Jag är stark. Jaha?

Några har sagt mig att jag, i allt som hänt och händer, är stark. Att jag bär flera tunga bördor, och att jag är oerhört stark.
Jag har funderat en del på det där.
Jag vet inte riktigt vad jag ska göra med det. Vad det betyder. Vad personen som säger det vill ha sagt.

Jag menar, jag har ju inget val? Precis lika lite som (nästan) alla människor som går igenom något tungt och svårt. Vad vore alternativet? Att i apati lägga sig ner och ge upp? Nej.
Så jag, liksom så många andra, kämpar på med mitt. Jag bär. Gör det mig stark? Jag kan inte riktigt se det så.
Jag förstår ju att människor säger det i omtanke, och som något slags bekräftelse till mig. Och jag är kanske lite otacksam som ifrågasätter, eller analyserar, snarare, detta.
Men vad är det egentligen? Ska det vara tröstande? Stärkande? Bekräftande? Är det ett kvitto på att jag har rätt att gnälla lite?
Jag vet inte. Själva grejen är väl att jag har lite svårt att ta till mig det, helt enkelt. Jag kan inte se att jag är starkare än någon annan. Och jag vet heller inte vad jag ska svara. Tack?

Jag talade med en psykolog några gånger i våras. Han sade också till mig att jag är väldigt stark. Jag hade då berättat om vad jag gått igenom tidigare, vad som var på gång just då, och vad som komma skulle, och hur jag såg på allt, hur jag förhöll mig. Och vad jag kände.
Och jag undrar samma sak där… Vad var det egentligen han ville säga? Eller, vad ska jag ta med mig, hur ska känna när han säger så? Ska jag känna mig stark? Och då tillit till mig själv, att jag är rustad att klara av vad som kommer i min väg? Det kan ju ingen veta. Säger han någon gång till en patient/klient att hen är svag? Det tror jag nu inte, det skulle ju definitivt ha en försvagande effekt, känner jag. Men tänker han det? “Shit, den här människan är inte rustad för det här, det här kommer gå åt helvete.”

Hur som helst. Jag är enligt uppgift stark. Så jag skriver väl det på min egenskapslista.

 

Ibland hyser jag liknande funderingar kring frågan “Hur mår du?”. Jag är lite trött på frågan. Den är alltid ställd i omtanke (kanske ibland lite slentrianartigt, men oftast genuint undrande), men jag vet inte vad jag ska svara. Jag skulle kunna svara lite kort och halvt avfärdande. “Jo, det är ok.” Och så är det bra med det. Eller så svarar jag något i stil med “Det går upp och ner. Ofta är det bra, ibland är det dåligt.” Men då kommer allt så nära, det dras liksom fram i ljuset, och då måste vi nästan tala vidare om det. Och det har jag sällan någon lust till.
Och så undrar jag lite vad den som frågar väntar sig för svar. Ett “hur mår du?” skulle ju kunna betyda, med rätt personer, “vill du prata, så lyssnar jag”. Men det vill man (jag) inte när som helst, var som helst.
Många skulle nog anse mina funderingar visar på otacksamhet och misstro. Jag vet inte riktigt själv vad jag tycker.
Kanske (jag vet inte om detta är rimligt eller inte) skulle varje människa innan hon ställer en fråga först tänka igenom varför hon ställer frågan, vad frågan egentligen betyder, om mottagaren känner sig bekväm där och då och med eventuella närvarande åhörare… Det känns både rimligt och orimligt. Vi kan ju inte ha ett liv med relationer om vi inte får lov att ställa frågor till och tala med varandra. Utan rädsla att röra upp något. Väl?

Annonser

Skriv gärna en kommentar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s