(något slags) Retrospektiv 2016

Jag har blivit expert på att skriva en massa luddigt formulerade tweets om… Ja, vad? Om hur jag mår, om livet, om döden, om alltings naturliga jävlighet, om… Allt.
Och här någon form av årskrönika, en summering av året. Kanske. Om jag inte min vana trogen bäddar in allt i ludd.

 

Livet har gjort mig trött. Jag är trött. Trött på min situation.
I vintras var jag så trött att jag var tvungen att vila. Ordentligt. Jag tappade fotfästet. Orkade inte bära så tungt. Eller, jag orkade nog bära tyngden, men när hela bördan kom i obalans föll jag. Prova själva att bära något tungt och otympligt i ena handen och något lätt och litet i andra handen, skifta grepp och byta plats på bördorna, plötsligt bära lika tungt i båda händerna, men med olika tyngdpunkt… Man faller till slut.

Livet är orättvist. Och i det är det rättvist, för det är orättvist mot alla. Men det är också orättvist, i det att det inte är lika orättvist för alla.
Den gamla klyschan ”alla får sin beskärda del av olycka” stämmer inte. Somliga får mer, andra får mindre.
Rättvisa är också ett begrepp vi människor konstruerat. Djurvärlden kan tyckas visa upp rättvisa ibland, men det handlar oftare om att det råkat bli jämnt. Djuren lever mer under villkoren ”ta vad du får, ta mer om du kan, det blir som det blir, acceptera och gå vidare, förbättra din situation om du har möjlighet”. Det är hårt. Och du har allt att tjäna på att vara opportunistisk.

2016 lämnar jag bakom mig som ett av mitt livs sämsta år.
Jag tänker sällan på det, men jag har varit med om – och tagit mig igenom – en del sorger under livet, sorger som säkert präglat mig på olika sätt. Inte minst i det att jag vet att det finns ett efter (i de kriser och sorger jag varit med om) och att jag kommer dit. Det är en trygghet. Det betyder inte att jag inte oroar mig, eller att jag inte upplever ovisshet och frustration. Tvärtom. Verkligen tvärtom. Men, det ger mig en grundtrygghet att veta – starkt tro på – att det finns ett efter. Ett liv efter det jag går igenom.
Hur som helst, med livets alla sorger i beaktanden – 2016 är ett av mitt livs sämsta år.

Det fanns glädjeämnen, många och stora, men sorgerna var desto större.
Jag har vänner, jag har fått nya vänner, och alla har visat mer värme än jag någonsin kunnat tänka mig. Jag har knäat på jobbet och kommit tillbaka, och funnit en roll jag trivs bra i. Jag har vuxit och tar min plats nu, efter att försiktigt ha gjort anspråk på den. Och jag får den. Jag har också tagit några steg på min egen utvecklings väg, och blivit lite mer av det jag vill vara, något jag är mycket nöjd med. Och jag har “kommit ikapp mig själv” i fråga om krav och förväntningar på mig själv, jag är mer rättvis och förlåtande mot mig själv och kring mina egna gärningar, och jag är mer medveten om vad jag vill lägga min tid på. Det finns mycket att glädjas åt.
Men jag har inte tid och ro att glädjas åt det. Annat än i korta stunder. Något annat kastar en skugga över allt, något större och tyngre än jag varit med om förut. Något som kommer förändra mitt liv.

Blickar jag bakåt har de senaste tre åren varit kantade av sorg och oro. Drömmar som bleknat snabbt, hopp som släckts, bekymmer, problem och kriser som drabbat… Och det har inte funnits någon väg ut. Finns inte. Det går inte att lämna vägen, vända om eller ta en annan väg. Det går heller inte att skynda på färden, och… Jag vill ju inte det heller. Jag går igenom mitt helvete (jag skriver bara ur mitt perspektiv nu, och är oerhört medveten om att det finns andra perspektiv, andra helveten) och hoppas både att det varar så länge det bara går, och att det snart är över. En tanke som givetvis är förenad med något som kanske skulle kunna liknas vid dåligt samvete, men som nog snarare är något i stil med en brasklapp, en disclaimer, en avsiktsförklaring för att bortom varje tvivel rentvå och rättfärdiga…
Jag vet inte hur länge jag vill dröja vid de drömmar som bleknat, de hopp som släckts. Jag vet inte om jag behöver sörja dem. Det kommer kanske om och när det behövs. Och samtidigt har jag fått så oerhört mycket som gör mig lycklig, att det kanske är där min tröst ligger. Jag vet inte.

Samtidigt som livet pågår med alla de lyckor som trots allt också ryms. En situation ganska svår att balansera, som sagt.
Det finns lycka hemma. Dock alltid med en skugga. Det finns lycka i stunder borta, stunder som är korta och utspridda. Mina andningshål. Där jag är bara jag och bara för mig själv, med det jag vill göra. Ibland önskar jag att tiden kunde stanna där. Men det gör den ju inte. Så kommer jag hem igen. Där allt är normalt, men ändå inte.
Oftast är allt “bra”. Då är påminnelserna få, men aldrig helt borta. Ibland är det inte alls bra. Då finns inget utrymme alls för mig. Då finns bara sorgen och maktlösheten.

Det finns många aspekter av det jag nu går igenom, mycket att vara arg och frustrerad över, ledsen och uppgiven. Och en ofta svår balans mellan att låta känslorna få finnas där, och att ge uttryck för dem…på rätt eller fel sätt och i lagom mängd och i rätt sammanhang och sällskap.

Jag vet inte om denna summering är särskilt givande för någon. Kanske får orden i en framtid visa mig något.
Detaljer? Nej. Jag vill inte.

 

2017, då, året som snart ska börja.

Jag kan inte se någon ljusning. Jag tror 2017 blir ännu ett sorgens och lidandets år. Jag hoppas på något. Jag drömmer om något. Men det ser mörkt ut även framåt. En själslig fimbulvinter. Jag längtar efter vår.

Jag längtar och drömmer efter ganska många saker, men verkligheten som råder gör framtiden alldeles för oviss för att kunna tro på någon av alla drömmar. Det finns ett efter, men hur, när, var och med vem… Det vet jag inte.
Och därför vågar jag heller inte säga något om vad som komma skall. Vad som komma kan.
Jag vet att något bra håller på att utvecklas på jobbet. Åtminstone föreställer jag mig att det blir bra. Jag tror att det kommer gör att jag växer, på flera sätt.
Utöver det… Nej, jag kan inte sätta några mål eller visioner när jag inte vet vad jag har att röra mig med.

Jag vill gärna återkomma i ämnet, även om jag vet att ambition och motivation till skrivande just nu verkar vara tämligen sällsynt.

Annonser

En tanke på “(något slags) Retrospektiv 2016

  1. Jo. Summeringen är givande läsning, även om det är med en klump i magen jag tar del av det du berättar och framför allt av det du inte berättar. En mycket stark text. Tack för att jag fick läsa.

    Kram!

Skriv gärna en kommentar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s