Någon att dela allt med

Något slog mig häromdagen. En känsla. Ett minne av något som fanns mellan allt, något som aldrig riktigt gick att ta på. Eller som jag inte förstod, inte såg.
Jag saknade det där något.
Att dela med någon allt det där som bara är, det som sakta bär allt framåt.

Inte för att alla små bördor och uppgifter tynger. Visst, det gör de ibland, men det är bara som det är. Det är bara livet.
Alla beslut. All planering. Alla uppgifter, projekt, handlingar. Allt som vi byggde tillsammans.
En drog, den andra knuffade. Jag tog somligt, hon tog annat. Ibland föll något mellan stolarna. Det mesta gjorde inte det.
Det mesta faller inte mellan stolarna nu heller.
Jag klarar mig. Oss.
Men det är…ensamt.

Jag skulle vilja dela det med någon. Jag saknar det.

Annonser

Jag saknar min pappa

Jag saknar min pappa.
Det är…snart fjorton år sedan han dog.

Den första tiden saknade jag honom som pappa. Jag var vuxen men såg oss ändå nästan uteslutande som far och son. Hans stjärna hade kanske dalat en aning, och ljuset var i vissa stunder inte så starkt som det en gång varit, men han var väldigt mycket min far, och jag var väldigt mycket hans son.
När jag själv fick en son saknade jag min pappa på helt nya sätt. Jag visste plötsligt en massa saker som jag skulle velat tala med min pappa om.

Och tiden går, och hela tiden kommer livet med nya utmaningar, sorger och lyckor att ta sig an. Och jag önskar att jag hade min pappa där på ön för att… För att stämma av livet. Lägga till i hamn då och då.

Jag undrar hur hans kärlek artade sig.
Jag vet att han alltid älskade mig. Han sade det nog aldrig, men jag vet. Han fick mig att känna det.
Men hur älskade han? Eller… Hur kände han? När åren gick? När småbarnsåren med lek och leksaker och ett barns stora förundran och beundran av sina föräldrar liksom ersattes av världen utanför; vänner, intressen, skola och allt som kommer i ens väg när man växer upp och sakta men säkert inte längre behöver sina föräldrar. Som man tror.

Hur mycket kraft måste man uppbåda för att inte tvinga sig nära, när den man älskar lär sig att stå, gå och springa på sina egna ben?
Hoppas man att barnet en dag kommer tillbaka? Hoppas man på att en dag få känna sig behövd igen?

Min pappa levde sitt liv, formade sina dagar som han ville ha dem. Jag tyckte han gick i cirklar, eller satt stilla, snarare. Och visst fanns han där. Bara inte så mycket som jag tror att jag vill finnas för min son. Men vad vet jag? Jag är inte där än. Jag har långt kvar.

Min pappa gjorde många fel. Med mig och med mina syskon. Jag lever med minnena av de fel och orätter han gjorde mig. Men de är små händelser i en annars strid ström av kärleksfulla händelser och varm närvaro.

Och jag saknar den närvaron. Jag saknar hans röst.

Jag saknar honom.
Jag saknar min pappa.

Här kommer alla känslorna på en och samma gång…

Jag skulle kunna berätta något. Men jag vet inte vad. Jag vet inte vad jag vill berätta.

En tid har passerat, en tid då känslor liksom grumlades upp och gjorde sikten lite sämre. Men det gjorde inte så mycket, för jag använder alla sinnen lika mycket i min sorg, hur många sinnen jag nu har…

Så följde en tid. Där livet liksom inte längre var ett Efter. Fast det såklart ändå var det. Då och då kommer det kanske alltid att vara ett Efter. Men just den tiden var det märkbart så att det inte var ett Efter, utan ett… Ett nu. Ett här och nu.

Och minns ni, musiksagorna från förr, med en bok med bilder och ett kassettband med sagan, där det kom ett litet skirt pling varje gång det var dags att vända blad…?

Jag hörde ett sånt pling för bara en liten stund sedan, eller om det var för en liten evighet sedan, tiden är inte viktig.

Och nästa kapitel… Även om det tar en ny vändning, så minns vi ju allt som hände i de tidigare kapitlen. Annars vore det en konstig upplevelse av en historia.

Var var jag? Jo, ”så följde en tid”. Och i den tiden fann jag mig själv i tårar vid en berättelse från ett barn, något som knöt an till det som hänt tidigare. Varma tårar, inte minst då barnet också förklarat mig som ”sin”. Det är en ära att få bli utvald av barn. (Och av djur.)

Minuten efter tårarnas flöde fann jag mig själv skrattande åt något helt annat. Och kände hur de liksom samsades och trivdes ihop, Sorgen och Lyckan.

Och så får det vara. Så ska det vara.

Vad nu detta var. Vad var detta?

Om bolån, smutstvätt och Paris

Någon länkade in en sångtext.
Jag har tänkt tanken förut; tänk om sånger om att bli lämnad, om uppbrott, om kärlek som inte längre är inte i grunden handlar om två människor som går skilda vägar efter att kärleken falnat hos en av dem eller båda. Tänk om de sångerna handlar om att någon lämnat den andra kvar på grund av att livet tog slut.

Det finns många sånger jag kommit att lyssna på ett nytt sätt. Den här gången var det som sagt någon länkade in en sångtext. Lars Winnerbäcks “Om du lämnade mig nu”.

Och jag prövar texten. Den stämmer bara inte in på mitt liv. Jag tänker att Lars Winnerbäck nog helt enkelt inte är en medelålders pappa med ansvar för fotbollsträningar, middagar och smutstvätt, vinterkängor, kalaspresenter och godnattsagor. Han har nog inte ett hus med stora bolån på, eller så har han helt enkelt lite mer ro kring sina bolån, i form av en skön buffert på sparkontot. Han behöver nog inte heller serva bilen eller rensa kattlådan. Och han behöver nog inte vara på jobbet 8:30 för ett projektrapporteringsmöte eller för att diskutera beläggningsmål för Q1 och Q2.
Jag klagar inte. Jag kanske fnyser lite texten, med mitt facit i hand. Jag är längre ifrån det där fria och poetiska där allt är möjligt, och närmare något siwmalmkviskt om hur mamma är lik sin mamma.
Jag är nöjd i mitt, oftast, även om jag inte valt omständigheterna och förutsättningarna. Och med det får jag tillåta mig att lite bittert fnysa.

 

Jag skulle vakna mitt i natten
och gå upp och ta en långpromenad
Jag skulle låta blicken möta andra ögon
i en främmande stad
Jag skulle inte ha så bråttom
med att träffa nån ny
jag har rätt mycket med mig själv
precis som du
Jag skulle andas i det tomrum som blev över
om du lämnade mig nu

Jag har inte tagit någon långpromenad mitt i natten. Först tänkte jag hänvisa till att jag inte kan lämna huset hur som helst mitt i natten, då min son ju ligger och sover. Men visst, han sover hos mormor någon gång ibland. Dock, när jag är ensam om natten sover jag djupt och skönt, passar på att vila. Det har inte fan ork och tid att ränna ute om nätterna hur som helst.
Låta blicken möta andra ögon? Det har jag alltid gjort. Gör fortfarande. (Det är påfallande få som håller kvar blicken i det där mötet.)
Bråttom att träffa någon ny har jag inte. Inte tid heller.
Och visst, jag andas. Kanske andas jag ännu ut, i det tomrum som blev efteråt. En lite riskabel formulering, men jag hoppas på välvilliga läsare.

Jag skulle sitta på ett tåg mot Paris
och låta Stockholm va
Jag skulle få den tiden över för mig själv
som jag sagt att jag vill ha
Jag skulle unna mig att drömma
hundra mil genom Europa
om en främling
lika tillitsfull som du
Jag skulle pröva mina läppar mot nån annan
om du lämnade mig nu

Jag sitter inte på ett tåg mot Paris. Jag väljer noga mina utsvävningar, om man säger så.
Tiden över för mig själv? Lars Winnerbäck har inte en sjuåring.
Drömma kan man väl göra oavsett om man lever med någon, i och för sig… Men visst, mina drömmar kanske ser annorlunda ut nu än för ett halvår sedan. Jo, det gör de.
Och någon dag kanske jag får pröva mina läppar mot nån annan, ja. Men det kan knappast vara särskilt anmärkningsvärt, vad skälet än är att man blivit ensam…?

Jag skulle kunna leva utan den där blicken
som får mig ur balans
Jag skulle sakna den där stunden som vi har
när vi till slut har blivit’sams
Jag kanske skulle söka upp
kontakter som jag tappat
som jag varit med
förut nånstans
J
ag antar det finns nån du skulle ringa
om jag inte fanns

Det enda jag egentligen kan kommentera här är väl det där om att söka upp kontakter jag tappat. Jag tror ärligt talat att människor skulle bli väldigt förvånade och inte särskilt smickrade alls om jag rotade fram dem ur gamla minnesvrår. “Hon, Nina, hon var ju lite het, då, en gång för längesen… När var det? 2005? Jag ringer henne. Hon har säkert inte kunnat släppa tankarna på mig som hon säkert haft sedan dess.”

Jag kanske skulle leta upp nån yngre
som en fjäder i hatten
Det skulle bli för tomt om ingen fanns där
som värmde mig i natten
Men jag skulle aldrig ha tålamod nog
att bli förstådd
ingen känner mig
så väl som du
Jag skulle fastna i min ensamhet igen
om du lämnade mig nu

Leta upp nån yngre? Ja, det är väl möjligt att jag en dag träffar någon, och att denna någon är yngre än jag. Jag tror dock inte jag kommer leta efter en 25-åring som “trophy wife”. Av väldigt många skäl. Men jag är ju varken Hugh Hefner eller Lars Winnerbäck.

Och fastna i min ensamhet…? Ja, det återstår väl att se.

Mantran

Live life.
Be a better person.

Är jag tillräckligt stark?

”Du är så stark.”
Är jag? Vad är det, att vara stark? Vi gör alla vad vi måste för att överleva. Vad har vi för val?

Är jag tillräckligt stark?
Att ta hand om en son.
Att ta hand om ett hem.
Att ta hand om ett jobb.
Att ta hand om mig själv?

Jag vill vara det. För det mesta tror jag att jag är det.
Och om jag tvivlar på någon av mina nämnda måsten, det är ju bara tvivel. Inom mig. Det säger ju inte att jag inte kan.

Nå. Jag verkar bottna här. Och kan sätta ner fötterna. Jag behöver inte simma hela tiden. Det är ju en skön insikt.
Vila och återhämtning.
Och sedan? Mer energi. Jag behöver fyllas på. Snabbare. Eller behöver jag bara tålamod? Jag kanske inte behöver fyllas på snabbare, men jag vill det. Hur? Hur?

Live life.
Be a better person.
Every day.

Jävla skitfår

Jag ville säga något. Eller, jag ville få något sagt. Jag vet bara inte riktigt vad.
Det händer lite då och då. Lusten att skriva liksom petar på mig, vaknar, väcker. Och jag sätter mig ner, när ro och tid och tystnad äntligen infunnit sig.
Det var ju något jag tänkte på förut. Något som skulle få orden att flöda och lägga sig i ordning.
Men så gör de inte det.

Jag vet vad jag vill ha sagt. Jag vet vad jag kände då, vad som väcktes, vilka känslor jag målade med för att få den bilden jag såg just där och då.
Men när jag väl sätter mig vill orden inte lyda. Likt en skock får struttar de omkring respektlöst och nästan hånfullt, till synes väl medvetna om hur kränkt jag, vallhunden, blir över detta svek mot spelreglerna. De ska ju gå härifrån och bort dit, genom grinden och samlas i fållan där borta. Är det tänkt. Jävla skitfår. Eller ord, då.

“Det är ok”, säger någon. “Det blir så ibland, det är bara att vänta.” Eller: “Skriv. Skriv vad som helst. Det lossnar snart, bara du skriver något.”
Men jag vill inte skriva vad som helst. Jag vill skriva det jag vill skriva. Och att “bara” vänta är inte riktigt min grej.

Idag var det nära. Jag såg fåren i ögonen, och för några sekunder kunde jag skönja något av den där respekten de brukar ha för mig. De liksom mindes vem jag var och vilken deras roll var. Så kom något och störde. Kanske var det en tanke, kanske var det en känsla, kanske var det bara lite tomhet som tog plats. Och med ens bröts kontakten mellan fåren och mig, det där mentala övertaget och regimandatet löstes upp.
Och nu står de där de vill, lite här och lite där. Och gör vad ordfår nu gör. Betar, bajsar, bräker.

Jävla skitfår.

Tystnad och ljus

Ja… Vi hade drömmar.

Eller hade vi det? Vi levde väl på, liksom? Men visst, vi pratade om olika saker vi kanske skulle göra i framtiden. Är det drömmar? Det handlade ju inte om att sälja huset och resa jorden runt, utan mer… Fylla livet med en massa saker som värmde. Planera utrymme och möjlighet att göra sånt vi tyckte om. Och vi gjorde mycket också, vi hann med en hel del av det där. Samtidigt som allt annat.

Så här i efterhand känns några av drömmarna lite banala. Men det var vad vi ville. Då. Länge. Det är ju först nu, i skenet av allt som hände – istället – som prioriteringar och val kan tyckas lite märkliga.

Det sista på garaget. Jag hoppas få till det innan vintern. Jag har faktiskt börjat så smått. Det är ju inte så mycket, och har inte varit så mycket på länge. Det har bara inte blivit av, för att… Allt annat. Salningen ska dit, och den ska vara målad och underlaget ska vara behandlat och klart. Panelbitarna ovanför porten ska på plats, och även de ska målas. Och så foder. De har varit målade och klara länge. Det sista utvändiga är foder kring fönstren. Om jag bara får några dagar att jobba ifred, så… Och det får jag. Jag behöver bara planera lite.
Jag var ute nu och oljade underlaget för salningen, och målade några foderbrädor. Det var då, när jag var klar och skulle stänga de automatiska garageportarna (som orsakat så mycket ångest, du vet) som jag såg ljuset. Sensommarkvällsljuset, det där släpande och nästanvarma som sökte sig in genom fönstret på södra gaveln.
Det är något med det där ljuset. Något som får mig att stanna upp och känna saknad. Som om allt jag någonsin lämnat, eller som lämnat mig, skymtar till i ett alla då på en gång nu, för att sedan sakta blekna till ett eko.

I det ljuset kan jag minnas sena dagar i mellanstadiet. Asfalt och sand. Kläder och skolkorridorer. Plaststolar och cykeldäck.
Jag kan höra mammas och pappas röster, bildörrarna som slår igen, prasslet av påsar med mat. Dofterna i mitt hem.
Jag minns lycka och sorg, värme och ensamhet, tystnad. Jag minns tystnad, så mycket tystnad. Kanske är det tystnaden som är nyckeln, ljuset som är dörren.
Jag minns dig, såklart. Du är där, kanske tydligare än det mesta annat. Bara där finns en massa bakom oss lämnade nu. Då.
Och så jag. Där, nu. Utan dig. Med det som var vårt, det jag inte hann klart innan du tvingades lämna oss. Och just där och då känns det, som många gånger förr, både efter och under vår tid tillsammans, så meningslöst med allt arbete jag lagt ner. All tid. Alla pengar.
Det är inget att orda om egentligen. Vi var överens, vi ville ha det så. Och det blir bra. Det blir rätt. Men… Saknaden, sorgen om man så vill, väcker något slags ovilja mot hela projektet. Mot fler projekt och planer och drömmar. För det var ju våra projekt och planer och drömmar. Vad är det för mening med att slutföra dem om du inte är med? Allt vi gjorde här, det beständiga, var ju för oss, för vårt bästa och varma, för allt vi önskade och ville.
Jag kommer komma över den känslan. En dag är allt bara. Projekten är avslutade och klara, och allt som en gång var en dröm, en plan, ett projekt är…det som är och finns. Det vi har.

Och så minnena, då.
Kanske kommer jag om några år återigen fångas av det dröjande kvällsljuset och slås av alla lagren av minnen som ekar. Och kanske med en känsla av… Frid.