#64: Katrin Zytomierska

Om du undrar vad det här inlägget handlar om, bortsett från det uppenbara, läs gärna inlägget Sist på bollen för en förklaring och bakgrund.

Jag har fördomar. Förutfattade meningar.
Jag tror de flesta människor har det, och jag tror det ibland kan vara nyttigt och klädsamt att ägna det en tanke eller två. Det kan vara roligt med generaliseringar och överdrifter, att kanske raljera över klichépersoner och –beteenden. Vi känner igen oss. Och i igenkänningen finns kanske något mer än bara den hånande tillhörigheten. Kanske ett litet mått av sanning…?
Ibland pratas det om en fastställd sanning som vore den en fördom, för att sanningen, mönstret, inte är särskilt smickrande för de människor som faller i mallen. Då ska vi helst låtsas att vi är bättre än så, låtsas att vi är fördomsfulla och säga att det nog inte är så illa som vi skojar om. Men vi tänker ändå att vi vet att vi har rätt.
Problemet är att alla tänker så, också de som bär på äkta fördomar (jag kunde skrivit “vi”, för som sagt, jag bär också på dem).

När det gäller vår uppfattning om människor vi inte känner så väl är det ganska självklart att vi själva fyllt i de luckor som saknas. En människa vi träffar mycket sällan och med en viss distans, eller kanske en kändis vi hör om genom media, kommer vi inte kunna måla en rättvis bild av.
Samtidigt är det upp till varje människa att försöka framställa sig på det sätt hen önskar, för att med de sociala regler och normer som gäller kanske hoppas uppfattas som hen vill. Vilket nog är svårt nog med klickjakts- och löpsedelshets.

Jag har, utan att egentligen veta så mycket om Katrin Zytomierska, haft förutfattade meningar om henne. Jag vet egentligen inte ens i vilket sammanhang jag sett eller läst eller hört henne. Jag tror jag sett henne i något debattprogram där hon halvkoleriskt hävdade att LCHF var frälsningen för alla, och där åtminstone jag fick uppfattningen att hon har en ganska osympatisk människosyn. Hon måste ha figurerat i något mer sammanhang som tangerat mitt intresse, för jag har trots allt en bild av henne. I mina ögon är hon en ganska gapig, högljudd, okunnig, obildad, nedlåtande ung kvinna. En som höjer rösten när hennes (redan från början svaga och illa formulerade) argument tryter. En typisk Paradise Hotel-personlighet. Med oerhört mycket fasad och prestige, men utan något alls att försvara innanför. En som tror hon “vinner diskussioner” när andra inte orkar fortsätta.
Jag tror mig helt enkelt om att veta att jag inte tycker om Katrin Zytomierska, men… Hon har sin berättelse, precis som alla andra. Och nu har jag möjlighet att lyssna till den, kanske lära känna henne lite bättre, kanske inse att jag har fel uppfattning om henne. Jag hoppas faktiskt det. Jag hoppas hon spelar en roll. (Om hon gör det, skulle jag kunna vidareutveckla och undra varför hon valt att spela just den rollen, men det är kanske ett annat ämne…)

Katrin pratar mycket. Och fort. Och hon pratar på ett sätt som jag mer eller mindre omedvetet sorterar till “obildad”. Det börjar inte bra. För mig.
Hon säger “jag och han”, hon berättar om allt ur ett jag-perspektiv, och hon beskriver det mesta utifrån en central figur – jag. Det vill säga hon. Hon framstår för mig väldigt egocentrisk och självgod.
Vid ett tillfälle nämner hon ett välgörenhetsjobb hon startade, och hon beskriver det själv som att hon gjorde en “fantastisk kampanj”. Jag försöker verkligen finna det uppfriskande att hon struntar i jante och tar cred, men något tar emot. Och jag tänker på hur jag ändå framhållit frånvaron av jantelydighet som något uppfriskande och positivt när jag skrivit om Björn Ranelid och Marcus Birro, men nu inte kan känna detsamma för Katrin Zytomierska. Ett försök till vidare analys av mina egna känslor kring detta är svår. Jag får försöka tänka på det.

När Katrin berättar om sin barndom och ungdom, om hur hon förvandlas från en tyst, blyg, mesig och söt liten flicka till en cool, tuff, utåtriktad tjej utan ansvarstänk, låter det som om hon fortfarande tycker att hon verkligen är cool, att det är tufft att röka, dricka, vara tyken, ligga, snatta, inte plugga och inte lyda auktoriteter. Och jag får känslan av att hon är kvar i det. I det där fuck you-skimret som för de flesta växer bort med åren. Hon framstår helt enkelt som oerhört omogen. När hon berättar om åren när hon hängde, rökte, drack, pippade, hånglade, åkte mc, etc., är det som att lyssna på en tonårstjej som sitter längst bak i bussen och skryter för sina kompisar om vad hon varit med om under helgen som gått. Katrin var enligt uppgift först med allt, och hon “ägde hela Solna”.

En liten detalj som nog stör mig mer än många andra är hur Katrin använder svenskan obehindrat men fel, helt obrytt. Hon säger att hon “kalkylerade” en namnteckning på ett betyg när hon menade “kalkerade”. Hon säger “skyddslappar” istället för “skygglappar”. Jag stannar upp och frågar mig själv om det verkligen är viktigt, eller om det bara är jag som är elitistisk och nedlåtande när jag stör mig på sådant. Betyder det att hon är dum eller obildad? Mest lat och ointresserad, tänker jag, och eftersom det är viktigt för mig stör det, men sanningen är kanske den att det inte är särskilt viktigt egentligen? Och det stör mig också, att det kanske inte är viktigt.
En före detta kollega skrev för inte så längesen på Facebook om hur människor som anmärker på stavfel, grammatiska fel och felaktigt användande av uttryck ofta är osympatiska egoister. Det ska sägas att han tar upp detta som en person som alltid skriver nästan oläsliga texter både privat och professionellt, vilket för mig blir en dålig ursäkt för att få slarva. Själv menar han att läsarna söker detaljer att fastna i istället för att försöka ta till sig själva budskapet. Vidare hänvisar han till sitt eget lilla motto: “Att märka ord är den dummes sätt att verka vis”. Jag, som känner honom, kan inte låta bli att le lite överslätande åt just det där, då han själv oftast lyckas dra de allra märkligaste slutsatser och sedan leva i övertygelse om sin egen förträfflighet på olika plan, helt omedveten om hur omvärlden uppfattar honom (och i den mån han uppfattar det, tycker han att det är fel på omvärlden). Men…! Visst ligger det något i vad han säger. Någon skrev på Twitter följande:
“Någon: ‘Jag har löst värdsvältens gåta!’
Twitter: ‘Det är två “s” i “världssvält”.’”
Det finns kanske helt enkelt tillfällen då vi som stör oss på stavfel och andra felaktigheter bör vara tysta och se till budskapet.
Ändå kan jag inte låta bli att inom mig se ogillande på när människor som skriver något som ska användas professionellt är för lata eller ointresserade för att se till detaljerna.

Katrin säger också att allt var så coolt, hon var så cool, hennes kille var så cool, kompisarna var så coola… Hon säger det inte med något slags nostalgisk ironi, utan hon verkar verkligen fortfarande tycka att allt det som var då var coolt.
Först är det irriterande, den spontana känslan, liksom. Sedan blir det bara löjligt. Det verkar finnas så mycket saker som är värdefulla i Katrins liv, som liksom inte är värdefulla i mitt liv eller hos någon annan jag känner. Som vore hon en trulig, naiv tonåring. Fortfarande.
Får man vara det? Eller är det det jag irriterar mig på? Bör man vara på ett visst sätt? Det enkla svaret är ju att alla får vara precis hur de vill. Den självklara följden blir ändå att de alltid kommer bli bedömda (och dömda) utifrån avvikelser…

Katrin fortsätter sedan att berätta om ett debacle kring nån händelse i Idol, där hon uttalat sig lite ogenomtänkt, vilket i sig orsakade reaktioner bland tittare och tyckare. Hon skrattar åt det och jag tycker det märks att hon tycker hon är häftig, att uppståndelse kring henne är något coolt och viktigt.
Hon håller den linjen genomgående, och lite senare i programmet berättar hon att allt hon gör är av godo, för henne själv och hennes inkomster, oavsett om det är positivt eller negativt. Hon bryr sig inte om att en del människor hatar henne, ser henne som nedlåtande och osympatisk, säger hon. Det gör att hon tjänar mer pengar.
Och det må vara sant. Men jag undrar… Mår hon bra? Mår man bra av att alltid ses som en provokativ, nedlåtande bråkstake? Att vara den osympatiska som alla känner till. Gapstaren. Jag tror verkligen inte det.
Man kanske inte behöver vilja bli eller vara folkkär, men att bli så oomtyckt…? Det kan inte kännas bra? Jag tänker att man till slut måste känna sig ensam.

Jag håller med Katrin om att människor (i Sverige) är slätstrukna, och jag delar hennes lust att röra om, att få folk att tänka och ifrågasätta. Alldeles för många människor är slätstrukna mähän som bara lallar på och aldrig ifrågasätter något. Det är ett slags social bekvämlighet, tycker jag, som aldrig kan utveckla någon. Jag tycker däremot att man kan göra det på lite olika sätt, och i det jag sett av Katrin Zytomierska gör hon inte det på ett snyggt sätt alls.

Kristoffer Triumf, som är den som intervjuar, är ofta väldigt bra i sin roll. Han ställer intressanta frågor och han plockar upp detaljer som är värda att ta vidare, och han låter sina gäster tala till punkt.
Kanske är det inte hans uppgift, kanske är det just det som är så bra med honom, att han inte ställer kritiska frågor som skulle kunna få gästen att känna sig angripen och gå i försvar eller tystna, men… Jag skulle ibland vilja ha lite vassare frågor. Jag förstår att det lätt blir pekpinnar och kanske lite uppläxande, men… Vissa svar och utläggningar från gästerna kan jag tycka borde inte få stå oemotsagda.
Jag har ingen kunskap, utbildning eller erfarenhet i journalistik, och kanske är jag helt fel ute. Jag funderar bara på var gränsen går för vem som har ansvar, och vilket ansvar man i så fall har, att bemöta åsikter och uttalanden som blir lite för ogrundade.

 

Nej, Katrin Zytomierska lyckas inte förändra bilden jag har av henne under den timslånga intervjun. Tvärtom. Hon befäster bilden jag hittills målat upp av det lilla jag sett och hört. Tråkigt, tycker jag.
Intervjun blir totalt sett ganska intetsägande. Vad det nu kan bero på…

I nästa inlägg ska jag skriva om Kakan Hermansson, en annan person jag har en del förutfattade meningar om, och lite åsikter. Jag hoppas det blir mer läsvärt och utvecklande. Och att jag upptäcker mer människa bakom den persona media och jag skapat inom mig.

Annonser

En tanke på “#64: Katrin Zytomierska

  1. Ping: #24: Kakan Hermansson | Epica

Skriv gärna en kommentar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s