30-Day Song Challenge

Den här utmaningen har florerat på Twitter ett tag. Jag har varit sugen, men har svårt att följa regler, så jag gjorde lite som jag ville, och lade den här istället.
Det är inte så pretentiöst. Bara lagom för att hålla sig vaken.

clip_image001

 

Day 1 – A song you like with a color in the title

True Colors med Cyndi Lauper. Det är inte en färg, men den räknas här, bestämmer jag. Den har varit med mig så länge, och bär någon känsla från barndomen, något vemodigt och ensamt från någonstans mellan det att jag var barn och det att jag blev tonåring.
Black Celebration med Depeche Mode. Såklart. Fortfarande en fantastiskt mäktig låt. Och som så mycket annat som Depeche Mode gjort ger den mig en känsla av oövervinnerlighet.
Goodbye Yellow Brick Road med Elton John. För att den är så rolig att spela och sjunga. Fade To Grey med Visage. För det mörka och vackert synthiga från den tiden. En förlorad tid.

 

Day 2 – A song you like with a number in the title
The 2 Of Us med Suede. Lyssna, bara. Brett Andersons röst är magisk. Styrkan i harmonierna mellan ackorden och hans röst som växlar mellan klar och stark till bräckligt vacker och halvt bruten… Så mycket känsla.
747 med Kent. En av Kents bästa låtar. För bilkörning mitt i natten. Lite för snabbt.
One med U2. För att den är skön att spela och sjunga. Eller var, tills den blev min brors signaturmelodi. När man hört honom framföra den tappar den ganska mycket av sin glans.

 

Day 3 – A song that reminds you of summertime
Summer in the City med Lovin’ Spoonful.
Cruel Summer med Bananarama.
Sommarbarn med Eva Dahlgren.
Kanske var det någon Absolute sommarsamling eller så, hur som helst är det några av låtarna som faktiskt fastnade för mig. Och de bär med sig doften av solvarm asfalt med sand, ljudet av sommarlovstomma gårdar mellan höghus och en känsla av nyvunnen frihet i något slags nästanvuxenvärld, en fri tillvaro där jag fick göra lite som jag ville, när jag ville.

 

Day 4 – A song that reminds you of someone you’d rather forget
Jag kan inte komma på särskilt många människor som jag helst skulle vilja glömma. Kanske betyder det att jag är bra på att glömma…
Men ok, någon jag kanske önskar jag inte involverat mig så djupt i, då. Då väljer jag Children med Robert Miles. För en underbar och lång biltur i natten, på väg till ett torp i Småland. Det är något med att köra/åka bil mitt i natten med hög musik på.

 

Day 5 – A song that needs to played loud
Det är väldigt många låtar som borde få lov att spelas på hög volym. En del är sådana låtar som man liksom får energi av och springer fram och vrider upp, för att sedan studsa lite. Andra är mer sådana låtar som man sittande i ensamhet vrider upp redan från början för att sudda ut allt annat än just musiken, för att kunna beröras.
Det senare skulle kunna representeras av Blott En Dag med Freddie Wadling, till exempel. En låt (i denna versionen) som bär väldigt mycket känslor för mig.
I bilen skulle jag kanske säga Come What May med Ewan McGregor och Nicole Kidman, och då för att kunna sjunga med och ta I för kung och fosterland.
Några låtar av mer öskaraktär, där jag vill vrida upp volymen när de börjar är bl.a. Uprising med Muse och This Ain’t A Scene, It’s An Arms Race med Fall Out Boy. Där finns jättemånga fler att räkna upp, men… Det får räcka för nu.

 

Day 6 – A song that makes you want to dance
Ja, det var ju inte så lätt, med tanke på att jag inte alls är särskilt förtjust i att dansa. Jag kommer mest att tänka på en låt som var hemsk att dansa till under skoldanser i hög- och mellanstadiet, nämligen Say You, Say Me med Lionel Richie. Man vaggade fram och tillbaka i något slags fumlig kram, oftast under pirrigt obehag, när låten plötsligt bytte tempo och blev något slags käck skuttgrej som inte alls gick att dansa till. För att sedan återgå till tryckartempo. Hur skulle man hantera det? Stå kvar i en tålmodig kram och le lite fåraktigt tills skuttbrejket var över? Släppa varandra och förklara tryckaren över, alternativt återuppta famnandet igen efter en stund? Låten borde ha bannlysts från alla dansgolv.

 

Day 7 – A song to drive to
En mycket viktig och bra kategori. Jag har redan varit inne och nosat på ämnet ovan.
Ganska nyss körde jag vägsträckan på E4 längs Vättern, och kände åter den där önskan att få köra där mitt i natten, lite för fort, i en bil med tungt ljud. Och då gärna med någon dansmusik från 1990-talet i högtalarna, förslagsvis Liebe med Ayla. Även Dreamland med Ayla funkar bra. Eller varför inte Insomnia – Monster Mix med Faithless?

 

Day 8 – A song about drugs or alcohol
Va? Varför då? Jaha…
Jag väljer att svara med låtar som liksom tangerar något. Därför blir det Bente med Ulf Lundell. För ett skitigt och grått Stockholm som jag aldrig upplevt. Barn Av Vår Tid med Nationalteatern. För ett skitigt och grått Göteborg som jag aldrig upplevt. Och så Ballad Om En Gammal Knarkare med Thåström (fast av Cornelis Vreeswijk). För att… För att den är grymt bra. Och kanske Ann-Katrin, Farväl med Cornelis Vreeswijk. ”Ständigt i långa ärmar; så dolde du din skam.”

 

Day 9 – A song that makes you happy
Alla låtar min son tycker om och som han sjunger på gör mig lycklig. Det varierar vilka som ”gäller”. Allt som får honom att dansa spontant och med livsglädje också.
Men ok, en låt. Som gör oss båda glada (och två av hans kusiner som jag också introducerat låten för). Här Kommer Lille Nöffe med James & Karin. :o)

 

Day 10 – A song that makes you sad
En sång som gör mig ledsen? Eller som rör mig till tårar på grund av sorgsna men vackra minnen, men som egentligen är en skön stund av vemod och lågmäld skönhet?
En sång som gör mig ledsen och, jag vet inte, vanmäktig är Martyren med Freddie Wadling.
En sång som sitter djupt inom mig sedan, ja, 1981, men som sedan dess fått ännu en ny innebörd, är Romans För Timmen med Noice.
Det finns massor av låtar som kan beröra mig till tårar. Besvärjelse med mig (fast av Oscar Danielsson) är en. Av flera anledningar.

 

Day 11 – A song you never get tired of
Finns det en sådan? Jag tröttnar nog på de flesta av ”mina sånger”. Sedan får de vila ett tag, och komma tillbaka när vi är redo för varann igen.
Möjligen något som är roligt att sjunga, då… Jag väljer Wednesday Morning, 3 A.M. med Simon & Garfunkel. Eller kanske More Than Words med Extreme.

 

Day 12 – A song from your preteen years
Jag var inne på det tidigare i listan, och skulle kunna nämna Black Celebration igen. Jag var tolv år när den släpptes. Jag skulle också kunna nämna Hunting High And Low med A-ha. Släpptes när jag var elva år. Men jag väljer nog ändå Yazoo. Och då väljer jag alla låtar på albumet You And Me Both. Albumet släpptes 1983, då jag var nio år, men jag hörde det säkert inte förrän ett eller ett par år senare. Jag lyssnar fortfarande på det då och då. Orkar man inte lyssna på hela, kan man ta de sista fyra låtarna, åtminstone. Men alla har sitt.
Yazoos album gick varmt och på repeat hos mig när jag läste Bröderna Hardy-böckerna, hur många de nu kan vara. Ett kärt litet minne. :o)

 

Day 13 – A song you like from the 70’s
Oj. Oerhört svårt att välja en enda låt som ska representera vad jag gillar från 70-talet. Jag väljer några stycken.

 

Day 14 – A song you’d love to be played at your wedding
Been there, done that. Och inte ens då hade jag en låt jag ville ha just till mitt bröllop. Jag vet inte… Möjligen om den jag gifter mig med och jag har en låt som är ”vi”, då skulle jag kanske vilja ha den. Om inte den låten känns så privat att den är just bara vår.
En av mina kvinnor genom åren (jag är så gammal att jag kan uttrycka mig så), hon och jag hade Grisvisan med The Real Group som ”vår sång”. Det är preskriberat nu, så det kan man avslöja. Men har man inte med på ett bröllop.
Nej, jag ger inget svar på denna.

 

Day 15 – A song you like that’s a cover by another artist
Jag tycker om covers. Faktiskt. Men inte om de låter exakt som originalet, dvs de inte arrats om eller på något sätt tillförts något genom sitt varande som just cover. En del covers är till och med bättre än sina original. Och ingenting är heligt. Det faller på sin egen orimlighet.
Här är några covers jag tycker om (kan kräva en viss sinnesstämning för att uppskattas):

  • America med First Aid Kit (Simon & Garfunkel). Stämmorna. Dynamiken. Systrarna blåser liv i ett eko av ett spöke från förr.
  • Balladen Om Briggen Blue Bird Av Hull med Imperiet (Evert Taube). Det är tacksamt att göra covers på Evert Taube, eftersom han inte kunde sjunga. Men… Den här är magisk. Gärna en novembernatt I sommarstugan, när stormen piskar.
  • Märk Hur Vår Skugga med Imperiet (Carl Michael Bellman). Ja.
  • I Den Stora Sorgens Famn med Freddie Wadling och Helen Sjöholm (Ted Gärdestad). Helen kan upplevas lite präktig och kanske tråkig, men… Gabriellas Sång? Herregud. Och här, hennes enkla stämma mot Freddie Wadlings bräckliga, brustna röst.
  • Running Up That Hill med Placebo (Kate Bush). Hjärtslagen. Eller hästarna.
  • Mad World med Gary Jules & Michael Andrews (Tears For Fears). Så här borde den gjorts från början.
  • Creep med Timo Räisänen (Radiohead). För många ett helgerån, eftersom Radiohead är lite untouchable. Men… Starkt.
  • Du Är Den Ende med Lykke Li (Lill Lindfors (fast egentligen en gammal spansk ballad från 1800-talet)). Den här låten betyder ganska mycket för mig, med Lill. Här görs den i en version som är…avskalad, utan känslor, till synes/höres. Eller inte.
  • Här Kommer Natten med Miss Li (Pugh Rogefeldt). Miss Li. Hur en människa kan få ut så mycket känslor i en röst förstår jag inte.
  • Paint It Black med Anne Marie Almedal (Rolling Stones). Med samma (eller liknande) slags monotoni som i Du Är Den Ende ovan. Matande. Och ändå… Ja.
  • Paint It Black med Black, Frida Öhrn, Andreas Kleerup, César Vidal och Markus Enochson (Rolling Stones).
  • Sacrifice med Sinead O’Connor (Elton John).
  • The Winner Takes It All med Sarah Dawn Finer (ABBA). Mycket ocreddigt, ja. Även originalet. Jag gör inga anspråk på creddighet. Vänta till ni hör mig göra den här. :o)
  • Take Me To Church med Sofia Karlberg (Hozier). För en lite avskalad version. Jag gillar originalet med Hoziers ansträngda röst och det lite tungre arrret. Men det här är mer inbjudande.
  • Crazy med Madilyn Bailey och Leroy Sanchez (Gnarls Barkley). Stämmorna. Där energin i tempo och styrka försvinner, framträder istället något annt.
  • Mein Herz Brennt med Rammstein (Rammstein). OK, det räknas kanske inte som en cover när det är originalgruppen som framför den, men i en annan version…? Hur som helst, det här är magiskt. Både musikaliskt, men också videon är fantastisk till.

 

Day 16 – A song that’s a classic favorite
Oj. Massor. Hur skulle man kunna välja en??

  • Toccata och fuga i d-moll, Bach. Man måste lyssna på hela. Alltid. Och sjunga med. Helst alla stämmor. Och spela luftorgel.
  • Presto ur Sommar ur De Fyra Årstiderna, Vivaldi. Kraften. Den rasande kraften.
  • Dance Macabre, Saint-Saëns. Första gången jag hörde denna (jag har skrivit om det någonstans förut) var det i ett spel, ”Alone in the dark”. Man gick runt i ett stort gammalt hus från kolonialtiden I USA, där det fanns något okänt och ont. I en balsalar stod ett antal uppklädda människor utan ansikten – döda – uppställda i par på ett dansgolv. Frusna i rörelsen, i en dans som avslutats av något. När man i salen hittade en grammofon och spelade en skiva, började de dansa, runt, runt. Till just denna musiken, Dance Macabre.
  • ”Begravningsmarsch”, Pianosonat No.2 Op.35, Fréderic Chopin.
  • Spiegel im Spiegel, Arvo Pärt. För evighet i några stilla ögonblick.

 

Day 17 – A song you’d sing a duet with someone on karaoke
Enkelt. Come What May med Nicole Kidman och Ewan McGregor, från filmen Moulin Rouge. Jag är redo. Jag sjunger ofta ”min del” i bilen.

 

Day 18 – A song from the year you were born

  • Seasons In The Sun, Terry Jacks. En tidig favorit, vars känsla kanske bleknat en smula med åren. Så lövvirvlande vacker och enkelt om något sorgligt.
  • The Joker, Steve Miller Band. För min generation kanske mest känd från reklam för Levi’s 501:or på MTV.
  • I’d Love You To Want Me, Lobo. Perfekt låt för Ballad-Nisse (som min syster kallade mig) att spela och sjunga.
  • Streets Of London, Ralph McTell. Lite livsvemod, i lite halvmunter förpackning.
  • Young Girl, Gary Puckett & The Union Gap. Den här brukar jag sjunga i bilen när jag lite snabbt ser en tjej som är snygg, men som vid närmare granskning visar sig vara lite för ung för mig.

 

Day 19 – A song that makes you think about life
Oj. Det är ganska många, det. Jag har nog redan nämnt några av dem. De får nämnas igen.

 

Day 20 – A song that has many meanings to you
Hmm… Jag kan inte komma på någon just nu. Det får jag nog återkomma till.

 

Day 21 – A song you like with a person’s name in the title
Det måste ju rimligtvis finnas hur många som helst…? Nåja, jag lugnar mig lite och nämner några få.

 

Day 22 – A song that moves you forward
På vilket sätt? Fysiskt, eller mer i livet, liksom? Jag har nog, oavsett, inget bra svar. Men den här kan ge mig energi, på en bra dag energi till båda sorternas framåt: Lightforce med Mind.in.a.box.

 

Day 23 – A song you think everybody should listen to
Varför skulle jag tycka att alla ska lyssna på något särskilt? Jag är ingen aktivist. Ingen ideolog. Lyssna på vad ni vill, alla!
OK, här är en låt med bara trummor.
Gods Of Thunder med Kitaro.

 

Day 24 – A song by a band you wish were still together
OK. Jag väljer en.
Innuendo med Queen.
En till. Järnspöken med Kent.

 

Day 25 – A song you like by an artist no longer living
Back To Black med Amy Winehouse
My Way med Frank Sinatra

 

Day 26 – A song that makes you want to fall in love
Something Stupid med Frank Sinatra? Jag vet inte.
Just The Way You Are med Billy Joel?
What A Wonderful World med Louis Armstrong.

 

Day 27 – A song that breaks your heart
Jaha. Det var kanske här Martyren med Freddie Wadling skulle vara.
Kanske lite Hurt med Christina Aguilera?
Den Stora Dagen med Vikingarna

 

Day 28 – A song by an artist whose voice you love
Love Hurts med Miss Li. Herregud.
Det finns jättemånga fler, men just nu regerar hon.

 

Day 29 – A song you remember from your childhood

  • Du Är Den Ende med Lill Lindfors. Min mammas kanske enda favoritsång.
  • Drömmens Skepp med Staffan Percy. Pappa.
  • Snurra Min Jord med Jan Malmsjö. Pappa.
  • Turistens Klagan med Cornelis Vreeswijk. Pappa.
  • Ta Mig Till Havet med Peter Lundblad och Islands In The Stream med Kenny Rogers och Dolly Parton. Dessa spelades hos mina grannar på landet när mannen i huset gjorde sig i ordning för områdets kräftskiva, eller annan festlighet. Jag tyckte om att vara där då. För det första var det god stämning, uppsluppet, lite spontan dans med dottern där som var min bästa kompis, rakvatten, skjorta, en drink. För det andra var dessa två, mannen och kvinnan som var föräldrar till tjejen som var min bästa kompis under hela min uppväxt, kanske de enda två i vuxenvärlden jag hade tillgång till som visade varandra ömhetsbetygelser. Kramar, pussar, en kyss då och då, och snälla ord. Äkta och gärna visad kärlek. Mina föräldrar älskade nog varandra (de första åren). Så också grannar och andras föräldrar. Men ingen visade det som de. Jag minns att jag önskade att mina föräldrar skulle vara lite mer så. Den där jargongen vi hade hemma, ”hård men hjärtlig”… Jag tror inte på den.

 

Day 30 – A song that reminds you of yourself
Jag vet inte. Jag har massor av låtar, sånger, visor som “är jag”. Men att välja en? Det kan jag inte.
Det kan ni få göra. Varsågoda.

Annonser

Någon att dela allt med

Något slog mig häromdagen. En känsla. Ett minne av något som fanns mellan allt, något som aldrig riktigt gick att ta på. Eller som jag inte förstod, inte såg.
Jag saknade det där något.
Att dela med någon allt det där som bara är, det som sakta bär allt framåt.

Inte för att alla små bördor och uppgifter tynger. Visst, det gör de ibland, men det är bara som det är. Det är bara livet.
Alla beslut. All planering. Alla uppgifter, projekt, handlingar. Allt som vi byggde tillsammans.
En drog, den andra knuffade. Jag tog somligt, hon tog annat. Ibland föll något mellan stolarna. Det mesta gjorde inte det.
Det mesta faller inte mellan stolarna nu heller.
Jag klarar mig. Oss.
Men det är…ensamt.

Jag skulle vilja dela det med någon. Jag saknar det.

Jag saknar min pappa

Jag saknar min pappa.
Det är…snart fjorton år sedan han dog.

Den första tiden saknade jag honom som pappa. Jag var vuxen men såg oss ändå nästan uteslutande som far och son. Hans stjärna hade kanske dalat en aning, och ljuset var i vissa stunder inte så starkt som det en gång varit, men han var väldigt mycket min far, och jag var väldigt mycket hans son.
När jag själv fick en son saknade jag min pappa på helt nya sätt. Jag visste plötsligt en massa saker som jag skulle velat tala med min pappa om.

Och tiden går, och hela tiden kommer livet med nya utmaningar, sorger och lyckor att ta sig an. Och jag önskar att jag hade min pappa där på ön för att… För att stämma av livet. Lägga till i hamn då och då.

Jag undrar hur hans kärlek artade sig.
Jag vet att han alltid älskade mig. Han sade det nog aldrig, men jag vet. Han fick mig att känna det.
Men hur älskade han? Eller… Hur kände han? När åren gick? När småbarnsåren med lek och leksaker och ett barns stora förundran och beundran av sina föräldrar liksom ersattes av världen utanför; vänner, intressen, skola och allt som kommer i ens väg när man växer upp och sakta men säkert inte längre behöver sina föräldrar. Som man tror.

Hur mycket kraft måste man uppbåda för att inte tvinga sig nära, när den man älskar lär sig att stå, gå och springa på sina egna ben?
Hoppas man att barnet en dag kommer tillbaka? Hoppas man på att en dag få känna sig behövd igen?

Min pappa levde sitt liv, formade sina dagar som han ville ha dem. Jag tyckte han gick i cirklar, eller satt stilla, snarare. Och visst fanns han där. Bara inte så mycket som jag tror att jag vill finnas för min son. Men vad vet jag? Jag är inte där än. Jag har långt kvar.

Min pappa gjorde många fel. Med mig och med mina syskon. Jag lever med minnena av de fel och orätter han gjorde mig. Men de är små händelser i en annars strid ström av kärleksfulla händelser och varm närvaro.

Och jag saknar den närvaron. Jag saknar hans röst.

Jag saknar honom.
Jag saknar min pappa.

Här kommer alla känslorna på en och samma gång…

Jag skulle kunna berätta något. Men jag vet inte vad. Jag vet inte vad jag vill berätta.

En tid har passerat, en tid då känslor liksom grumlades upp och gjorde sikten lite sämre. Men det gjorde inte så mycket, för jag använder alla sinnen lika mycket i min sorg, hur många sinnen jag nu har…

Så följde en tid. Där livet liksom inte längre var ett Efter. Fast det såklart ändå var det. Då och då kommer det kanske alltid att vara ett Efter. Men just den tiden var det märkbart så att det inte var ett Efter, utan ett… Ett nu. Ett här och nu.

Och minns ni, musiksagorna från förr, med en bok med bilder och ett kassettband med sagan, där det kom ett litet skirt pling varje gång det var dags att vända blad…?

Jag hörde ett sånt pling för bara en liten stund sedan, eller om det var för en liten evighet sedan, tiden är inte viktig.

Och nästa kapitel… Även om det tar en ny vändning, så minns vi ju allt som hände i de tidigare kapitlen. Annars vore det en konstig upplevelse av en historia.

Var var jag? Jo, ”så följde en tid”. Och i den tiden fann jag mig själv i tårar vid en berättelse från ett barn, något som knöt an till det som hänt tidigare. Varma tårar, inte minst då barnet också förklarat mig som ”sin”. Det är en ära att få bli utvald av barn. (Och av djur.)

Minuten efter tårarnas flöde fann jag mig själv skrattande åt något helt annat. Och kände hur de liksom samsades och trivdes ihop, Sorgen och Lyckan.

Och så får det vara. Så ska det vara.

Vad nu detta var. Vad var detta?

Om bolån, smutstvätt och Paris

Någon länkade in en sångtext.
Jag har tänkt tanken förut; tänk om sånger om att bli lämnad, om uppbrott, om kärlek som inte längre är inte i grunden handlar om två människor som går skilda vägar efter att kärleken falnat hos en av dem eller båda. Tänk om de sångerna handlar om att någon lämnat den andra kvar på grund av att livet tog slut.

Det finns många sånger jag kommit att lyssna på ett nytt sätt. Den här gången var det som sagt någon länkade in en sångtext. Lars Winnerbäcks “Om du lämnade mig nu”.

Och jag prövar texten. Den stämmer bara inte in på mitt liv. Jag tänker att Lars Winnerbäck nog helt enkelt inte är en medelålders pappa med ansvar för fotbollsträningar, middagar och smutstvätt, vinterkängor, kalaspresenter och godnattsagor. Han har nog inte ett hus med stora bolån på, eller så har han helt enkelt lite mer ro kring sina bolån, i form av en skön buffert på sparkontot. Han behöver nog inte heller serva bilen eller rensa kattlådan. Och han behöver nog inte vara på jobbet 8:30 för ett projektrapporteringsmöte eller för att diskutera beläggningsmål för Q1 och Q2.
Jag klagar inte. Jag kanske fnyser lite texten, med mitt facit i hand. Jag är längre ifrån det där fria och poetiska där allt är möjligt, och närmare något siwmalmkviskt om hur mamma är lik sin mamma.
Jag är nöjd i mitt, oftast, även om jag inte valt omständigheterna och förutsättningarna. Och med det får jag tillåta mig att lite bittert fnysa.

 

Jag skulle vakna mitt i natten
och gå upp och ta en långpromenad
Jag skulle låta blicken möta andra ögon
i en främmande stad
Jag skulle inte ha så bråttom
med att träffa nån ny
jag har rätt mycket med mig själv
precis som du
Jag skulle andas i det tomrum som blev över
om du lämnade mig nu

Jag har inte tagit någon långpromenad mitt i natten. Först tänkte jag hänvisa till att jag inte kan lämna huset hur som helst mitt i natten, då min son ju ligger och sover. Men visst, han sover hos mormor någon gång ibland. Dock, när jag är ensam om natten sover jag djupt och skönt, passar på att vila. Det har inte fan ork och tid att ränna ute om nätterna hur som helst.
Låta blicken möta andra ögon? Det har jag alltid gjort. Gör fortfarande. (Det är påfallande få som håller kvar blicken i det där mötet.)
Bråttom att träffa någon ny har jag inte. Inte tid heller.
Och visst, jag andas. Kanske andas jag ännu ut, i det tomrum som blev efteråt. En lite riskabel formulering, men jag hoppas på välvilliga läsare.

Jag skulle sitta på ett tåg mot Paris
och låta Stockholm va
Jag skulle få den tiden över för mig själv
som jag sagt att jag vill ha
Jag skulle unna mig att drömma
hundra mil genom Europa
om en främling
lika tillitsfull som du
Jag skulle pröva mina läppar mot nån annan
om du lämnade mig nu

Jag sitter inte på ett tåg mot Paris. Jag väljer noga mina utsvävningar, om man säger så.
Tiden över för mig själv? Lars Winnerbäck har inte en sjuåring.
Drömma kan man väl göra oavsett om man lever med någon, i och för sig… Men visst, mina drömmar kanske ser annorlunda ut nu än för ett halvår sedan. Jo, det gör de.
Och någon dag kanske jag får pröva mina läppar mot nån annan, ja. Men det kan knappast vara särskilt anmärkningsvärt, vad skälet än är att man blivit ensam…?

Jag skulle kunna leva utan den där blicken
som får mig ur balans
Jag skulle sakna den där stunden som vi har
när vi till slut har blivit’sams
Jag kanske skulle söka upp
kontakter som jag tappat
som jag varit med
förut nånstans
J
ag antar det finns nån du skulle ringa
om jag inte fanns

Det enda jag egentligen kan kommentera här är väl det där om att söka upp kontakter jag tappat. Jag tror ärligt talat att människor skulle bli väldigt förvånade och inte särskilt smickrade alls om jag rotade fram dem ur gamla minnesvrår. “Hon, Nina, hon var ju lite het, då, en gång för längesen… När var det? 2005? Jag ringer henne. Hon har säkert inte kunnat släppa tankarna på mig som hon säkert haft sedan dess.”

Jag kanske skulle leta upp nån yngre
som en fjäder i hatten
Det skulle bli för tomt om ingen fanns där
som värmde mig i natten
Men jag skulle aldrig ha tålamod nog
att bli förstådd
ingen känner mig
så väl som du
Jag skulle fastna i min ensamhet igen
om du lämnade mig nu

Leta upp nån yngre? Ja, det är väl möjligt att jag en dag träffar någon, och att denna någon är yngre än jag. Jag tror dock inte jag kommer leta efter en 25-åring som “trophy wife”. Av väldigt många skäl. Men jag är ju varken Hugh Hefner eller Lars Winnerbäck.

Och fastna i min ensamhet…? Ja, det återstår väl att se.

Mantran

Live life.
Be a better person.

Är jag tillräckligt stark?

”Du är så stark.”
Är jag? Vad är det, att vara stark? Vi gör alla vad vi måste för att överleva. Vad har vi för val?

Är jag tillräckligt stark?
Att ta hand om en son.
Att ta hand om ett hem.
Att ta hand om ett jobb.
Att ta hand om mig själv?

Jag vill vara det. För det mesta tror jag att jag är det.
Och om jag tvivlar på någon av mina nämnda måsten, det är ju bara tvivel. Inom mig. Det säger ju inte att jag inte kan.

Nå. Jag verkar bottna här. Och kan sätta ner fötterna. Jag behöver inte simma hela tiden. Det är ju en skön insikt.
Vila och återhämtning.
Och sedan? Mer energi. Jag behöver fyllas på. Snabbare. Eller behöver jag bara tålamod? Jag kanske inte behöver fyllas på snabbare, men jag vill det. Hur? Hur?

Live life.
Be a better person.
Every day.

Jävla skitfår

Jag ville säga något. Eller, jag ville få något sagt. Jag vet bara inte riktigt vad.
Det händer lite då och då. Lusten att skriva liksom petar på mig, vaknar, väcker. Och jag sätter mig ner, när ro och tid och tystnad äntligen infunnit sig.
Det var ju något jag tänkte på förut. Något som skulle få orden att flöda och lägga sig i ordning.
Men så gör de inte det.

Jag vet vad jag vill ha sagt. Jag vet vad jag kände då, vad som väcktes, vilka känslor jag målade med för att få den bilden jag såg just där och då.
Men när jag väl sätter mig vill orden inte lyda. Likt en skock får struttar de omkring respektlöst och nästan hånfullt, till synes väl medvetna om hur kränkt jag, vallhunden, blir över detta svek mot spelreglerna. De ska ju gå härifrån och bort dit, genom grinden och samlas i fållan där borta. Är det tänkt. Jävla skitfår. Eller ord, då.

“Det är ok”, säger någon. “Det blir så ibland, det är bara att vänta.” Eller: “Skriv. Skriv vad som helst. Det lossnar snart, bara du skriver något.”
Men jag vill inte skriva vad som helst. Jag vill skriva det jag vill skriva. Och att “bara” vänta är inte riktigt min grej.

Idag var det nära. Jag såg fåren i ögonen, och för några sekunder kunde jag skönja något av den där respekten de brukar ha för mig. De liksom mindes vem jag var och vilken deras roll var. Så kom något och störde. Kanske var det en tanke, kanske var det en känsla, kanske var det bara lite tomhet som tog plats. Och med ens bröts kontakten mellan fåren och mig, det där mentala övertaget och regimandatet löstes upp.
Och nu står de där de vill, lite här och lite där. Och gör vad ordfår nu gör. Betar, bajsar, bräker.

Jävla skitfår.