jag utvecklas och blir en bättre spelare. Det är svårt att se det själv ibland, speciellt när jag fastnat i ett dåligt mönster och det mentala liksom kört fast, men tittar jag bakåt har det hänt väldigt mycket med mitt spel bara det senaste året. Bättre spelförståelse, smartare rörelser, servar, backhand, forehand, slice… Snart kommer säkert också lite volley…
Och så har jag ju köpt ett nytt tennisracket också. Det ska bli kul att testa.

I helgen som gick fick jag ensamtid och egentid för första gången på…evigheter, känns det som. Jag åkte upp till landet och tillbringade några dagar i stugan för mig själv. Helt utan måsten, helt utan krav. Jag läste ut en bok, jag eldade i kaminen, jag åt god mat när jag blev hungrig, jag gick i skogen (och lagade mat vid en liten sjö), jag gick ner till havet, jag spelade gitarr… Dessutom…

…fortsätter min egentid nu i veckan, då min familj hastigt och lustigt blev medbjudna på en liten resa till fjällen. Jag fick också följa med, men kunde inte med så kort varsel. Och bortsett från att det hade varit roligt att se min son på skidor för första gången, och kunna åka lite med honom, är det oerhört skönt att få ytterligare några dagar i ensamhet, i lugn och ro och helt utan ansvar.

Och apropå fjällen… Min bror ska till fjällen med sin familj och frågade om vi ville hänga på. Så jag kanske får tillfälle att åka skidor med min son lite längre fram. Jag har ju saknat saker att se fram emot, känner jag, och det här känns väldigt bra att ha framför oss. Vi ska bara klura ut hur vi ska ta oss dit på bästa sätt, men det löser sig nog.

En annan sak att se fram emot är en grabbkväll om ett tag. Det är kanske lite löjligt att kalla oss “grabbar” numera, men vi har ju alltid sagt så… Förr i tiden var vi sex stycken som träffades tre, fyra gånger om året. Livet och dess faser har gjort att vi pausat lite, men nu är det alltså dags igen.
Jag kan tycka att umgänge är slitsamt när det blir för mycket, men en dag upptäcker jag att jag saknar något, och inser att balansen skiftat åt andra hållet, och alldeles för mycket. Det är svårt att upprätthålla en lagom balans när det sociala kan både ge och ta energi, beroende på vem, hur mycket och när det är.

 

Kan det nu också bli lite vårlikt, med ljus och lite mindre rått, så kanske något av mina alltjämt pågående projekt kan ruskas liv i, och kanske, kanske till och med avslutas. Jag har saker att göra i år, och det känns roligt att få ta tag i det. Jag känner just nu inte någon direkt press eller stress kring dem, vilket är en lättnad.

 

Så.

Du. Och du. Och du.

Jag skriver i lönndom, men ändå inte. Jag skriver så som många andra, men kan inte begränsa mig, och vill inte, orkar inte involvera. Men jag vill skriva. Och jag vill reflektera.

 

 

Du. Du hänger upp dig på småsaker, detaljer, och försöker göra dig rolig över dem. Dina likasinnade vänner tycker också att du är rolig, och spelar med. Jag tycker snarare du hänger upp dig på meningslösheter och slösar tid. Dessutom har jag svårt att ta dig på allvar när och om du någon gång skriver något äkta eller seriöst. Jag förstår inte att du orkar driva dina Seinfeld-inspirerade väderkvarnskamper. Ändå tycker jag om dig. Du är en vänlig själ och verkar inte vilja någon något ont.

Dig kan jag inte skriva om. Eller kan jag? Jag skulle kunna skriva hur mycket som helst, men jag tror vi ofta skriver till varandra allt vi tänker och tycker, så vi vet ändå. Jag tvivlar aldrig på vem och vad du är, även om du gör det.

En kvinna. En behagfull och mänsklig och god människa. Lite för tyst, då du i mitt tycke har goda värderingar och smak, ett mycket exakt sätt att uttrycka dig på, inte sällan med varm humor. Jag önskar dig mycket mer gott i livet än du redan har. Jag tycker du förtjänar mer, men jag vet inte riktigt varför. Jag känner dig ju trots allt inte så väl.

Du verkar vara ett yrväder, full av energi. Jag avundas dig ditt driv och din situation (men inte missunnsamt, tvärtom). I mina ögon är du en livsnjutare som funnit din balans i livet. Däremot tycker jag du uttrycker dig en smula okunnigt och naivt om livets lite svårare sidor. Det verkar inte som att du varit med om så mycket. Du framstår i mina ögon som en som har lite för bråttom för att hinna med att reflektera särskilt djupt. Det är, måste jag motvilligt erkänna, något jag ser ner på en smula.

Du, ja… Du är en god människa som inte gör en fluga förnär. Du borde bli omtalad just som en god människa. Tyvärr gör du allt för att bli älskad av alla, och framstår oerhört desperat och osexig. Du vill så mycket, och du får så lite. Och du har ingen aning om varför. Du tror att de ämnen du så varmt vurmar för väcker intresse och fascination hos andra, när de i själva verket gör alla uttråkade. Du är tråkig. Det du dessutom tror får dig att se omtänksam ut ger dig bara ett skimmer av desperation. Ingen känner sig utvald och speciell av dina ord. Det är synd, för du är som sagt en god människa. Jag tror du skulle må bra av lite hjälp på vägen.

Du är ung, och du gör allt för att inte verka ung. Ibland försöker du så hårt att du framstår som jättejätteung. Men det vet du inte. Du är stolt över att vara något, ha blivit något, men i själva verket har du inte gjort så mycket alls. Och det är ok. Jag vet inte varifrån det kommer, dina egna höga krav på dig själv, men… Det är du är stolt över är inte så stort som du tror. Jag tror dessutom att du fastnat i ett förflutet som du tror följt dig till nuet. Du skulle nog må bra av att gå vidare, släppa dina demoner, tala med någon och komma loss, blicka framåt. Du är säkert stark, men att behöva hävda sig så som du gör, så ofta, blir lite genomskinligt. Jag undrar dessutom om du över huvud taget vet hur man njuter. Du är lite som Richard Gere i “Pretty Woman”, som någon annan måste lära upp att gå barfota i gräset för att känna hur det känns på riktigt. Slappna av. På riktigt.

Du skriver sällan, alldeles för sällan. Jag saknar dig, men är nog egentligen glad för att du inte är här så mycket längre. Jag inbillar mig, framförallt i dessa dagar, att det innebär att du har ett liv. Och jag avundas dig delar av det livet. Du har brutit dig loss och gått din egen väg, på flera sätt. Odlat intressen som du fördjupat och vuxit i. Jag hoppas så att du hittar kärleken igen, och att du blir lycklig. Du förtjänar det.

Lite tråkig, lite intetsägande, men snäll och trevlig. Jag vill minnas att du hade ett förhållande med en mycket eldigare människa än du, för några år sedan. Jag tänker att ni var ett mycket omaka par, fast jag egentligen inte känner någon av er. Du har sidor jag tror många skulle vilja se mer av. Du är mycket mer intressant när du är ledig.

Du är en god och enkel, rättfram och rak människa. Det låter kanske tråkigt, men jag menar det på allra bästa sätt. Du är jordnära och vänlig. Jag tror du har lite dåligt självförtroende, och jag tror du har nära till skratt vad du än gör. Jag tror människor omkring dig tycker mycket om dig.

En relativt tråkig person, en typisk jag-vet-en-massa-saker-och-jag-är-skeptisk-man. Och du är i gott sällskap. Ni är trevliga, ibland roliga, och ni är ofta insnöade på teknik och något nördigt. Du är exakt så.

Dig tycker jag om. Du lever ett liv som är så oerhört fjärran mitt, och du kämpar med ditt. Under åren har du haft många saker att kämpa med, och det verkar som att du med kärlek och fötterna på jorden lyckas ta dig fram. Du verkar vara omtänksam och god, snäll på riktigt, och jag önskar dig färre uppförsbackar i livet.

Du är i dina egna ögon färgstark och full av integritet och skärpa, men jag delar inte riktigt den bilden längre. I mina ögon har du fastnat lite i den du var för kanske tio, tjugo år sedan. Jag hoppas du inte lade locket på alla de där känslorna du hade för några år sedan, de gjorde dig mer till den jag tror du vill vara. Jag tror du nöjt dig.

En varm och lite förvirrad människa, bestämd och osäker på samma gång. Stark och svag, vacker och ful. Kan verkligen allt vara sant som du beskriver om dig själv? Du har ett mycket gott hjärta, och det finns något i dig som jag fått se, något som går över gränsen från yta till äkta. Du är mig inte så nära, men jag skulle hjälpa dig om jag kunde och du behövde det.

Frisk, stark, idog och trevlig. Aldrig arg eller sur, aldrig ens trött, vad det verkar. Det är jävligt jobbiga egenskaper att se från sidan, av en som känner det motsatta ganska ofta. Du går dina vägar och struntar i att vissa saker av trendkänsliga kan uppfattas som lite töntiga. Det är bra. Du verkar trygg i dig själv. Jag är självklart lite avundsjuk på allt du är och har och gör.

Jag tror inte du är kvar här, och jag tycker det är synd. Du har blick för mer än många, och jag tycker mycket om dina olika sätt att förmedla det på. Jag är nyfiken på dig, och det struntar du i. Eller, du struntar inte i just mig, utan i vad andra tycker, tänker och vill. Du går dina vägar, och jag beundrar dig för det. Jag önskar du ville komma tillbaka och dela med dig igen.

Jag undrar om du verkligen är lycklig. Jag tror inte riktigt det. Jag tror du önskar att du var någon annan, något annat. Samtidigt bygger du din värld i samma stil hela tiden, utan att någonsin förändra något i den eller hos dig själv. Kanske har jag fel, kanske är du verkligen precis som du framställer dig. Och då är jag imponerad, även om jag personligen tycker så många av dina prioriteringar och smakyttringar är helt meningslösa. Du har i alla fall mycket skratt och kärlek i och omkring dig. Och jag hoppas att du finner en större lycka snart, något som gör dig komplett, för du verkar verkligen inte vara det.

Du tangerar ofta det tråkiga jag beskrivit hos några andra, men så visar du sidor som är så mycket mer, att du blir riktigt intressant. Du gör dina utflykter, både i tanke och handling, nyfiken och med både drömmar och förflutet. Du är äldre än vad du verkar. Du verkar kunna mycket, och du verkar sällan vilja slå någon annan i huvudet för att visa det. Sympatisk. Jag tycker om ditt sällskap och din ton.

Ett av våra sorgebarn. Jag vet inte vad jag gjort, men du har gett uttryck för någon form av beundran av mig. Vilket inte alls rimmar med din livsstil, dina val, dina uttryck. Vi är väldigt olika. Och jag tycker om dig, de flesta delar av dig. Jag önskar kanske att du avslutade vissa kapitel i ditt liv och hittade en plats att trivas på, men du verkar inte vara klar med ditt sökande. Jag undrar om du någonsin blir det. Något verkar saknas för dig, du verkar en smula trasig. Går det att laga?

Stabil, lite tråkigare än du själv tror, och faktiskt en smula obehaglig i vissa sammanhang. Du är inte jättelångt ifrån det du själv säger dig förakta, men det vill du inte kännas vid. Du tillhör en viss krets där det är naturligt. Ni vet ju mer, ni vet sanningen. Och den trumfar empatin. Du balanserar, och bakom allt det är du en vänlig och godhjärtad människa.

Om dig skulle jag kunna skriva mycket. Jag tror jag spelat en liten roll i val du gjort, val som påverkat dig. Du verkar ännu söka något, och något slags rotlöshet och klasskamp inom dig gör dig både tolerant och öppen och konservativ och dömande på en och samma gång. Du är fåfäng och lättstött, men du är också öppen om att du har svagheter. Både oberäknelig och förutsägbar. Du är också intressant, och rör dig fritt mellan drömmar och verklighet, tid och tidlöshet. Du är ibland lite svår att tycka om, men jag gör det. Oftast.

Du ser ut som en typisk övervintrad datanörd. Och precis som många datanördar tror du att ser normal ut, men det gör du inte. Du har fula slipsar, för stora kavajer, grälla skjortor och illa sittande byxor. Dessutom är din “frisyr” oproportionerlig. Den matchar inte någonting alls. Det är faktiskt helt galet. Bortsett från detta är du trevlig, nördig, insnöad på det du brinner för, och du blir i många fall en intressant nörd. Förlåt mina domar om din stilsäkerhet och smak. Du är trygg i dig själv, jag borde se det.

Dig förstår jag inte alls. Du kommenterar ibland på de mest osakliga och irrelevanta sätt. Du är aldrig otrevlig, men det finns liksom inget att svara, och du väcker heller inga skratt. Jag förstår inte riktigt vad du får ut av det. Dessutom har jag nog aldrig sett dig tillföra något av egen kraft, du verkar bara svara på vad andra gör. Det är tråkigt.

Jag vet inte riktigt var jag har dig. Du verkar vara ung och ibland lite omogen, på det där sättet att du tycker väldigt starkt om ganska meningslösa saker att tycka något om. Du tillhör den där kretsen som tycker det är coolt att rycka på axlarna åt det mesta. Du gör vad du vill, men du vet nog inte riktigt varför, och det kanske är det som är själva grejen; man behöver inte ha något därför. Även om det ibland blir lite dubbelmoral eller åtminstone motsägelsefullt, så känns det bra just då, och då kör man.

Du skriver för sällan. Jag tycker om dig, du är lite egen, på många sätt, och jag tycker det är synd att du lite för ofta skriver ner dig själv. Eller, skriver ner är kanske fel… Du skriver banalt om dig själv, lite sådär vardagsvulgärt. Du har andra sidor.

Du är en av mina hemliga favoriter. Du skriver väldigt sällan, du verkar leva ett liv där du fokuserar på dig och ditt, ganska obrydd och opåverkad av dragningskraften i det som strömmar omkring oss. Du har en oerhöt söt dotter, och jag tycker mycket om när du delar med dig av er relation. Ni verkar så fantasifullt lekfulla i ett liv som samtidigt inte är så lätt.

Du är en udda fågel. Och du vet om det. Du känner att du inte passar in, och det gör du ofta inte heller. Du verkar ha antagit en rosaröd identitet som ger dig en plats ännu längre ut i utkanten av samhället och det sociala, på grund av normer. Jag sympatiserar inte med dina utspel, men önskar dig lycka och sällskap – du mår inte bra av all ensamhet. Du har en varm personlighet, även om jag ofta tycker att du missat att tänka vissa tankar tillräckligt många varv.

Du ställer gärna frågor, och det är lite din grej, så mycket att frågorna till slut blir lite förutsägbara. Du verkar vara nyfiken och klok, och jag tror många vill vara väl sedd av dig. Jag tror du är en drömmare, och jag undrar hur många av dina drömmar som kommer bli verklighet. Ingen klander i det, jag är själv en drömmare som troligen inte kommer förverkliga en bråkdel av allt jag drömmer om. Jag tror du är fast i en situation du inte riktigt trivs i, men att du samtidigt har så mycket där du är att du nöjer dig och lever ditt liv som det är. Lycklig och olycklig på samma gång?

Du är en kokett posör. Fåfäng och mycket angelägen om att uppfattas på ett visst sätt. Och du får vatten på din kvarn. Du visar upp sidor som passar din image, andra imponeras. Du (eller denna din persona) var intressant, men till slut blev det lite för mycket för mig. Förutsägbart. Du vill vara svår. En kännare, en smakare. Något allmängiltigt tar du inte till dig.

En hurtig och käck “vit riddare”. Är du. Med en touch av nyfrälsthet växlar du mellan att älska livet och njuta av det på ett ganska enkelt och folkligt sätt, och att springa omkring och berätta för människor vad som är rätt och riktigt, vad som är moraliskt rätt, och hur det egentligen ligger till. Du har ett starkt patos, men ser kanske en smula svart och vitt på världen och människorna, när det passar dina syften. Du är politiskt korrekt i precis alla sammanhang.

Du vill vara en Kvinna. Och du vill bevisa något, ge svar på tal, få revansch. Fast ingen någonsin egentligen ifrågasatt dig. Du är definitivt frälst på något, och du har det där fåniga leendet som säger att du bestämt dig för att tycka att allt är härligt, oavsett hur svårt och tungt det är. Du tror också att du har en förmåga att lyssna och förstå människor, men utgår i precis alla sammanhang endast från dig själv och dina egna upplevelser. Immun mot insikter, upplever jag. Och det är väl skönt för dig, att få hasta omkring och vara lycklig(t ovetande). Jag tar dock inte upp några viktiga ämnen med dig. Det är bortkastad tid.

Dig har jag “känt” länge vid det här laget. Och trots det förstår jag aldrig riktigt vad du är eller gör. Du verkar leva i något slags evig 21-årsfas. Du verkar mest leka, och dina lekar utvecklas inte. Tröttnar du inte? Du är omtyckt av många, och du verkar trivas i att leva ditt liv lite som sagans gräshoppa.

En ensam man, på så många sätt. Ensam, dyster och utan riktig gnista. Hade du sträckt lite på ryggen och hittat ditt värde lite bättre tror jag du hade kunnat hitta lycka där du står. Du är enkel, och du gör det svårt för dig. Du är samtidigt enkel på många plan, och lyckas ändå nudda vid ganska komplexa känslor då och då. Skriv om dem. Du är inte dålig, du vet bara inte vad du är och vad du vill. Vill du ha en örfil?

En kvinna, stark i sig själv och med hög integritet. Allt du gör visar på bestämdhet, att du vet vad du vill och vad du tycker om. Samtidigt har du, tycker jag, något bräckligt och ömtåligt över dig. Kombinationen gör dig vacker, på något sätt. Du är konstnärlig, naken och ofta klart röd i alla dina uttryck. Jag tror inte du tycker något vidare om mig.

En komplex personlighet. Du verkar så mycket äldre än du faktiskt är. Du verkar ha levt många liv, och vittnar ständigt om dem, så tätt att jag ofta inte vet om du är där och då nu, eller om du bara visar minnesbilder. Du uttrycker dig starkt och målande, och det tycker jag om. Några av de bilder du fått mest beröm för har du fäst dig vid extra, och visar lite oftare nu än förr, och det blir lite tjatigt. Som ett barn som drar samma skämt om igen för att de vuxna ju skrattade första gången. Gå vidare. Du har mer. Du verkar förvånad över att vara vid liv, och jag undrar hur länge du verkligen kommer att vara det. En Rasputin som betraktar människorna du lever vid sidan av, och som målar bilder med Dali- och Munch-penslar av det du ser.

Du är mest arg nu för tiden. Och visst, du har kanske rätt att vara arg på en hel del, men du använder det som förhållningssätt i precis allt du närmar dig. Din personlighet har liksom bleknat, du är inte en människa längre, bara en frustande arg, besinningslös tyckare och dömare. Jag tror kanske inte helt på att bara fånga flugor med honung istället för med vinäger, men jag tror de flesta slutat lyssna på dig där du skriker och spottar åt alla håll ut i natten. Du ser i svart och vitt, och alla som inte är med dig till hundra procent är mot dig och blir nedgjorda. Allt detta innebär att färre och färre orkar lyssna på dig. Det är synd, för du är intelligent, men om ingen lyssnar på dig spelar det ingen roll hur mycket du vill och kan.

En manlig man. Lite dryg, kanske, som manliga män kan vara ibland. Du är lite för bäst på allt, och du vet lite för bra vad som är rätt och fel, acceptabelt och god smak. Allt du gör är rätt, det du tycker är dåligt är dåligt och under all kritik. Jag känner igen mig. Och därigenom är du nyttig, för du gör och säger saker jag har gjort och sagt, och jag ser hur jävla fel det blir. Du är lite konservativ i tron att det är finare, och i det trampar du en del på tårna, utan att riktigt förstå det själv. Du begriper inte begrepp som tolkningsföreträde, och du tycker att folk får skylla sig själva om de tar illa upp när du uttrycker dig som du vill och känner är din rätt. Jag tror inte du kommer att förändras.

Du är en skön människa. Du är lite skygg men varm, och vet vad du vill och inte vill. Du är en av de där som liksom är lite dolda, men som ändå finns där hela tiden. Du måste inte – och vill inte – berätta för hela världen vad du tycker och tänker om allt. Du vet ändå. Och det är ganska skönt.

Jag tror vi klickade någon gång för längesen, men att vi sedan glömde bort det. Du är trygg i dig själv, men stoisk och olycklig. Du är en av de där som intalar dig att du aldrig kommer träffa någon, och därigenom uppfyllt din egen profetia. Rotlös och sökande, men fast i dig själv. Det är synd. Du är vettig och balanserad, och har ett hjärta som rymmer mer än du ibland vill erkänna.

Du vet exakt vad du tycker om en massa saker, för att med nya erfarenheter inse att det du tyckte var baserat på fördomar och okunskap, och på något slags image du inte verkar vara medveten om att du eftersträvar. Det roliga och lite tröttsamma är att du aldrig ser mönstret själv. Du kan inte förstå och du skulle aldrig och människor som gör si eller så är så konstiga. Och så plötsligt en dag förstår du, och vänder helt. Det är bra att kunna ändra sig, men när man gjort det så många gånger, borde man då inte kunna blicka bakåt, se sina egna spår, och kanske ta sig an samtiden och framtiden på att lite annorlunda sätt? Du verkar hursomhelst växa nu, och jag tror du kommer bli bättre och bättre med det sällskap du valt. Det gör dig gott. Inte för att du var dålig innan, men… Du var ganska fragil. Du ondgör dig också över ytlighet, men är oerhört ytligt själv.

Du, ja… En enkel och rättfram människa vars drömmar och mål jag nog inte vet något om alls. Du verkar bara vilja bort, bort från det som är och det du har. Som om du lever ett tillfälligt liv, i väntan på att något ska hända. Hur länge orkar du göra det?

En mycket nyfiken och okonventionell människa, mycket trygg i dig själv och i vad du vill. Och du är intressant. Du har dessutom en ödmjukhet och en öppenhet som jag avundas och imponeras av. Den skulle kunna tas för konflikträdsla, men… Jag tror faktiskt att du är så tolerant som du ger sken av. Och du vill ju få göra det du vill – och gör – utan att andra ska döma dig. Du verkar ha drömmar och kraft att genomföra dem, och det är spännande att få ta del av dina infall.

Du påminner om någon annan. Lite för manligt manlig, lite för självgod, lite för cementerat säker på vad som är rätt och inne. Och du koketterar med det. Dock, därtill är du skicklig på det du utger dig för att kunna, så du är inte riktigt en tom tunna, heller. Kanske är du helt enkelt så bra att det sticker lite i mina ögon just därför.

Just det, du… Vi samtalade förr. Så fick du ett liv, eller, du hittade kärleken, och fick annat att göra. Det är bra. Du är krass, smart och varm, kärleksfull. Jag saknar dig, men tycker det är jättefint att du har annat för ögonen nu.

Du är egen, fast aldrig konstig. De dina verkar få dig att tro att du är udda, att det är något fel på dig. Jag tycker de dina verkar vara en smula korkade och fast i myllan. Du gör det du älskar, du söker något mer du kan älska. Du lever i stillhet, lite långsamt, även om du den senaste tiden faktiskt haft turen och av dina ansträngningar kunnat skörda mer. Jag önskar dig självförtroende och lite fuck-you-ilska istället för det underdåniga, kuvade.

Kunnig, smart, klok och allvetande. Kanske en smula självuppfylld ibland, men å andra sidan, vem kan inte vara det ibland. Du verkar kunna väldigt mycket, både teoretiskt och praktiskt, och det ser jag på med gillande.

En offerkofta. Du ser dig själv som ständigt olycklig, otursam, utan möjligheter att komma på fötter. En självuppfyllande profetia. Ena stunden är du rabiat, andra stunden självutplånande. Du älskar det du hatar, du hatar det du älskar. Du verkar så oerhört vilse och borta från en dräglig självbild. Vissa saker är svåra att förändra på egen hand, och andra saker tar tid. Men du gör verkligen inte mycket själv för att ändra på något. Dina cementerade värderingar och principer gör dessutom att ingen lyssnar på dig.

Dig förstår jag mig inte på. Du verkar helt blåst, du verkar vara helt omedveten om din egen dumhet, och du älskar att framställa dig själv som ful. Samtidigt lyckas du på något sätt hitta platser och roller som säger mig att du inte kan vara så dum, eller särskilt omedveten… Du är irrationell, men kärleksfull. För några år sedan strävade du efter att få vara med i de coolas gäng. Du var nog med också, tills du till slut blev utesluten. Nu lever du på gamla meriter.

I ständigt behov av bekräftelse, en naiv sökare. Du är varm och kärleksfull, men verkar inte ha hittat dig själv, riktigt. Du verkar söka, men faller alltid in i samma roll, samma mönster. Som så många andra låtsas du vara omedveten om några mycket genomskinliga beteenden du har, som du nog tänkt ska vara kul delar av din persona. Du skördar som du sår. Problemet är att du inte förstår vad det är du sår.

En lite vilsen sökare, ibland lite emo, men allt starkare och mer självständig. Du verkar ha skrivit upp ditt eget värde de senaste åren, och det är härligt att se. Du framstår för mig ofta som ledsen, uppgiven, och i behov av ord på vägen. Samtidigt är du också glad i något enkelt och äkta. Jag önskar att det gick fortare framåt för dig.

Jag undrar om du är som du framställer dig själv, eller om du förlorat dig helt i bilden du målat upp. Du verkar omedveten om det sjukliga, nästan maniska i dig. En mycket udda fågel, men oftast på ett trevligt sätt. Lite förutsägbar, vilket i sig är motsägelsefullt, för du önskar inget hellre än att vara oförutsägbar. Du verkar dock till skillnad från många andra vara väldigt nöjd med var du är, och med vem du är. Trygg.

Du är en av de där som aldrig förändras. Du bestämmer dig med jämna mellanrum för att göra om dig, bli en ny människa, för att inte så lång tid efteråt vara precis som du alltid varit. Och jag tror aldrig du kommer att förändras. Dessvärre kommer du också att träffa samma människor som du alltid gjort, och av samma underliggande anledning. Jag hoppas du blir lycklig, men…

Du är helt omedveten om det mesta. Du tycker synd om dig själv på så många sätt, och ser inte hur privilegierad du är. Det är pinsamt ibland. Du verkar också överskatta din egen förmåga, men skyller omständigheterna på andra. Jag har sett att du några gånger ondgjort dig över falskhet och hyckleri, för att andra gånger se dig sticka kniven i ryggen på människor du strax innan kramat. Du är oerhört bortskämd.

Du verkar vara så lycklig och perfekt och lyckad och ditt liv verkar bara rulla på, från lycka till lycka. Jag är avundsjuk. Det är härligt att se att det kan vara så också. Du verkar ha fått allt. Eller sett till att få allt. Möjligen kan jag sakna lite medvetenhet och insikt ibland. Men det är ju jag, det.

Du tror du är något. Och det är väl bra, i Jantes förlovade land. Problemet är att du inte alls är vad du tror du är. Jag undrar hur du kan ha så bra självförtroende gällande ditt eget verk, när det verkligen bara är banalt och dåligt.

Självupptagen och bekräftelsehungrig. Men också ganska rar. Jag tycker inte om hur du gör dig lustig på andras bekostnad när du har tråkigt. Jag undrar vad du ska bli när du blir stor. Jag tror du kommer vakna upp en dag och inse att det du trodde var ett liv bara var ett stillestånd i ingenting särskilt, och att du inte ens hade särskilt roligt. Ibland undrar jag om du inte redan nu vet om det, men förtränger det.

Dig skulle jag vilja tala med. Men jag kommer aldrig att göra det, tror jag. Du är en egen liten stjärna som tänker och känner och lever. Du kan dessutom uttrycka dig, och låter dina känslor sväva fritt. Jag vet saker som du skulle vilja veta och höra om. Jag vet också saker du inte vill veta om. Du är öppen och mycket mer älskad än vad både du och jag kunde ana, tror jag.

Du försvann. Fast du är kvar, lite. En förunderlig människa, intressant och spännande i de val du gjort och gör, det liv du visar glimtar av, och den personlighet du aldrig verkar skämmas för. Du är intelligent och djup, och jag uppskattar mycket dina tankar. Din förmåga att försvinna lika plötsligt som du kom är en smula irriterande, men på något sätt också uppfriskande och eftersträvansvärt.

Du är en posör. En bekräftelsekåt narr. Att folk fortfarande orkar spela med i dina löjliga lekar övergår mitt förstånd. Jag skulle kunna skriva så mycket mer, men jag är trött på dig.

Du är något så ovanligt som en kvinnlig man, eller en manlig kvinna. I beteende och sätt, alltså. En självgod (wo)mansplainer. Du är mycket allmänbildad, men du är också väldigt dömande, och du saknar ödmjukhet, lyhördhet och taktfullhet. På så sätt är du lite uppfriskande, det är på ett sätt skönt att se dig obrydd och rak. Men… Din raka och ärliga attityd går ofta över gränsen till att bli plump dryghet.

Du… Du är sådär omoget arg på en massa saker. Allt som du inte tycker om eller förstår är dåligt och jättefel, töntigt och kasst. Och du är så arg och oförstående och intolerant. Du tror själv att du är ganska härlig person, skön och skojig, men du är faktiskt otrevlig och snudd på psykopatisk. Du har en jävligt dålig attityd, helt enkelt. För att inte tala om din människosyn…

Det är svårt att beskriva dig utan att det blir uppenbart. Du märks. Du tar plats. På ett ganska vardagligt och äkta sätt, ibland lite högljutt och klumpigt, ibland lite mer balanserat och med något slags väl dold äkthet. Du är ofta helt öppen, och avslöjar ändå nästan ingenting. Jag förstår mig inte på dig, men lyssnar ändå gärna på vad du har att säga. Tills vidare.

 

 

Det känns som om jag skulle kunna skriva mer, framförallt om dem som är lite mer, och om dem som en gång var lite mer.
Men… Jag nöjer mig så. Det var skönt att få bubbla lite. Mina tankar svävade ut så mycket mer, och det får räcka. Ibland är skrivandet för andra, ibland för mig. Ibland bara ett sätt för mig själv att sätta ord på tankar som inte kommer till ro. Ibland bara något att göra. Och nu är detta gjort.