#24: Kakan Hermansson

Om du undrar vad det här inlägget handlar om, bortsett från det uppenbara, läs gärna inlägget Sist på bollen för en förklaring och bakgrund.

Fördomar. Jag tog upp det i mitt förra inlägg, #64: Katrin Zytomierska. Fördomar och förutfattade meningar. Jag hade åsikter om Katrin och var kanske inte helt övertygad om huruvida det var förutfattade meningar eller faktiskt en rättvisande bild. Efter att ha lyssnat på intervjun och funderat är min känsla att hon dessvärre bekräftade det jag trodde om henne.

Kakan Hermansson, då? Varför valde jag att lyssna på henne? Av det jag läst om henne i media och av henne själv på Twitter, har jag fått en uppfattning. Det kanske inte är så mycket en förutfattad mening som en uppfattning bildad av brottstycken, delar som hon själv visat upp eller som andra målat upp som reaktioner på något hon sagt eller gjort. Där finns hur som helst många saknade bitar i pusslet, vilket naturligtvis är fallet med nästan alla man inte direkt känner, vars personlighet och gärning på något sätt gives en på avstånd. I fallet med människor vi känner sympati för, de vi tycker om eller av någon anledning respekterar, är det kanske mer förlåtligt att för sig själv ha en bild som kanske inte överensstämmer med verkligheten – den bilden är ju till objektets favör, en välmenande och unnsam uppfattning. Att däremot döma någon med bara några få pusselbitar som grund känns inte rättvist. (Även om jag måste erkänna att jag oftast, precis som det stora flertalet av mina medmänniskor, nöjer mig där, och dömer ändå, bestämmer mig för att jag ogillar någon. “First impressions last” är svårt att komma ifrån.)

Min uppfattning om Kakan Hermansson är negativ. I mina ögon är hon en person som står väldigt långt ut på kanten i den feministiska rörelsen, vilket i sig inte behöver vara fel, men som tyvärr ofta är det, enligt min inte så ödmjuka åsikt; jag tror de mest rabiata och extrema inom en rörelse gör mer skada än nytta. Hennes tidvis rabiata inställning gör det för mig svårt att lyssna på henne, vilket med alla mått mätt måste vara synnerligen olyckligt, eftersom jag är en av dem som bär problemet som feminismen söker omintetgöra. Jag har nämnt det tidigare, och jag kommer kanske återkomma till det; det handlar för mig om att rörelsen måste inkludera fler, inte exkludera. Jag respekterar att man kan tycka olika om just det, men det känns tyvärr som om många frågor dödas av interna strider, hat och bråk mellan människor som egentligen vill åt samma håll, men med olika medel, människor inom samma rörelse men på olika delar av skalan.
Något som stör mig mer med Kakan är dock hennes uttalanden om poliser. Hon har bland annat skrivit “ACAB” (all cops are bastards) i olika sammanhang, och hon har uttryckt sig oerhört osympatiskt om bland annat polismorden i Malexander. Jag gissar att det i hennes värld är en sanning att polisen alltid och enhetligt står på vita, privilegierade mäns sida, både som enskilda poliser och som myndighet, att invandrare, HBTQ-personer, kvinnor och andra minoriteter/utsatta grupper alltid misstänkliggörs, trakasseras och förföljs. Och jag undrar då om hon någonsin försökt se situationer och mönster lite mer holistiskt. Jag undrar om hon förstår vem som bestämmer hur poliser ska agera i olika situationer, och varför. Jag undrar om hon verkligen tror att poliser, alla stöpta i samma form och med samma bakgrund, livssituation och personliga syften, fattar beslut efter var på skalan vänster/höger, hetero/straight, AIK/IFK eller rasist/antirasist människor är. Det borde inte vara svårt att förstå polisens grundläggande uppgift i samhället och för människorna i det. Att det finns individer inom polisen som begår misstag, som inte har rätt värderingar för sin roll eller som inte är rätt förberedda för en uppgift, är självklart. Personligen tror jag också att polismyndigheten har en del problem med värdegrund och kåranda, de lever inte alltid som deras stadgar lär, men i stort tycker jag polisen lyckas göra det de är till för. Därmed inte sagt att polisen inte ska granskas och kritiseras. Men att som Kakan gjort, hävda att alla poliser är svin, eller att de gnäller när de blir utsatta för mordförsök (eller till och med blir dödade)… Det är inte ok. Och det gör henne, i mina ögon, diskvalificerad från de flesta publika sammanhang, som exempelvis framträdanden och åtaganden i public service (bl.a. “På Spåret” i SVT) och reklamkampanjer (Cancerfonden). Genom att ge henne en plats i sådana sammanhang har man, återigen, enligt mig, godkänt hennes uttalanden och åsikter och visat för alla att det dels är ok att uttala sig så, dels att man kan bete sig hur fan som helst och ändå få en plats i rampljuset. (Jag undrar dessutom alltid vem polishatare ringer om de haft inbrott hemma, råkat ut för en olycka, blivit misshandlade eller rånade… Kort sagt: behöver hjälp av polis. Och kidsen som kastar sten på brandbilar och ambulanser, vem ringer de när deras pappa ligger med hjärtinfarkt eller det brinner i sovrummet?)
Så… Kakan jobbar i uppförsbacke med mig.
Jag tror nu inte att hon bryr sig det minsta om det, men jag gör. Jag vill ha mer människa bakom alla dessa kaxiga och korkade uttalanden. Är det provokationer för att få uppmärksamhet, för att få till stånd en debatt? Finns det en tanke bakom? Finns det en sympatisk Kakan också?
Därför valde jag att lyssna på Värvet-intervjun med henne.

Det första som dyker upp i intervjun är det att Kakan är konstnär. Hon har gått på Konstfack i “fem plus ett år”, och kan nu titulera sig konstnär.
Det här är inte att betrakta som kritik mot just Kakan, utan mer en allmän fundering som hon väckte; när kan, bör, får man titulera sig något?
Handlar det om att man ska ha gått en utbildning, ska man ha tagit en examen, ska man ha genomfört något signifikant, eller uppnått en viss mängd eller ett visst gensvar?
Jag tänker mig att det är lite flytande och beroende på vad det är för titel man söker använda.
Är Kakan konstnär efter “fem plus ett år” på Konstfack? Eller bör man ha en produktion som på något sätt gett gensvar inom branschen? Tio uppmärksammade tavlor eller skulpturer? Eller är det att leva på de pengar man får in för det man skapat?
När är man författare? När man blivit utgiven? När det finns böcker att köpa och läsa av en? Eller när man kommit halvvägs genom sin debutroman? När man skrivit tjugo noveller som ligger på datorn hemma? När man skrivit tvåhundra dikter på Twitter? (Fast då aspirerar man kanske snarare på att vara poet…?)
Är man snickare eller elektriker när man gått ut gymnasiets program för respektive yrke? Jag gissar, helt okunnigt, att en elektriker med 20-30 års erfarenhet inte anser att en nyutexaminerad människa är det.
I vissa yrken finns fortfarande gesällprov och mästarbrev och annan gammal skråmat. Är man då inte exempelvis frisör förrän man erhållit sitt mästarbrev? Även om man jobbar med att klippa hår i fler år?
Jag har en känsla av att det när det gäller konst och kultur är lite friare, lite flummigare. Och självklart får ingen göra anspråk på en skyddad titel som psykolog eller läkare (medan det uppenbart går utmärkt att kalla sig “coach” om man känner för det, vilket påfallande många också verkar känna för).
Jag kan nog tycka att “fem plus ett år” på Konstfack borde ge en “rätt” att kalla sig konstnär.
Själv är jag inte så mycket. Jag har ingen specialiserad utbildning. Jag blev systemutvecklare, dvs efter att jag gått ur skolan fick jag ett jobb där jag satt och gjorde datorprogram. Jag hade då gått nio år i grundskola, tre år på gymnasium inom det som då hette tekniskt program med el som inriktning, samt två år på universitet, på ett program som hette Informatik, och som var en blandning av datorrelaterade ämnen, företagsekonomi och matte/statistik.
Med åren har jag glidit en smula, och blivit projektledare. Jag leder, eller snarare håller samman, IT-relaterade projekt med någon form av utveckling för olika kunder. Och så håller jag på att glida till något slags HR-roll, som än så länge är väldigt inofficiell och informell. Kort sagt, jag gör en massa saker, men de ger mig inte en identitet, ingen titel jag känner att jag “är”.
Utöver min “karriär” har jag byggt en altan, en verktygsbod och ett garage, samt lite mindre saker. Jag äger två hus, varav ett gammalt och i behov av reparationer och renovering. Jag är helt enkelt en DIY-snickare och –elektriker. Och –takläggare, –betonggjutare, –VVS-montör, –målare, –trädgårdsslav… Man blir mycket av att vara en Do It Yourself:are. Men jag kan nog inte göra anspråk på någon av de riktiga yrkestitlarna.
Jag sjunger och spelar gitarr och piano och keyboard och bas. Kanske spelar jag dragspel och munspel om några år också. Jag är inte musiker.
Jag skriver lite då och då. Både högt och lågt. Jag vågar inte kalla mig vare sig författare eller poet. För mig är tröskeln till dessa titlar hög, då de för mig innebär att på något sätt både ges ut och att få något slags spridning som ger någon form av kritik.
Jag har dykcertifikat, förarbevis (för att framföra en mindre båt, alltså), omkring hcp 24 att använda mig av på golfbanan, 6:e kyu i iwama ryu aikido. Jag äger en motorsåg och kan fälla träd så att de faller där jag vill. Jag har en kajak och en cykel och en kamera med en massa tillbehör. Och så är jag fotbollstränare för små barn också.
Jag kan fortsätta rabbla saker jag kan, gör och har, men faktum kvarstår ändå: jag är ingenting särskilt.
Missförstå inte, jag saknar inte självförtroende, tillhörighet eller uppskattning för sådant jag gör och har gjort. Men jag är inte författare, konstnär, sjuksköterska eller lärare. Inte heller ser jag mig som golfare, trädgårdsskötare eller musiker.
Vad är jag, då?
Jag är… Jag är en pappa. Jag är en man (även om somliga retsamt gärna ifrågasätter min manlighet). Jag är en människa. Och inget av det säger ju egentligen något om vad jag är, alltså, hur jag är i respektive roll.

Kakan säger att hon tycker att hon själv och hennes syster är genier.
Jag undrar först om hon säger detta ironiskt, eller om hon på något sätt lägger en annan betydelse i ordet än vad jag gör. Om det kanske är så att de har ett speciellt band till varandra, att de älskar att vara tillsammans, har roligt och gör tokiga saker, kommer på spralliga idéer och tänker djupa tankar tillsammans om nätterna till några glas vin. Om inte, undrar jag – och jag önskar att Triumf hade ställt frågan – på vilket sätt de är genier. Jag tänker att det är ovanligt att man kallar sig själv geni, oavsett och i allmänhet, men framförallt att det kanske oftast föregås av något slags återkoppling från ens omgivning, att andra tycker att man är genial.
Kanske känner hon sig som geni i jämförelse med många hon umgåtts med under barndom och uppväxt, och kanske även senare, där hon känner att hennes tankar och medvetenhet ligger på en annan (högre) nivå än hennes jämnåriga och i det sociala till synes jämbördiga? I så fall skulle jag kunna relatera till känslan, men att dra slutsatsen att man är ett geni… Nej.

Kakan beskriver hur hennes socioekonomiskt förankrade uppväxtmiljö (?) inte var någon plats för kulturelit, direkt. Det var mer handboll. Konstaterar hon.
Och än en gång undrar jag hur det kan vara så oerhört befäst, denna åtskillnad mellan människor som uppskattar Kultur (konst, teater, musik, litteratur) och människor som ägnar sig åt Sport. Båda sidor tycks se på varandra med förakt, precis som bildade ofta ser på obildade med förakt, och vice versa. De som är bildade brukar för övrigt påfallande ofta förutsätta att Kultur är något obildade inte förstår sig på. Att skylta med att man “uppskattar litteratur” (vilket alltså inte betyder att man kan läsa vilken jävla bok som helst) eller förtydliga för andra att det är klassiskt man lyssnar till, kanske något mindre känt av Rachmaninov, är en tydlig markering mot “folköl och dunkadunka”. Klassiskt är alltid bättre än alla andra genrer. På andra plats kommer jazz. Pop är vulgärt.
Och på samma sätt skulle alltså utövandet och intresset för idrott vara något som hör obildade grottmänniskor i grupp till. Och detta är oftast helt oemotsagt, vilket gör det till en sanning under vilken många lever.
Jag har varit inne på ämnet i tidigare inlägg, och ska inte snöa in alltför mycket på det nu. Jag kan bara inte låta bli att fundera över vad det är som gör att människor så tydligt strävar efter att framstå som “lite finare”.
Det finns mönster och det finns individer, och de kan användas både för att bevisa företeelser och fördomar och motbevisa desamma.

Triumf kommer ofta in på ämnet klasstillhörighet (som ung) och eventuell medvetenhet om den, samt en betraktelse kring om en klassresa gjorts. Hans gäster får frågan om vilken samhällsklass de var i som unga, dvs vilken klass deras föräldrar tillhörde.
Jag har själv funderat en del över detta, och också skrivit något om den relativa omedvetenheten vi levde i under mina uppväxtår.
Jag har också funderat kring hur det skulle vara att själv bli intervjuad så som i Värvet. Bortsett från att allmänintresset för mig som vanlig, enkel och okänd människa är ohyggligt lågt, leker jag glatt med tanken. Vilka frågor skulle jag få? Vad skulle jag svara? Skulle jag lära känna mig själv bättre genom intervjun?
Jag vet ju knappt, spontant, vad jag skulle svara på frågan om klasstillhörighet. Min pappa kom från arbetarklass. Farfar var styckare, famor var hemmafru med fyra barn. Familjen var inte fattig, men inte heller rik. Arbetarklass/medelklass på den tiden, kanske. Pappa läste till elektriker och gjorde många ganska slitsamma hundår som montör innan han gled in i en tjänstemannaroll mer och mer, och slutade som driftchef på ett energibolag. Mamma kom från ett fattigare hem, med tre syskon och hårt arbetande och lågkvalificerade föräldrar. Mormor städade trapphus, morfar vet jag inte mycket om. Hon gjorde en klassresa och lämnade allt bakom sig. Hon läste, som jag säkert berättat tidigare, till både sjuksköterska och sjukggymnast, och slutade som chef, hon också. Min syster och jag växte upp i något som kändes som medelklass/arbetarklass, som med tiden fick en anstrykning av akademiska studier och ännu senare fann vi oss i något lite mer borgerligt, en medelklass med praktiska tjänstemän som föräldrar. Ett konstigt stickspår.

Just i Kakans fall, i samband med frågan om klasstillhörighet, ställs kanske min aversion mot henne på sin spets.
Hon tangerar ofta frågor och ämnen där hon tydliggör något argt och liksom förgiftat. Det kan handla om klass, rasism, sexism, feminism… Hon är mycket tydlig med sin egen position i de olika frågorna, men framförallt är hon extremt oförsonlig. Rabiat och exkluderande. Och det är där hon tappar mig, oavsett ämne. Jag tycker det är jättebra att medvetandegöra, oavsett det handlar om strukturer, företeelser, personer eller whatever. Men att argt hata allt och alla som befinner sig på andra sidan, oavsett om de egentligen ligger ganska nära en själv i världsuppfattning och värdering, och till med ibland hata de bland de egna leden, för att de inte håller med om exakt hur allt bör göras. Jag har skrivit mycket om detta, jag vet, men det är så svårt för mig att släppa.
Kakan ger vid ett tillfälle under intervjun cred till en kollega, en man vid namn Per. Hon säger då också att det är väldigt ovanligt att hon “ger cred till dudes”. Och jag undrar varför. Jag tror hennes förklaring skulle kunna vara något i stil med “män får alltid cred i alla sammanhang, sedan födseln, för bra saker som tjejer och kvinnor inte skulle få cred för, för ordinära saker som ingen borde få cred för, män behöver inte bekräftas mer än de redan blir, samhällsnormerna i allmänhet och alla män som upprätthåller dem i synnerhet förstärker och bibehåller deras plats ändå, utan att de dessutom ska få beröm från oss kvinnor för en massa saker”. Något sådant. Och ja, det är nog sant att pojkar syns och tar mer plats i klassrummen. Och ja, det sker på någons bekostnad i de fallen. Men betyder det att pojkar och män då aldrig ska uppmuntras eller ges beröm? För mig är det helt galet. Det är som försöka rädda en båt som lutar genom att kränga den så att det lutar lika mycket åt andra hållet.
Tar man ställning FÖR något, eller tar man ställning MOT något?
Och jag är för att ge beröm och bekräftelse till alla, när de gjort något bra för sig själva eller för andra, oavsett kön.
Och det är som sagt här jag kommer på kant med Kakan. Hon skulle i teorin kunna vara för allt som en kvinna gör, även om det är dåligt för andra, och samtidigt mot allt som en man gör, även om det är bra för andra.
Och i det här finns också en total ovilja till att försöka se de andras sida av saken. (Förlåt, Kakan, om du mot förmodan läser det här. Jag inser att jag tillskriver dig egenskaper, projicerar. Detta är min uppfattning, baserat på vad jag hört och läst. Jag kan ha fel.)

Kakan nämner att hon någon gång i livet skulle vilja doktorera. Hon säger inte i vad. Är inte det lite förunderligt? Jag trodde att man kanske brann för ett ämne, gick in i det och sedan fick en chans att forska, skriva en avhandling och disputera. Att det liksom var ämnet som var det viktiga, att få möjligheten att fördjupa sig och lära sig mer och nytt och pröva teorier man har inom ämnet. Inte att “bara” inneha en doktorstitel… Men jag kanske läser Kakan fel. Eller vet för lite.

Kakan pratar också videoperformance. Och här känner jag mig både lite gammal och surgubbig, och lite oinsatt och dömande. Vad är videoperformance? Är det någon utanför konstnärskretsen som verkligen uppskattar det? Jag får bilden av något pretentiöst och oförståeligt, något som förklaras med en djup och sinnrikt formulerad drivkraft, och vars uttryck är överdramatiskt och upprörande dåligt. Jag tänker mig att konstnärerna vill att det ska skapa reaktion, gärna uppröra. Men jag tror sällan det sker. Och jag undrar om konstnärerna någonsin “mäter” hur deras verk uppfattades. Om det uppfattades. Men det är kanske ligger utanför själva konstens ramar…?
Jag är nu inte särskilt intresserad av konst, och jag är nog inte heller särskilt öppen. Jag tycker nog en hel del är “konstigt”, och fjärmar mig både medvetet och omedvetet. Min “analys” ovan kanske bara visar att jag ingenting vet om konst i allmänhet och om videoperformance i synnerhet.
När Kakan berättar om sitt återkomande videoperformancegig, låter det för mig mest som att några sköna kompisar träffas och gör något skojigt, något lite galet. Klär ut sig, hittar lite roliga kläder, en kul miljö, och spelar in något på film. Ungefär som i gymnasiet. “Det finns en kamera, därför måste vi använda den. Låt oss ha lite kul.” Och kanske är det så!? Och då får det väl vara så. Men är det konst? Äh, jag är nog helt ute och cyklar nu…

Något annat Kakan berör lite här och där under intervjun är ADHD. Och diagnoser i allmänhet. Och hon, som så många andra med olika former av diagnoser som ADHD, Aspergers, bipolaritet, autism i olika former, vill gärna lyfta just sin diagnos till något positivt, en styrka som vanliga människor inte har, något som gör henne till en mycket mer mångsidig människa med starkare och skarpare sinnen, känsligare och mer kreativ. (Och hur vet exempelvis människor med ADHD exakt hur det känns och hur tankarna går för en människa som inte har ADHD? Så många tankemönster som förklaras med ADHD, som i själva verket är mer eller mindre allmängiltiga…)
Säkert kan det vara så, det vet jag inte så mycket om. Vad som är lite lustigt är hur så många med dessa och närliggande diagnoser helt förbjuder sin omgivning att på något sätt förklara något i deras beteenden som på något sätt avviker mot det normala och påverkar negativt på omgivningen som en del i deras diagnosmönster. Ingenting får skyllas på diagnosen. Inget negativt får kopplas till en diagnos. Om inte personen själv gör det, vilket då oftast sker för att ursäkta något de anser sig inte behöva hantera. “Man är faktiskt inte sin diagnos!”, brukar det heta. Och det är väl sant och bra. Men när man samtidigt är sin diagnos när det passar en själv blir det lite skevt. Som något slags frikort, där allt som påverkar andra negativt måste förstås, ursäktas och accepteras så strömlinjeformat som bara möjligt av dem som utsätts. För den som har diagnosen kan ju inte själv rå för det? Och det är ju sant. Men de som inte har diagnosen kan heller inte rå för det. Och jag är inte säker på i vilken utsträckning man kan förvänta sig total förståelse och acceptans för olika beteenden, oavsett vad underliggande orsak är.
Dessa mina resonemang kan, inser jag, reta upp människor. Det är inte enkelt. Jag inser det också. Och jag vill verkligen förstå, agera och reagera så att så många som möjligt känner sig väl till mods i olika sociala sammanhang. Men jag är också människa, och är inte så säker på all klander mig emot är rättfärdigad och rättvis. Det finns massor vi kan göra för att så många som möjligt ska känna sig inkluderade och delaktiga i samhällets nyttor och nöjen. Men när vi ibland misslyckas, inte räcker till, för att vi inte tänkt eller för att vi tänkt fel, måste det finnas förståelse även åt det hållet.

Denna intervju med Kakan gjordes i augusti 2012. Det var innan hon gjorde sina kanske mest provocerande och i mitt tycke korkade uttalanden på bl.a. Twitter. Därmed är det ju svårt för intervjun att komma in på just dessa. Men…
Jag tycker att Kristoffer Triumf var lite feg i intervjun med Kakan Hermansson. Jag förstår att han vill få sina gäster att känna sig trygga, han vill låta dem tala till punkt och få dem att öppna sig. Jag tycker dock ibland att hans önskan att göra detta går ut över intervjuerna han gör.

Intervjun fick mig kanske att se lite mer av människan bakom den rabiata mans- och polishataren, men… Det räcker tyvärr inte. De berörde egentligen aldrig något av det mer provokativa i hennes person (trots att Kakan då och då under intervjun nästan med stolthet berättade om ganska dåliga sidor).
Jag får helt enkelt inte en annan bild av henne än den jag hade innan jag lyssnade på intervjun. Synd.

Annonser

Skriv gärna en kommentar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s