Förebilder

Vilka är dina förebilder?

Jag har hört frågan ställas ett antal gånger, till andra, och som hastigast reflekterat över vilka mina förebilder varit. Och inte kommit fram till så mycket.
Häromdagen skrev någon att man bör ha förebilder, och att man i sökandet av förebilder också bör hitta minst en kvinnlig sådan. En förvisso kanske intressant vinkel i sig, men utan uttänkta förebilder över huvud taget är det svårt, tänkte jag, och närmade mig därför frågan. Som i sig gav fler frågor.

Vilka är mina förebilder?
Jag har aldrig haft några idoler, och jag har nog aldrig reflekterat över förebilder på det sättet att jag skulle “samla” på dem, eller beteckna mig som lärjunge eller ha dem som måttstockar över tid. Som ledstjärnor att följa. Borde man det? Jag har många gånger stött på, läst om eller träffat, människor som på olika sätt gör intryck på mig, som jag beundrar för deras handlingar, uttalanden, tankar och värderingar. Och jag tror att jag genom livet samlat på mig känslorna av de intryck jag fått, och liksom fyllt min färgburk med dem alla för att sedan måla min värld och mina vägar med en pensel doppad i min egen, unika färgburk (#snöflinga). Att minnas och tillskriva varje människa som bidragit känns svårt.

Men, låt oss göra det till en uppgift. Låt mig få i läxa att tänka ut tio människor att utnämna till mina förebilder. Minst en ska dessutom vara kvinna.

För att finna tio förebilder att inspireras av och att skapa en egen värdegrund och motivation till att förändras till någon jag vill vara, väcker nya frågor.

  • Hur vill jag vara?
  • Vem vill jag vara?
  • Varför vill jag vara sådan?

Stora tankar. Svåra frågor. Eller enkla, kanske, beroende på hur djupt jag vill gå.

Hur vill jag då vara?
Jag tror de flesta svarar på ungefär samma sätt. Jag vill vara en god vän, jag vara en bra förälder, ett föredöme för min son, en trygg punkt för min son och för dem jag älskar. Jag vill också ha karaktär och integritet, dådkraft och initiativförmåga. Och rättvisepatos. Jag vill vidare vara lyhörd, rättvis, tolerant, vidsynt, förändringsbenägen… Det här börjar låta klyschigt.
Kanske är det enklare att se till de sidor av mig själv jag inte är nöjd med, det vill säga svara på frågan hur jag inte vill vara? Och då är det kanske inte några helomvändningar som krävs, utan bara mer… medvetenhet om mina föresatser i situationer där det finns ett val att göra, som kräver något av mig. Differensen mellan hur jag vill vara och hur jag idag är, är kanske inte alltid så stor. Och ändå blir jag tid efter annan besviken på mig själv, med facit i hand, för att differensen inte är ännu mindre, eller noll. (Om den aldrig blir noll är det möjligen ett tecken på att man alltid strävar efter att bli bättre. Kan det vara en tröst?)
Jag får inte fram något glasklart svar på frågan om hur jag vill vara. Jag går vidare.

Vem vill jag vara?
Min första tanke var att svaret på frågan döljer sig bland svaren på förra frågan. Jag vill vara den trygga punkten och den bra pappan för min son. Jag vill vara den goda vännen som är vidsynt och rättvis och lyhörd. Och så vidare. Men det är för enkelt.
Så kom jag på ett bättre svar: Jag vill vara mig själv. Jag vill inte spela en roll efter ett manus, om än skrivet av mig själv. Och detta jag ska vara format utifrån de ideal jag samlat på mig längs vägen, genom livet. Utifrån allt som känns rätt för mig, och som jag tror på något sätt kan bygga och stärka mig genom att andra känner sig stärkta av min närvaro, mina handlingar och mitt stöd.
Och här slår mig tanken om att jag inte längre i lika hög grad är en ö, en människa som ensam väljer vägar. Jag har redan förändrats. Eller, min vilja har. Jag är fortfarande inte beroende av andra, jag behöver dem inte. Men jag vill. Jag vill ha dem. (Och ibland behöver jag dem visst, såklart. Kanske mer än jag ibland erkänner. Men jag jobbar med det också.)
Jag vill göra mer för andra.

Varför vill jag vara sådan?
För att jag vill vara nöjd och stolt över mig själv och mina handlingar. Jag vill också vara en förebild. Jag vill göra rätt för mig, i ett större sammanhang. Jag vill vara en del i det goda på vägen för människor jag möter. För barnen jag tränar i fotboll vill jag vara en trygg och bra ledare, en människa de kan komma ihåg och ta efter, en med goda sidor för dem att kopiera och pröva i sina liv. För kollegor, vänner, nära och kära, en god vän som ställer upp och hjälper när det behövs, för att… För att det skulle kännas så bra att vara någon som blir ihågkommen för något gott. För att det… känns bra och rätt.

Nu verkar detta inlägg handla mer om mina livsfrågor än om just förebilder. Det var ju inte meningen. Men, i ljuset av vad jag vill skulle jag nu kunna välja förebilder. Det är ju bara att välja och vraka bland världens stora tänkare och aktörer? Minst en kvinna!

  1. Min son
    Hur passar nu min son in i allt jag ordat om ovan? Jag vet inte. Men han är min största kärlek, och alltid en källa till oförställd glädje, till lek och oväntade perspektiv, till “varför inte?” och till lustfyllda äventyr bara för att. Han har förändrat mitt liv och synen på livet på så många sätt, och jag hoppas att jag, även om han växer och förändras till att bli vuxnare och tråkigare (ty så är världen förskaffad, dessvärre, att alla barn formas in i något tråkigare, om de inte står emot), för alltid kan bevara känslan av hans underbara frihet inom mig, och kanske ge den tillbaka till honom senare när han behöver den. Eller bara för att jag kan. En förebild för min lekfullhet, min fantasi, min “Varför är det så viktigt att vi kommer dit bort? Jag tycker leken här och nu jämt känns så kort.”.
  2. Sam
    ”Sam?”, tänker ni. Ja, Sam, säger jag. Sam är en av mina före detta chefer. Han var chef ett par steg ovanför mig, och jag håller honom fortfarande oerhört högt, inte så mycket för hans ledarskap under tiden vi jobbade ihop, utan för det han gör runtomkring, som livsgärning. I arbetslivet är han hög chef i IT-branschen och något av ett styrelseproffs, mycket professionell och erfaren, med både hjärna och hjärta i det han företar sig. På fritiden engagerar han sig i nätverk för att främja integration, jämställdhet och företagsamhet (i organisationer som Transfer och Läxhjälp m.m.) samtidigt som han är, vad jag upplever, en närvarande make och pappa med mycket tid och lust för maka och barn, och deras individuella och gemensamma intressen. Han inspirerar, han agerar mentor, han engagerar och är engagerad, en ödmjuk katalysator och ambassadör för andan i “Pay it forward”. En man som lever som han lär, och som lär oerhört frikostigt och väl.
  3. Min pappa
    Så många gånger jag läst om människor som svarat “min mamma är min största förebild i livet”, och sedan läst om en helt vanlig mamma som uppfostrat två, tre barn och skött ett hem och ett jobb och varit just mamma och maka utan annat tack än välartade barn. Ungefär. Och här kommer jag, och skriver upp min far som förebild.
    Min pappa hade många sidor, och jag skulle kunna nämna ganska många egenskaper och beteenden som andra med rätta skulle uppfatta som kantiga och stötande. Men… Han hade oerhört många bra sidor också, och sett till hur älskad och uppskattad han var bland vänner, kollegor, släkt och bekanta, vägde de uppenbarligen tyngre än de dåliga. Själv är jag naturligtvis subjektiv, även om jag med åren anser att jag fått en ganska nyanserat objektiv bild.
    Vad är det då jag ser upp till hos min pappa? Som liten var han min idol för att han kunde så mycket, för allmänbildning. Det var han som lärde mig vad buskar, träd och blommor hette, det var han som berätta om djur och fåglar och väder. Han lärde mig världens geografi och historia. Det bara blev så. Men det är ändå inte bara det som gjort honom till min förebild. Det är mer något jag kommit att inse med åren, efter att han inte längre fanns.
    Var jag än går på landet, där vi har vår sommarstuga, har han gjort något. Eller allt. Allt som finns där har han skapat. Slitsamt ofta med sina egna händer, ibland med hjälp av andra, men efter eget huvud. När han först kom dit fanns granar och tallar på ett berg. Han fällde träd (för hand), grävde bort stubbar (för hand), sprängde berg, byggde ett hus (med farfars hjälp), drog all el, drog in vatten, målade, tapetserade, inredde, beredde tomten… Han planterade och tog hand om fruktträd, potatisland, växthus, jordgubbar och tomater. Han byggde altan och friggebod. Han byggde bryggor, gjöt betongfundament i havet. Han odlade bin och skattade honung. Allt vid sidan av ett hem, fyra barn och ett arbete att sköta.
    Idag har jag ett eget hus, en sommarstuga (det hus han byggde), barn och arbete… Och jag inser hur mycket arbete och planering det innebär att ta hand om allt. Att planera, uppföra, underhålla och bevara. Att våga tro att man klarar allt själv, och att veta vad man klarar själv, och vad man eventuellt behöver hjälp med. Att göra allt från planering, ekonomisk kalkyl, bygglov, ritning, beräkning av bärighet i konstruktion och efterföljande underhåll.
    Tillsammans med mina syskon tar jag hand om hans gamla hus, renoverar, förbättrar och underhåller det, jämte altan, friggebod, brygga och en tomt som numera mest består av gräsmatta och mossa (vi har låtit naturen ta tillbaka det som förr var potatisland, rabatter och bärbuskbestånd).
    Jag har ett eget hus vid vilket jag anlagt gräsmatta, häck och planteringar, byggt altan, sandlåda, förrådsbod och garage. Jag fäller träd och gräver diken vid vägen, jag sliter med både spade och spett och med penna och papper för bygglovsritningar och -handlingar. Samtidigt som jag försöker spela rollen av pappa, make och värderad kollega på jobbet – allt med mer eller mindre framgång.
    Jag är inte unik. Tänker jag. Pappa var definitivt inte unik för sin tid. Då gjorde många fler mycket mer på egen hand. Dock kanske inte allt, inte så mycket som han. Jag gör en del, men framförallt knäar jag ibland över hur mycket det är. Det går åt så mycket energi. Och det tycks mig som om alla andra orkar med så mycket mer, och har så bra koll på allt.
    Pappa visste när det var dags att måla. Han hade koll på när fruktträden skulle beskäras och vilka träd som skulle bli ved till vintern. Han hade framförhållning, låg alltid före. Jag känner mig snarare jagad.
    Nu blir kanske detta lite mer om just mig än om förebilder, men det får vara så.
    Jag kommer ofta på att något behöver göras, måste göras, precis när det måste göras. Ingen framförhållning. Men jag tänker också att det blir bättre med åren. När de stora projekten blir färre, när min son, på gott och ont, har intressen där min inblandning inte är önskvärd.
    Hur som helst… Jag vill gärna bli lite mer som min pappa.
    Just det, han lagade all mat hemma också.
  4. Ja… Vem mer?
    I skrivande stund har jag fastnat. Jag inser att jag inte tänkt så mycket och konkret på just förebilder. Jag har fastnat för “ord på vägen”, inspirerats och samlat på mig olika tankesätt som jag känner är sanna för mig, men som ofta inte är kopplade till just en person. Eller som är så lösryckta och “korn för blind höna” till sin natur, att jag inte kan se hela personen som skapat dem som förebild.
    Vad är en förebild? Den frågan återkommer. Och “Vad vill jag?”. Kanske är frågan om varför jag frågar om förebilder mer intressant än vilka förebilder jag faktiskt har…
    Helt klart är att vi ser olika på vad en förebild är. Jag ställde frågan öppet på Twitter, och fick en del olika svar. Framförallt aktualiserades frågan om vad en förebild är. Är det någon man ser upp till, någon man vill vara som, eller någon man “bara” beundrar?
    Jag svarade någon att jag beundrar exempelvis Zlatan, men jag ser honom inte som förebild för mig, han har inte sagt eller gjort något som får mig att vilja något. Några svarade Mia Skäringer och Lasse Åberg, och även om jag tycker båda är mycket sympatiska och bra på många sätt, ser jag dem nog mer som föredömliga i somligt, men inte som förebilder i stort. Men det är en smula diffust, inser jag, vad jag egentligen är ute efter.

 

Jag lämnar ämnet ofärdigt, tills vidare.
Kanske får jag återkomma senare. Jag menar, en lista med bara tre punkter är ju egentligen ingen lista. Men det beror kanske inte på att det inte finns förebilder, utan på att jag inte vet vad jag önskar.

Annonser

Skriv gärna en kommentar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s