Det går bra nu

Varning: Detta inlägget kan innehålla spår av skrytsamhet. Eller… Det är nästan uteslutande skryt, faktiskt. För min skull. Ni har blivit varnade.

Jag ser mig omkring och ser att det plötsligt…gror. Eller blommar det redan?
Som man sår får man skörda, sägs det, och jag tycker jag har sått och sått och sått ganska länge, utan att riktigt få den utdelning jag önskat. Fel jordmån, kanske. Dåligt väder, för all del. Kanske lite misskötsel på grund av mycket annat.
Men… Jag stannar upp lite grann, och ser att mitt arbete faktiskt bär frukt.

 

Jag är ingen karriärist. Jag lever inte för att arbeta, jag arbetar för att leva. Jag vill gärna ha roligt på jobbet, och känna att det är utvecklande för mig, men jag har inget mål för egen del, och har aldrig haft. Jag har hamnat där jag är, ibland med anledning av medvetna val jag gjort, ibland på grund av slump och oförutsedda händelser.
Med det sagt… Från att ha varit en junior och ganska generell utvecklare har jag hamnat i en roll där jag har specialistkunskap, och där den kompetensen efterfrågas.
Dessutom har jag under många år nu rört mig mer och mer från tekniken och gått mot människan. Mer mot relationer, kommunikation och det mjuka runtomkring. Först i stegen från utvecklare till projektledare och affärskonsult (presale, utbildning och arkitektur m.m.), senare i förtroendeuppdrag internt och en plats i ledningsgruppen.
Och nu har jag blivit nominerad och utsedd till konsultchef. Jag ska vara ha personalansvar med allt vad det innebär. Personlig utveckling, välmående, beläggning, lönesättning.
Det är ett steg. Inte på en karriärväg jag planerat eller drömt om i sig, jag har aldrig önskat bli just “chef”. Men jag har utvecklat ett allt större intresse för andra människor, för vad som får människor att tänka, känna och må. För medvetenhet, reflektion, reaktion och, såklart, aktion. Och då känns det helt rätt för mig att ta mig an den här rollen. Och det känns som ett förtroende som också är ett kvitto på något.

Sedan ett och ett halvt år är jag fotbollstränare. Ja, i början hette det för all del “Boll & Lek”, och riktade sig mot barn mellan tre och fem år, där de äldre barnen fick spela fotbollsmatcher, springa roliga hinderbanor och leka lekar som passade dem, och de yngre fick fokusera på lättare hinderbanor och småbarnslekar som “Björnen sover”.
Det var en av mina närmaste vänner som frågade om inte jag ville engagera mig i detta, och då jag dels har drömt om att få engagera mig i något som min son hittar på, dels mer och mer känt att jag vill göra något för andra, på något sätt, passade detta mig bra. Jag blev ledare och tränare.
Och nu rullar det på. Vi har lämnat de mindre barnen, och har nu ett fotbollslag för barn födda 2010. Jag är en av sex ledare, och har gått tränarkurser och lagt tid och energi (och fått kärlek tillbaka) i detta. Det känns faktiskt jättebra. Jag kanske återkommer till känslan i ett senare inlägg.
Jag har också kommunicerat med olika mäniskor i idrottsföreningen, och tydligen fått ögonen på mig från några olika håll. Och därför har jag nu blivit tillfrågad om att fördjupa engagemanget, och ställa upp på en roll i styrelsen. Och… Varför inte? Jag sorterar in det under några olika rubriker, men faktiskt ganska mycket under det där ännu lite otydligt formulerade “göra något för andra, ge tillbaka till samhället, vara någon för andra”.

Jag spelar tennis två gånger i veckan. Det är lätt att glömma, eller inte tänka på så mycket, men det gör faktiskt oerhört mycket för mitt välmående. OK, ibland gör det mig förbannad och frustrerad, men jag hade varit ännu mer frustrerad (av andra skäl) om jag inte spelade. Jag utvecklas och blir en bättre spelare. Det är svårt att se det själv ibland, speciellt när jag fastnat i ett dåligt mönster och det mentala liksom kört fast, men tittar jag bakåt har det hänt väldigt mycket med mitt spel bara det senaste året. Bättre spelförståelse, smartare rörelser, servar, backhand, forehand, slice… Snart kommer säkert också lite volley…
Och så har jag ju köpt ett nytt tennisracket också. Det ska bli kul att testa.

I helgen som gick fick jag ensamtid och egentid för första gången på…evigheter, känns det som. Jag åkte upp till landet och tillbringade några dagar i stugan för mig själv. Helt utan måsten, helt utan krav. Jag läste ut en bok, jag eldade i kaminen, jag åt god mat när jag blev hungrig, jag gick i skogen (och lagade mat vid en liten sjö), jag gick ner till havet, jag spelade gitarr… Dessutom…

…fortsätter min egentid nu i veckan, då min familj hastigt och lustigt blev medbjudna på en liten resa till fjällen. Jag fick också följa med, men kunde inte med så kort varsel. Och bortsett från att det hade varit roligt att se min son på skidor för första gången, och kunna åka lite med honom, är det oerhört skönt att få ytterligare några dagar i ensamhet, i lugn och ro och helt utan ansvar.

Och apropå fjällen… Min bror ska till fjällen med sin familj och frågade om vi ville hänga på. Så jag kanske får tillfälle att åka skidor med min son lite längre fram. Jag har ju saknat saker att se fram emot, känner jag, och det här känns väldigt bra att ha framför oss. Vi ska bara klura ut hur vi ska ta oss dit på bästa sätt, men det löser sig nog.

En annan sak att se fram emot är en grabbkväll om ett tag. Det är kanske lite löjligt att kalla oss “grabbar” numera, men vi har ju alltid sagt så… Förr i tiden var vi sex stycken som träffades tre, fyra gånger om året. Livet och dess faser har gjort att vi pausat lite, men nu är det alltså dags igen.
Jag kan tycka att umgänge är slitsamt när det blir för mycket, men en dag upptäcker jag att jag saknar något, och inser att balansen skiftat åt andra hållet, och alldeles för mycket. Det är svårt att upprätthålla en lagom balans när det sociala kan både ge och ta energi, beroende på vem, hur mycket och när det är.

 

Kan det nu också bli lite vårlikt, med ljus och lite mindre rått, så kanske något av mina alltjämt pågående projekt kan ruskas liv i, och kanske, kanske till och med avslutas. Jag har saker att göra i år, och det känns roligt att få ta tag i det. Jag känner just nu inte någon direkt press eller stress kring dem, vilket är en lättnad.

 

Så.

Annonser

Skriv gärna en kommentar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s