#101: Alexander Bard

Om du undrar vad det här inlägget handlar om, bortsett från det uppenbara, läs gärna inlägget Sist på bollen för en förklaring och bakgrund.

Om Alexander Bard tycker alla, men alla tycker inte om Alexander Bard.
Jag tycker han är jätteintressant, av många skäl. Han är ofta påläst och kunnig, och han står för vad han gör. Jag sympatiserar kanske inte med alla hans åsikter och värderingar (varför jag nu ens måste nämna det?), men jag tycker han är fantastiskt duktig på att lägga fram argument och diskutera ett ämnes olika sidor.
Glöm Idol-jury-Alexander, den koleriska divadockan som dömer. Den är helt oviktig. Om något är den uppfriskande i ett annat ganska sömnigt TV4-klimat.

Min första kontakt med Bard var när jag tog ut eller skrev av låtar i slutet av 1980-talet. Jag lyssnade igenom låtar jag tyckte om och själv ville kunna spela, skrev ned texerna och tog sedan ut ackorden. Eller så skrev jag av de texter och ackord som musikläraren hade. Längst ner brukade det stå vem som skrivit låten. Ibland var det Stock Aitken Waterman, som i sig var ett begrepp man inte hade en aning om vad det innebar. Ibland var det Norell Oson Bard, vilket var ett lika stort mysterium, tills man en dag insåg att det handlade om tre låtskrivare som jobbade ihop. Varav den sistnämnda var just Alexander Bard. Insikten om hur mycket han faktiskt var inblandad i smög sig på. Jag korsade ofta hans vägar i musiken, jag gillade (inte allt, men tillräckligt mycket av) Army of Lovers och jag lyssnade på Vacuum, jag lyssnade på en del svensk pop (och en del av det var det som lite konstigt kallas schlager) med Bard som upphovsman. Jag lyssnade inte på Midi, Maxi & Efti, men jag minns att jag tyckte historien om deras tillblivelse var lite cool. I Army of Lovers fick slutet av 1980-talet och första halvan av 1990-talet något roligt och bra att följa. Army of Lovers var som ett svenskt Sex Pistols, där i stort sett allt de gjorde och sade verkade vara uttänkt för att provocera. De spelade på alla associationer som fanns, gärna cross-provokativt. De rörde om i grytan. Mitt tonåriga jag kunde inte annat än älska det.
(Och precis som Triumf säger: Army of Lovers musik passade inte med min image (i vilken mån jag nu hade en sådan) eller med den musikaliska tillhörighet jag kanske ville märkas i, men de gjorde musik jag gillade, och det var ju bara att kapitulera.)

Triumf inleder med att berätta att han fruktat att göra intervjun med Bard. “Det är något skräckinjagande över honom.” Och så tror jag många tycker. Jag tycker också man märker på Bard, både i de diskussioner han förekommer i och av det han berättar i intervjun, att han trivs med den framtoningen. I många lägen.. Det är ett verktyg, och en del av hans persona.
I korthet går det ut på att Bard är en “han vet allt”-person, en människa på vilken många projicerar sin uppfattning om att han ser igenom och förstår dem förbi deras fasader. Vilket kan både skrämma och attrahera. Och det slår mig att det finns människor som spelar just den rollen, medvetet eller omedvetet, och att det finns människor som faktiskt verkar se igenom och förstå långt mycket mer än de flesta, om än inte allt.
Jag är också ganska övertygad om att detta både skrämmer och attraherar på samma gång, alltså att människor både känner sig skrämda av det faktum att någon inte går på deras spel, att deras fasader och bluffar synas och rivs ner, att det skapar en känsla av flyktbehov, samtidigt som det skapar en anknytning inom vilken det finns möjlighet att växa, komma vidare. Alla som spelar med, och som väljer att, eller inte förmår se bortom, de fasader man målat upp, kommer bara befästa allt som redan är. Och då kommer ingen någonvart.

Befriande med Bard är när han förklarar, med anledning av att Triumf säger att han har många genomtänkta åsikter som han står för, att han ser åsikter som hypoteser. Det är alltså något han lägger fram vid ett tillfälle, för att prövas och eventuellt revideras. Och jag älskar det. Jag kan lägga fram mina åsikter som väldigt hårda och bestämda ibland, men ofta är det snarare något jag vill pröva, något jag vill åstadkomma i diskussionen, ett slags brandfacklor (om än milda)… Jag vill inte berätta för människor vad jag tycker och anser, jag vill ha en diskussion som belyser fler sidor, som får oss alla att fundera några steg längre, lite djupare. Jag vill lära mig något, om mig själv, om andra, om ämnet… Se samband, mönster, pröva om teorier håller. Det uppfattas ofta som “bråkigt”, och jag har ibland en hård ton i det jag lägger fram (man kan fundera över hur framgångsrikt och populärt det är), men… Ja, det blir ofta mer än bara ett utbyte av positioner.
Bard säger också att han skiljer på person och åsikt, något nästan ingen verkar klara av i sociala sammanhang. Och det är väl en sak att det är svårt i sig, men att medvetenheten saknas om att det förhåller sig så, medvetenheten om att ens förmåga att se och diskutera påverkas av känslor, det är förvånande och frustrerande för mig.

I mina ögon är Alexander Bard en rak och ärlig person, okonstlad och äkta. Han står för vad han säger, han kan ha fel och han kan ändra sig, och han ser inte nyttan med att linda in sanningar som kan göra ont.
Han har, tycker jag, skalat bort allt onödigt i sitt socialiserande och i sin kommunikation. Det kan tyckas vara hårt, känslokallt, nästan psykopatiskt, men jag tycker snarare det är förnuftigt och effektivt. Jag skulle kanske inte själv vilja gå så långt, eftersom jag för egen del vill möta mina relationer lite mjukare, men jag förstår och avundas honom lite hans sätt. Och jag pendlar nog mellan att ibland kommunicera avskalat och att ibland linda in saker i lite mer värme.

Apropå det raka och ärliga…
Bard får frågan om vad som har drivit honom att göra så mycket olika saker, och han kommer in bland annat på att träffa nya människor och att man alltid “bör ha plats för en ny vän i sitt liv. Och då måste man också ganska osentimentalt säga till folk i sin omgivning att: ‘Vi har bara en historia tillsammans, vi har ingen framtid ihop’ och faktiskt plocka bort folk ur sitt liv också. Man måste städa adressboken regelbundet.” Bard säger också att man inte träffar nya människor om man inte gör sig av med sociala band som inte ger någonting längre.
Det här får mig att fundera. Jag tycker det är vettigt. Det är en självklarhet att ur sitt liv ta bort relationer som tar mer energi än de ger. (Och blod är inte tjockare än vatten.) Det är nog också sunt att se det som Bard gör. Framförallt om man ställer det mot att gå och ha dåligt samvete för att man inte håller kontakten med någon, bara för att man “borde”. Jag har några sådana relationer. Vänner, bekanta, gamla kollegor, släktingar. Jag känner då och då att jag borde höra av mig, men jag har samtidigt egentligen ingen lust. Och varför skulle jag då? Bättre då att lägga den tiden och energin på människor som faktiskt utvecklar mig, som ger mig något. Även om vi för all del kan ha trevligt tillsammans om eller när vi väl hörs av eller träffas, jag och de där olika människorna som jag ibland tycker att jag borde höra av mig till.
Ibland känns Twitter som ett litet mini-verklighets-experiment. Där är det väldigt tydligt, både att somliga relationer drar mer energi än de ger, men framförallt att vissa relationer ibland når en punkt vid vilken det känns rätt att släppa taget om varandra och gå vidare. Det är dock sällan något som båda parterna håller med om, vilket innebär att en blir lite stött, och därefter för all framtid tycker att den andre är “dum”. På Twitter ses det dessutom som lite heligt med antalet följare och som en markering att avfölja någon man haft djupare samtal med under en längre tid. Några verkar vilja fortsätta följas åt “bara för att”. Även om det inte längre finns något att säga, eller, vilket några gånger varit fallet för min del, när förtroenden brutits och tilliten försvunnit.

Bard tar också upp lojalitet, och menar att definitionen är skev i de flestas ögon. Lojalitet ska enligt många vara mot en person, men enligt Bard ska lojalitet vara lojalitet mot ens eget begär. Det enda som är riktigt ärligt som människa är att vara lojal mot sitt eget begär. Och att då tala om för sin omgivning: “Det här är var mitt begär befinner sig, det här är vad jag har lust med, det här är vad jag vill göra med mitt liv, det här är vart jag är på väg, och det måste jag få göra”.
Jag tycker detta är intressant. Jag trodde jag skulle kunna skriva något om det, jag trodde jag hade färdigformulerade tankar om detta, men jag inser nu att jag inte har det. Jag måste helt enkelt tänka lite mer på detta för att se om jag håller med. (Men det kändes ändå bra och vikigt att skriva om det.)

Något som är mycket tydligt när Alexander Bard intervjuas är hur han följer ett spår från frågan till svaret. Han avleds inte av sig själv på stickspår till anekdoter och ovidkommande irrvägar på sin väg till målet, så som exempelvis Peter Apelgren gör. Det är naturligtvis mer sakligt och seriöst, mindre humoristiskt (om man nu uppskattar den sortens “humor”), och jag måste nog tillstå att jag tycker det är befriande. Jag tvingas inte med på en ordlycka i vilken jag måste kämpa för att minnas den ursprungliga frågan.
Bard är fokuserad och skärpt. Han är närvarande.

Många stör sig på (tror jag) Bards inställning till droger.
Jag är själv alldeles för okunnig för att kunna ta ställning, känner jag, men jag tycker han redogör mycket väl och intressant för sin ståndpunkt, och jag tycker människor som snabbt dömer honom som “droguppmuntrande” bör lyssna på denna intervju, eller åtminstone partiet om droger.

“Du är smart!”, säger Bard till Triumf under intervjun.
Och jag börjar fundera… Människor har sagt mig att jag är smart och intelligent. Och jag undrar, vad vet de om det? Några har hävdat att de inte är så smarta som jag, och då undrar jag, hur kan de då göra bedömningen att jag är smart? Det är ju som om en blind skulle säga till Mr Magoo att han ser bra? I alla fall…
Hur vet man att man är intelligent? Och hur vet man att man är smart? (Bard skiljer på de två i intervjun, och det är en intressant nyansskillnad jag nog håller med om.) Visst kan man göra IQ-test, men de känns så statiska och intetsägande? Jag har träffat en hel del människor som presterat väl på IQ-test och som mig veterligen aldrig uppvisat någon större intelligens på något annat plan än just i det där IQ-testet. (Vilket får mig att fundera över Mensa. För människor som valt att göra inträdesprovet till Mensa och klarat det, verkar det vara ett det yttersta beviset för något slags intellektuellt carte blanche. Jag undrar fortfarande vad det egentligen säger om en människa. Men, för all del, här är det kanske viktigt att veta om att jag troligen inte skulle klara provet; jag kan vara räven som tycker att rönnbären är sura, helt enkelt.)
I alla fall… Vad är det då som gör att några i min omgivning under min livstid hävdat att jag är intelligent? (Och ja, det finns en hel del som också påstått att jag är imbecill, idiot, tappad bakom en vagn och helt utan förmågor, det kanske man i rättvisans namn måste berätta.) Hur skulle jag ha visat det?
För jag är inte säker på att de har rätt. Kanske handlar det här om dålig självkänsla, eller så handlar det om något slags omvänd Dunning-Krüger-effekt.
Jag tänker mycket. Jag funderar, iakttar, reflekterar. Jag reviderar mig själv, mina åsikter och värderingar. Jag älskar att utvecklas och jag älskar, oftast, förändring. Gör det mig intelligent? Jag tror snarare, kanske, att jag har viljan att tänka på en massa olika saker, och vanan att göra det. Folk i allmänhet verkar påfallande ofta inte just vilja tänka så djupt. Det är inte samma sak som att de inte kan.
Och jag är exempelvis inte snabbast på jobbet med att förstå abstrakt förklarade sammanhang i komplexa processer och system. Det kan ta jättelång tid för mig att ta in och smälta.
Jag är allmänbildad. Det betyder snarast att jag läst en massa, för att jag är nyfiken och intresserad av allt möjligt, och att jag har bra minne.
Jag vet inte. Kanske är intelligens något som består av flera olika perceptionsförmågor, och jag kanske besitter några, och några av dessa får andra människor att invaggas i en tro om att jag ligger högt på “totalsumman”? Jag gissar helt ovetenskapligt här. Om jag skulle illustrera min teori skulle jag visa ett spindeldiagram, och där definiera olika sorters intelligens (jag söker egentligen ett annat ord, men nöjer mig), för att sedan få en totalbild av var mina styrkor och svagheter är. Och kanske skulle då någon av dessa mätområden vara mer signifikant än de andra för hur människor uppfattar mig, och liksom lura dem att tro att jag ligger högt även på de andra områdena.
Jag skulle i så fall vara skenintelligent.
Kanske har jag för någon läsare med detta resonemang defintivt bevisat min intelligens.

Att Alexander Bard var intresserad av idrott kände jag inte till. Han har också en ganska rolig och vettig syn på utövandet av idrott, och framförallt, företeelsen att heja på ett lag.

Som så ofta for mina tankar ut på många fler stickspår under lyssnandet än jag sedan kom ihåg till skrivandet. Detta avsnitt av Värvet var ett av de mer intressanta jag lyssnat på. Väl värt sina nästan två timmar.

Annonser

Skriv gärna en kommentar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s