#67: Peter Apelgren

Om du undrar vad det här inlägget handlar om, bortsett från det uppenbara, läs gärna inlägget Sist på bollen för en förklaring och bakgrund.

Peter Apelgren, Anna Mannheimers make. En gråtande clown. Det är lite så jag ser honom, även om den bilden kanske inte delas med så många. Jag tror de flesta ser honom som en fryntlig, jovialisk spelevink som alltid har ett obekymrat buskisgöteborgskt förhållningssätt till livet. Jag kan ha fel, men jag tycker mig se något mer. Kanske hittar jag på, och tänker omedvetet att hans depressioner och konstnärskap (en konstnär måste ju lida, eller hur?) i sig tyder på att han också har en mörk sida?

Att lyssna på Peter Apelgren är att följa ett tankespår som hela tiden grenar ut och får stickspår, irrelevanta, ovidkommande och ofta sökande efter poäng utan att lyckas (vilket nog är själva poängen), för att sedan i bästa fall komma tillbaka till huvudspåret. Om det inte gått förlorat. Med en moderator eller bra intervjuare hittar han tillbaka. Jag tror han förlorar sig själv ganska ofta. I något slags disträ tankspriddhet som måste göra både honom själv och alla i hans närhet väldigt uttröttade.
Jag får en känsla av att han alltid söker ett leende och ett skratt. Att han inte kan vara seriös och allvarlig ens en kort stund. Och ändå ligger det allvarliga precis under ytan. Lite som när man ser krabbor, tång och musslor på havsbotten tydligt och klart så länge ytan är blank, men när minsta rörelse stör och bryter vattenytan ser man inte något alls.

Detta är också helt ovidkommande och ointressant, men… De nämner i intervjun att Hisingen är Sveriges fjärde största ö, något jag också länge varit ganska säker på, men precis som en av kyrksocknarna i min barndomsstad inte alls tillhörde min barndomsstad, stämmer det där med öarna inte. Det är kanske inte så viktigt, kan man tycka, men…jo, det är det. Det har nämligen ändrats! Och det låter ju så konstigt att man måste fundera på hur det är möjligt? Blir öarna större eller mindre? Självklart inte (ok, det är faktiskt möjligt med landhöjning/landsänkning). Däremot har definitionen på en ö ändrats. Det kan ju också tyckas märkligt. Varenda unge vet ju att en ö är en bit land som är helt och hållet omgiven av vatten? Definitionen enligt Wikipedia lyder: “En ö är ett landområde helt omgivet av vatten, mindre än en kontinent och större än en holme.” Skillnaden nu mot då är att av människan grävda kanaler inte räknades som ett omgivande vatten. (Nu kanske någon funderar över om inte hela södra Sverige i så fall är en ö, med Göta kanal som omgivande vatten i norr, och det är faktiskt definierat som ett undantag. Som ju alla regler har.)
Förr i tiden var Sveriges största öar, i storleksordning: Gotland, Öland, Orust, Hisingen, Värmdö, Tjörn… Och nu har Södertörn-Nacka smugit sig in och stullit tredjeplatsen.

Och Rödbo socken ingick inte i Kungälvs kommun 1983 som min dåvarande klassföreståndare Eivor Andersson påstod och lät oss rita. Rödbo kom att tillhöra Göteborg redan 1974. Men det är en annan historia.

Peter Apelgren är mycket konstintresserad och målar själv en hel del. Vilket får mig att reflektera över något: är det inte väldigt många idag som målar? Jag tror inte Peter, just, är en frukt av denna eventuella trend, men… Min mycket subjektiva uppfattning är att det förr i tiden var väldigt få som ägnade sig åt att måla tavlor. Det skulle uppfattats som pretentiöst att som “vanlig människa” (en som som har ett åttatimmarsjobb och som i mångt och mycket passar in i normer och värderingar i stort) ta sig tid och plats för dukar, staffli och färger.
Idag ser jag, vilket också hobbybutikernas sortiment visar, att fler och fler faktiskt har just målande som hobby. För att avreagera sig, som terapi, för att visa något ur det inre känslolivet, för att slippa tänka på annat… Och det är ju jättebra!
Själv saknar jag nog talang för att teckna och måla, även om jag när jag betraktar abstrakta målningar ibland tänker att jag nog skulle kunna göra något som var minst lika bra utan att känna mig nöjd. Men jag funderar lite över det som jag uppfattar vara något slags terapeutisk trance som många gärna vill nå. Jag funderar också på hur sorgfritt och självklart dagens obrydda hobbymålare visar upp sina verk och helt utan jantesjälvkritik är nöjda med vad de åstadkommit.
Och jag tänker då: Om de inte jantekritiserar sig själva för att vara pretentiösa, varför ska jag då känna mig pretentiös för somliga texter jag skriver?
Nu är det ingen som klandrat eller kritiserat mig för att vara pretentiös (när blev det något negativt, förresten?), det är nog något jag själv projicerar på min omgivning, men… Jag ser mitt skrivande som något annat, något visserligen kreativt, men absolut inte jämförbart med konst. Men vad är då egentligen skillnaden? Känslor, tankar, minnen, berättelser, bilder, som alla vill ut i någon form, genom min förhoppningsvis personliga stil, för att på något sätt kanske beröra andra och defintivt ge mig utlopp för ett behov. Kreativt och skapande.
Jag ska nog försöka se på mitt skrivande med en mer förlåtande och uppmuntrande blick.

Apelgren får frågan om huruvida han är feminist. Han svarar, lite spretigt, något om att han hoppas att han är det, att han vill vara det. Och berättar hur lätt det är att inte leva som man vill lära. Ungefär.
Jag funderar på min roll i feminismen ibland. Vad jag kan göra för att underlätta, uppmuntra, möjliggöra, tydliggöra. Jag lär kanske lite mer än jag faktiskt lever, ännu, men bland mina närmaste vänner och kollegor är jag nog ändå ganska både medveten, agerande och konsekvent.
Jag har ännu inte någon riktig plattform för att påverka, i det hänseende att jag inte har någon större makt på exempelvis min arbetsplats, men… Där jag har ett finger med i spelet, där försöker jag tänka. Min chef (en kvinna) blir lite trött på mig ibland när jag diskuterar genusfrågor, jämställdhet, könsroller och annat med henne, men det får hon väl bli. Några av mina vänner har motsatta åsikter, oftast baserat på att de tror att feminism handlar om att som kvinna inte raka sig under armarna, vara arg, tvinga män att bli mesiga och sudda ut könen helt på barn. Några är arga på att ordet “hen” finns. Ja, jag känner sådana.
Jag är faktiskt med i företagets rekryteringsprocess, vilket innebär att min röst väger ganska tungt när vi ska anställa någon. Lön får jag ännu inte vara med och påverka. Jag ser dock kanske mina största uppgifter för feminismen i två saker: att just diskutera med mina manliga bekanta och göra dem medvetna om vad det egentligen handlar om, vilka skillnader och orättvisor som idag faktiskt finns, samt att vara ett föredöme för de barn jag har en ledarroll för, dvs för min son och för de flickor och pojkar som jag är tränare för i ortens fotbollsklubb.
Jag börjar där. Eller, det är där jag är just nu. Jag känner att det för min del oftast är lite som med miljö- och klimatfrågor; jag brinner inte för det, och jobbar inte helhjärtat dygnet runt alla dagar i veckan med att göra världen bättre, men jag gör vad jag kan där jag vet att det gör nytta. Jag pantar flaskor, återvinner papper, köper ekologiskt, slänger batterier på rätt ställe… Och jag försöker vara medveten om orättvisor och påverka min närhet till att bli mer jämställd.

Plötsligt är intervjun slut. Detta avsnitt av Värvet lyssnade jag på under en eller två promenader, och jag vill minnas att intervjun väckte fler tankar än vad jag nu kunnat redogöra för. Jag måste kanske bli bättre på att skriva ner stolpar när jag faktiskt får tankarna. Att efteråt rekonstruera tankespår och minnesbilder är tydligen alldeles för svårt.

När jag lyssnar på podcast gör jag det antingen med en app i mobilen eller med en tjänst på datorn, i båda kan man spela upp ljudet i olika hastigheter. Jag brukar spela igenom avsnittet jag en gång lyssnat på för att åter minnas mina tankar från första lyssningen, och för att hitta referenspunkter och särskilda ord och meningar. Ofta spelar jag då upp avsnittet på dubbla hastigheten, för att inte behöva sitta hela intervjutiden en gång till. Det gör ingen skillnad på röstläget, det blir ingen Piff och Puff-effekt.
Man kan också spela upp podcasterna i halva hastigheten, vilket jag normalt sett aldrig gör. Det råkade jag göra idag, och det var det bästa jag gjort på länge. Röstläget blir inte heller här ändrat, det som sker är att de som talar låter trötta, påverkade, sluddrande och frånvarande. Släpiga. Det är fantastiskt roligt!
Det får bli min rekommendation idag. Lyssna på något på halva hastigheten!

Annonser

Skriv gärna en kommentar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s