Tystnad och ljus

Ja… Vi hade drömmar.

Eller hade vi det? Vi levde väl på, liksom? Men visst, vi pratade om olika saker vi kanske skulle göra i framtiden. Är det drömmar? Det handlade ju inte om att sälja huset och resa jorden runt, utan mer… Fylla livet med en massa saker som värmde. Planera utrymme och möjlighet att göra sånt vi tyckte om. Och vi gjorde mycket också, vi hann med en hel del av det där. Samtidigt som allt annat.

Så här i efterhand känns några av drömmarna lite banala. Men det var vad vi ville. Då. Länge. Det är ju först nu, i skenet av allt som hände – istället – som prioriteringar och val kan tyckas lite märkliga.

Det sista på garaget. Jag hoppas få till det innan vintern. Jag har faktiskt börjat så smått. Det är ju inte så mycket, och har inte varit så mycket på länge. Det har bara inte blivit av, för att… Allt annat. Salningen ska dit, och den ska vara målad och underlaget ska vara behandlat och klart. Panelbitarna ovanför porten ska på plats, och även de ska målas. Och så foder. De har varit målade och klara länge. Det sista utvändiga är foder kring fönstren. Om jag bara får några dagar att jobba ifred, så… Och det får jag. Jag behöver bara planera lite.
Jag var ute nu och oljade underlaget för salningen, och målade några foderbrädor. Det var då, när jag var klar och skulle stänga de automatiska garageportarna (som orsakat så mycket ångest, du vet) som jag såg ljuset. Sensommarkvällsljuset, det där släpande och nästanvarma som sökte sig in genom fönstret på södra gaveln.
Det är något med det där ljuset. Något som får mig att stanna upp och känna saknad. Som om allt jag någonsin lämnat, eller som lämnat mig, skymtar till i ett alla då på en gång nu, för att sedan sakta blekna till ett eko.

I det ljuset kan jag minnas sena dagar i mellanstadiet. Asfalt och sand. Kläder och skolkorridorer. Plaststolar och cykeldäck.
Jag kan höra mammas och pappas röster, bildörrarna som slår igen, prasslet av påsar med mat. Dofterna i mitt hem.
Jag minns lycka och sorg, värme och ensamhet, tystnad. Jag minns tystnad, så mycket tystnad. Kanske är det tystnaden som är nyckeln, ljuset som är dörren.
Jag minns dig, såklart. Du är där, kanske tydligare än det mesta annat. Bara där finns en massa bakom oss lämnade nu. Då.
Och så jag. Där, nu. Utan dig. Med det som var vårt, det jag inte hann klart innan du tvingades lämna oss. Och just där och då känns det, som många gånger förr, både efter och under vår tid tillsammans, så meningslöst med allt arbete jag lagt ner. All tid. Alla pengar.
Det är inget att orda om egentligen. Vi var överens, vi ville ha det så. Och det blir bra. Det blir rätt. Men… Saknaden, sorgen om man så vill, väcker något slags ovilja mot hela projektet. Mot fler projekt och planer och drömmar. För det var ju våra projekt och planer och drömmar. Vad är det för mening med att slutföra dem om du inte är med? Allt vi gjorde här, det beständiga, var ju för oss, för vårt bästa och varma, för allt vi önskade och ville.
Jag kommer komma över den känslan. En dag är allt bara. Projekten är avslutade och klara, och allt som en gång var en dröm, en plan, ett projekt är…det som är och finns. Det vi har.

Och så minnena, då.
Kanske kommer jag om några år återigen fångas av det dröjande kvällsljuset och slås av alla lagren av minnen som ekar. Och kanske med en känsla av… Frid.

Annonser

Skriv gärna en kommentar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s