Några tankar om sorg

Hur sörjer man? Hur sörjer man en människa som inte längre finns?

Jag har förvisso förlorat människor jag älskat. Min pappa, min farmor, en av mina allra bästa vänner. Men har jag sörjt? Jag vet inte.
Jag har aldrig trott på att göra på något särskilt sätt för att andra gör det, jag har alltid försökt göra det som känns rätt för mig. När min pappa dog var jag ledsen, naturligtvis. Han dog när han var 68 år, jag var 30 år. Kanske hans död inte kom som någon total överraskning, jag hade nog många gånger tänkt scenarion där han dog, ett slags undermedveten förberedelse för vad som skulle kunna komma. Och med det bar jag också sorgen en lång tid innan, på något sätt. När han väl dagen kom då han inte längre orkade, kände jag nog sorg, men det ersattes snart av saknad och vemod. Tankar på allt varmt och ljust som varit, påminnelser om honom i stort och smått. Inte just sorg.
Om det ändå var en tid av sorg, en tid med bestyr kring begravning och arv, en längre tid med tankar och intensiv saknad… När tog den slut? Det var inte så att jag gick i ett töcken, det var bara en tid, som jag levde parallellt med alla andra känslor som hörde till det som hände då. Glädje och kärlek och lycka och det där mellanlagret som hamnar någonstans i vardagen.

När min vän dog, vi var 25 år unga, skedde det plötsligt. Sorgen var ögonblicklig och stark. Den liksom slog undan fötterna på oss, hans vänner, nära och kära.
Men hur länge varade den? Jag minns att vi, hans vänner, satt tillsammans på fest efteråt och talade om vad han hade tyckt och tänkt och sagt om olika saker vi talade om, om samtidshändelser, om…ja, allt. Men när avtog det? Och var det sorg? Var det en sorgetid?

Jag läste någonstans följande:
Att gå vidare i sorgen är att förändra sitt tänkande från att försöka glömma till att orka minnas.
För mig låter det rimligt och sant. Och utifrån det känner jag att jag inte någonsin försökt glömma. Tvärtom. Jag har försökt minnas, försökt närma mig så många minnen jag bara kunnat. Kanske i en rädsla att just glömma.
För mig har det varit det rätta.

Mellan äkta makar fanns förr i tiden (mellan 1734 och 1969, om man ska vara noga) en stipulerad sorgetid; för en änka gällde att ett år skulle passera innan hon fick gifta om sig, för änklingar gällde ett halvår. Det fanns en del praktiska anledningar bakom detta, och även om de nog inte gäller idag, 2016, lever nog en del av andan kvar i samhället, inte minst i våra äldre släktingar.
Forna tiders ofta krassa och praktiska angripande av livets vedermödor verkar idag i mångt och mycket ersatts av ett beskäftigt “det borde vara så”.

Med ovan i åtanke, vad är “sorgetiden”, eller karantänstiden, för människor som genomgått skilsmässa? Skulle någon ha synpunkter på om den ena parten hittade en ny kärlek inom, säg, tre månader? Jag tror (vet) absolut att några, både gamla och unga, skulle höja på ögonbrynen och med det förkunna dom.
Vad gäller då om någon dör? Hur länge bör en änka eller änkling vara tyngd av sorg och skydda sig mot kärlek för att inte dra på sig onda ögat från släkt, vänner och bekanta?

Jag tror, som jag sade i början av denna text, på att göra det som känns rätt för en själv.
Mig närstående genomgick skilsmässa för några år sedan. Jag står närmast mannen, och följde hans känslor och handlingar. Han ville inte träffa någon ny på ett tag, medan hon ganska snart fann en ny man, någon hon känt ett tag (men inte på något sätt gjort något otillbörligt med). Hon dömdes. Inte av honom, hennes man, men av vänner och släktingar. Det var för tidigt. Det var respektlöst.
De dömande missade dock en sak (kanske en sak till, nämligen att det inte var deras sak att döma). Många verkar tro att det som leder till beslut om skilsmässa sker plötsligt och snabbt. Så är ju påfallande ofta inte alls fallet, utan det handlar snarare som regel om år av omående, ångest, osämja och försök att få det bättre… Ofta är det också så att vänner, nära och kära får reda på hur allt ligger till när beslutet redan är fattat. När så skilsmässa och bodelning genomgåtts kanske det har gått flera år sedan kärleken dog.
Är det då inte en himmelsk lättnad och glädje om en av dem, eller båda, finner kärleken på nytt? Vår efter en lång, lång vinter.

Vad har då detta med sorg att göra?
Jo… Jag tror, och har upplevt, att sorgen då kärleken dör i många aspekter inte skiljer sig från sorgen då en människa dör. Vi förlorar något och någon. Skälet till att vi förlorar denna någon kan variera, och säkert i många fall också förenas med förbitttring, men vid sidan av det… Saknad, sorg över allt som inte blev. Det vi drömde om. Och kanske är det där jag finner min defintion av sorg – inte i vemodiga minnen av det som var, utan i saknad av allt jag drömde om som inte hann förverkligas.

 

Om ens make eller maka förlorar livet, då? Jag tror absolut att omvärlden förväntar sig en viss sorgetid även här, förmodligen mer än vid skilsmässa. Men med mina tankar om sorg efter en förlorad kärlek tänker jag nog annorlunda.
Och här tänker jag att tiden också finns med i vågskålen för hur och hur länge man sörjer. Kommer döden plötsligt och oväntat genom exempelvis olycka eller sjukdom med mycket kort förlopp, ja, då slås nog fötterna undan på en, och man tumlar omkring ett tag innan man får fotfäste igen. Med en så hastigt förlorad kärlek behövs, tror jag, tid för att ta till sig att det kommer en framtid, en annan framtid.
Om ens kärlek drabbas av dödlig sjukdom med längre förlopp, ser jag en annan väg genom sorgen och till framtiden. Kärleken dör inte när beskedet först kommer, kärleken lever tills döden skiljer dem åt. Men under tiden, den kanske långa tid som förflyter där emellan, hinner sorgen landa, och tankar på framtiden kan bearbetas samtidigt. Man vet att det kommer finnas ett “efteråt”.
Kanske beror det på hur vi är som människor, var i tiden vi tillbringar merparten av våra drömmar och tankar – i det förflutna, i nuet eller i framtiden.

 

Det förflutna kan vi inte ändra på. Vi kan minnas det och ära det, och försöka leva med konsekvenserna av det.
Nuet är en blandning av det vi planerat och det vi har att förhålla oss till som livet lägger i vår väg.
Framtiden är våra drömmar och planer. Där hoppet och drömmarna är det som drar oss framåt när det förflutna och nuet inte är vad vi önskat.

Annonser

Skriv gärna en kommentar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s