#83: Anna Mannheimer

Om du undrar vad det här inlägget handlar om, bortsett från det uppenbara, läs gärna inlägget Sist på bollen för en förklaring och bakgrund.

Jag vet inte själv riktigt hur jag tänker när jag väljer vilka av Värvets intervjuobjekt jag vill lyssna på och skriva om. Några av dem han intervjuar upplever jag som ointressanta, andra är lite “för aktuella”, jag har liksom tröttnat på dem, medan åter andra av någon anledning väcker nyfikenhet. Ibland, precis som fallet är med sommarpratare, väljer jag någon jag inte känner till så väl, eller någon jag tror ska vara ointressant, för att upptäcka att personen i fråga är jätteintressant och inspirerande. Ibland är det tvärtom.
Jag minns bland annat hur ett sommarprat med Annika Sörenstam var något av det tråkigaste jag någonsin upplevt, ett lååååångt och monotont berättande av poänglösa anekdoter från golfvärlden. Jag minns också ett sommarprat med en för mig okänd kvinna, en epidemiolog. Hur intressant som helst, helt mot mina förväntningar. Av det kan man lära sig något.

Anna Mannheimer… Jag har en liten crush på Anna Mannheimer. Jag tycker hon är okonstlad och naturlig, och i all den banala gapighet hon så ofta väljer som inramning till sin uppenbarelse, ser jag något skyggt, osäkert och blygt. Uppsluppen, oförställd och äkta glädje i kombination med sårbarhet och en känsla av “nej, nu måste vi dämpa oss, nu gick vi nog över gränsen”. Jag gillar det.

Det första jag fastnar på är dock, precis som i fallet med Louise Boije af Gennäs, namnet. Jag råkar nämligen i huvudet vända på Mannheimer så att det blir Mannerheim, vilket leder mig in i ett underbart klicksurfande. Mannerheim var en av Finlands stora profiler under den tid som ledde till ett självständigt och fritt Finland. Kanske kan man kalla honom en av Finlands landsfäder. Och vilken historia! (Det borde ha gjorts en film om honom, har det det?)
”Gustaf Mannerheims föräldrar var greve Carl Robert och grevinnan Hedvig Charlotta Helena Mannerheim, född von Julin. Som den tredje sonen fick han titeln friherre. Fadern lämnade familjen 1880 med en älskarinna och for till Paris. Modern dog nedbruten av de lidanden denna händelse medfört året därpå när Mannerheim var 14 år. Huvudorsaken till att fadern lämnat landet var de stora spelskulder han ådragit sig. Mannerheim stod nu i praktiken som föräldralös och han placerades tillsammans med syskonen ut bland släktingar för omvårdnad. Hans uppfostran togs om hand av morbrodern Albert von Julin. Mannerheim hade bekymmer med sin skolgång och ålades vid upprepade tillfällen olika former av disciplinstraff. Morbrodern, som ville få ordning och reda på den unge Mannerheim, skickade honom därför som 15-åring till Fredrikshamn för att studera på Kadettskolan, men där blev han relegerad på grund av insubordination. Efter att ha studerat ryska i Charkov och avlagt studentexamen kom Mannerheim som 20-åring in på Nikolajevska kavalleriskolan i Sankt Petersburg 1887.

I januari 1891 blev Mannerheim flyttad till
Maria Fjodorovnas Chevaliergarde i Sankt Petersburg. Hans familj anordnade ett giftermål med Anastasie Arapova, dottern till ryske generalmajoren Nikolaj Arapov. Giftermålet föranleddes mest av ekonomiska orsaker. Paret fick två döttrar, men äktenskapet slutade inofficiellt 1902 i separation och slutligen i skilsmässa 1919.”
Mannerheims modersmål var svenska. Han talade flytande ryska och stred för Ryssland i första världskriget, under vilket han tilldelades Rysslands mest eftertraktade tapperhetsmedalj, S:t Georgskorset. Han är den ende som innehaft titeln Marskalk av Finland.

Och det HAR gjorts en film om Mannerheim. Håll i er nu.
2012 släpptes filmen “The Marshal of Finland”, en kenyansk produktion där den kenyanske skådespelaren Telley Savalas Otiena spelade Gustaf Mannerheim. Och ja, Telley Savalas Otiena är svart. Och filmen är inspelad till stora delar i Kenya.
Filmen har fått betyget 2,6 på IMDB. Jag tänker låtsas att den inte finns alls.
För övrigt måste jag också påpeka att Telly Savalas är namnet på den skådespelare som spelade Kojak, en tuff polis med klubbor som last, på 1970-talet.

 

Men! Nu heter Anna Mannheimer just Mannheimer och inte Mannerheim, så låt oss lämna detta märkliga men (för mig) skojiga sidospår.

För mig var Anna länge “tjejen i Rally”, hon som inte kunde sjunga, och som oftast inte gjorde särskilt roliga karaktärer, men som ändå behövdes och som ibland gav programmet lite balans. Hennes form av rättframma göteborgska och enkla, självblottande humor får mig kanske att tänka på min syster. Min syster, lite godtrogen och inte så allmänbildad, vilket gör det väldigt roligt att lura i henne en massa “fakta”. (Ja, jag missbrukar min ställning som oemotsagd faktabank i familjen.)
Senare kom jag att “lära känna” Anna på andra sätt, i olika mindre sammanhang. Kanske är det för att hon är göteborgsbaserad, men jag tycker hon dyker upp lite överallt. Ofta står hon, om inte i skuggan av, så åtminstone nära intill sin man, Peter Apelgren, och jag tror många liksom förväntar sig att han kan figurera självständigt, men att hon på något sätt alltid hänger på hans arm. Det stämmer ju inte riktigt.

Det första Triumf och Mannheimer tar upp är panikångest. De har båda erfarenheter av det, och Anna berättar att hennes triggas av bland annat att köra bil på motorväg, något kanske kan vara än mer fatalt än många andras triggersammanhang.
Jag har också erfarenhet av ångest. Panikångest och ångest, jag vet nog inte riktigt var gränsen går.
För några år sedan (när jag nu söker i minnet efter när det var, minns jag platserna och handlingarna som triggade mig, och känner faktiskt fortfarande ett lätt obehag av att öppna dörren på glänt) kunde jag sitta på jobbet och plötsligt känna ett starkt obehag, som om bröstet blev trångt och det blev svårt att andas. Jag satt vid datorn och kände hur jag liksom stirrade på ingenting, hur omgivningen liksom lämnade mig, hur kroppen fastnade i ett läge och jag tappade något. Fattningen, kanske. Jag förstod inte vad det var, först, men lärde mig efter ett tag att känna igen det. Jag lärde mig att ta tag i min andning, kontrollera den, andas djupt, och att avbryta vad jag höll på med. Jag reste mig, gick iväg, gick omkring och andades och försökte öppna ögonen som för att försöka ta in den verkliga världen igen, och lämna det nästan hypnotiska tillstånd jag hamnat i.
Ångestattackerna kom oftast i samband med att jag satt vid datorn och programmerade, och jag minns ännu synen för mina ögon, av ändlösa rader kod, indenteringar och färgkodningar, av känslan för hur programmets tråd tog sina abstrakta vägar och ändrade tillstånd. Svart, blå, röd och grön text mot vit bakgrund. Så mycket text, så många samband.
Efter ett tag upptäckte jag att jag kunde vända på det. Jag var hemma och råkade plötsligt få något slags flashback, en bild i hjärnan av programkoden från jobbet… Och ångesten sköljde över mig direkt. Det var en förunderlig känsla. Och jag var tvungen att se om jag kunde framkalla den. (Jag vet inte om det är klokt eller dumt, men jag var nyfiken, och ville lära känna denna nya känsla.) Det kunde jag. Jag kunde tänka på programkodraderna och stämningen när man sitter i ett stressat flow, känslan av att veta att det är något jag inte har kontroll över, något jag missat. Varje gång blev bröstet trångt och jag tappade andan. Och lyckades bryta genom att blunda hårt, öppna ögonen stort, resa mig och andas. Komma tillbaka till här och nu.
Något halvår eller år efter dessa upptäckter gick jag på pappaledighet. Jag tänkte att dessa ångestattacker nog skulle avta och kanske försvinna helt under den tiden. Det gjorde de inte. De fick bara nya, eller snarare ytterligare, triggrar. I efterhand kan jag skratta åt det, men den främsta triggern var faktiskt Mumin.
Min son var bara ett år, men vi fann att de tecknade avsnitten av Mumin var en behaglig, lugn och avkopplande “aktivitet” när vi skulle varva ner och göra något lugnare. Inte minst på tidiga morgnar, då min son drack välling ur nappflaska och halvsov i min famn. Då satte vi på ett av alla Muminavsnitt vi till slut kunde utantill, och jag njöt av lugnet och friden, och av Tove Janssons vemodigt vackra värld, så djup och så sinnlig. Och plötsligt kom det. Ångesten slog till oväntat och hårt, och jag upplevde precis samma sak som jag tidigare gjort med jobbet som trigger. Samma sak här, jag kunde frammana känslan, åkalla min ångest genom att tänka på vissa scener, ljud och stämningar.
I efterhand tror jag att jag inte mådde så bra under min pappaledighet. Jag gick ifrån jobbet utan att vara i balans, jag gick in i en helt ny situation, en som jag visserlligen behärskade, men som också fick mig att känna mig uttråkad och handlingsförlamad. Jag tog över föräldraledigheten efter min sons mamma, som i ärlighetens namn gjort sig själv isolerad hemma, med mycket liten kontakt med omvärlden, inte av nöd eller andra omständigheter, utan av missriktad bekvämlighet. Jag hamnade i samma fälla, även om jag lyfte mig mer och kom iväg mer. Jag ruttnade helt enkelt på att sitta hemma med min son och göra ingenting, hur mycket jag än också samtidigt älskade att vara med honom. Det fanns ett ständigt dåligt samvete för att inte hitta på tillräckligt mycket stimulerande aktiviteter med honom, inte komma ut och skaffa och skapa intryck, samtidigt som jag inte gjorde något annat heller under vår tillvaro hemma. Idag skulle jag gjort annorlunda, även om jag egentligen vet att jag faktiskt gjorde massor av fina saker tillsammans med min son.
Men, åter till ångesten.
Efter föräldraledigheten kom jag tillbaka till jobbet och fick nya uppgifter, en ny roll, och ångesten försvann gradvis, till slut helt. (Senare har jag erfarit andra symptom i mina nya roller, men det är en annan historia.) Jag tycker idag att mina erfarenheter varit givande och intressanta, men jag hoppas jag slipper uppleva dem igen alltför mycket.

“Man kan inte sitta kvar i samma fysiska position när ångesten kommer”, säger Anna.
Min erfarenhet är att det gäller så mycket mer än ångest. Insikten om behovet av bryta mönster, både i stort och i smått, är för mig nyckeln. Om det handlar om ångest, om sorg, om frustration eller malande tankar…
I skuggan av ett av mina favoritmantran, “Förändring kräver förändring”, är det just avbrotten och välviljan mot sig själv i att bryta upp, avbryta en handling, ett beteende, som skapar andrum och något att ta avstamp i.
”Definitionen av galenskap är att göra samma sak om och om igen och förvänta sig ett annorlunda resultat”. Ett citat tillskrivet Albert Einstein. Och “om och om igen” kan vara något som sker över år, beteenden och vanor som följer en genom livet under lång tid. Men det kan också gälla för mycket korta stunder. Och att i dem också konstatera att “nej, här kan jag inte sitta, jag behöver något annat”, för att komma vidare, komma upp, komma igång, det är en förlösande insikt och handling.
Jag önskar, för min egen del, att jag blir ännu bättre på detta. Jag vill leva som jag lär.

“Hur mår du?”, frågar Kristoffer, och Anna svarar: “Jag mår bra. Jag mår sådär… Jag mår både och… Jag mår bra på ett sätt, men jag är också lite nervös och orolig på ett sätt. Jag mår bra därför att jag liksom är frisk och glad och så, det finns ingen stor olycka i mitt liv. Jag är orolig för att jag tycker att sommaren går för fort och att jag är för tjock och att jag är för gammal och att snart är det över och snart ska vi ha premiär på en grej som jag inte har förberett riktigt och jag vet inte vad jag ska bli när jag blir stor och… Ja, men, du vet, sådär… Döden och döden och…”
Vilket underbart svar, tänker jag. För precis så är det, ju. Jag mår bra. Jag mår bra för att jag är frisk, jag har goda vänner, saker att se fram emot, människor jag älskar omkring mig och förutsättningar för att känna mig tillfreds med mycket. Och så mår jag dåligt för att jag vet att sämre tider väntar, för att människor jag älskar inte mår bra, för att det är så mycket ovisshet i mitt liv framöver, för att jag inte vet hur jag ska hinna med allt jag skulle vilja få gjort, för att jag inte lever som jag lär…
Och det är ju nästan alltid så. Balansen ändras en del över tid, ibland mår vi mer dåligt än bra, ibland har vi tur och bär våra sorger lite lättare, som en barfota vandring längs en solig och varm grusväg kantad av smultron. Vi kan känna flera saker samtidigt. Vi känner flera saker samtidigt, och de behöver inte vara i konflikt med varandra. Bara för att jag har sorg och olycka i mitt liv betyder inte det att jag inte kan njuta och glädjas åt den lycka och glädje som finns. Jag tror personligen att varje människas förmåga att tillåta och uttrycka sina olika känslor, utan att någon känsla kväser en annan, ger henne styrka att i så hög grad som möjligt faktiskt fylla sina dagar med liv, istället för tvärtom, fylla sitt liv med dagar. Livet är alla känslor. Balans och acceptans. (Därmed inte sagt det är enkelt. Det kan vara jävligt svårt, alldeles för ofta.)

Jag vet inte heller vad jag ska bli när jag blir stor. Det jag gör idag är ju mest något jag halkat in på längs vägen. Jag trodde ju att jag skulle jobba med något med elektricitet, åtminstone från högstadiet och genom gymnasiet. Jag läste ellära och elektronik i gymnasiet, och var väl i ärlighetens namn ganska kass, åtminstone på ellära. Redan då borde jag väl funderat över om intresset alls fanns, men med en pappa och tre syskon som jobbade med el på olika sätt funderade jag nog inte så mycket över mina valmöjligheter. I slutet av gymnasiet förstod jag, med hjälp av andra, att jag hade andra talanger, förutsättningar för saker jag mycket hellre ägnade mig åt, men som jag inte riktigt såg någon självklar framtid i. Musiken var en sådan sak, språket i allmänhet och skrivandet i synnerhet en annan. Och så fanns där något helt annat, något mjukare, något vi aldrig riktigt berörde på lektioner, och som aldrig övades eller utforskades, men som liksom fanns där i allt vi gjorde. Detta något har sedan dess bara blivit tydligare och viktigare. Det handlar om människor, om kommunikation, social kompetens, om att lyssna, om budskap och retorik, om ledarskap. Och även utan en tydlig plan verkar mycket leda mig vidare på den vägen, allt mer konkret.
Efter gymnasiet insåg jag att jag saknade behörighet för att komma in på Chalmers (jag hade raskt och glatt sänkt mig från högstadiets bekväma femma i kemi, via en välvilligt utdelad fyra i början av gymnasiet, för att sluta med flaggan i topp på en föraktfullt tillslängd två), varvid jag för första gången tvingades stanna upp och fundera. Skulle jag läsa under sommaren och tenta av den tråkiga kemin, så att jag kunde läsa på Chalmers och bli…något tråkigt? Nej.
Jag insåg att det funnits något jag faktiskt tyckt var roligt under gymnasiet, och det var under elektroniklektionerna, då vi fick programmera. Det kunde jag ju göra!
Så, jag hoppade på en tekniska-komvux-utbildning, under vilken vi lärde oss programmering, elektronik, matematik och lite besläktat. Jag älskade programmeringen och spelade MS Röj under övriga lektioner. När vårterminen kom hoppade jag av.
Jag började jobba istället. I en JC-butik. Jag sålde jeans, strumpor och tröjor. Lärde mig slå in paket och vara trevlig. Nåja. Det varade inte så länge.
Jag hittade en universitetsutbildning till hösten, och gick ett tvåårigt program med massor av programmering, mängdlära, logik, statistik, matematik och ekonomi. Och på den vägen är det… Jag skulle tydligen jobba som systemutvecklare. Vilket jag också gjorde.
Tills den där känslan infann sig, av att jag kunde något mer, inte minst att kunna prata med både kunder (människorna), utvecklarkollegor (nördarna) och alla däremellan.
Vad jag ska bli när jag blir stor vet jag faktiskt inte, men just nu verkar jag ha ett ben i rollen som projektledare, ett annat ben i rollen som inspiratör/missionär/ledare… Jag ska nog återkomma till detta ämne i ett senare inlägg, känner jag.

“Hur mår du?”
Frågan som aldrig har ett enkelt svar.
Och som så lättvindigt används som hälsningsfras.

Anna Mannheimer pratar om att hon funderar över hur hon ska åldras. Jag har inte tänkt på det, kanske är jag inte riktigt där ännu. Anna menar att det är svårare för kvinnor att åldras, åldras med värdighet. Det finns så många sätt, och alla riskerar att på något sätt kritiseras. Det är enklare för män. Män har alltid möjligheten att bara släppa fåfängan, få kulmage, bli tunnhåriga, få buskiga ögonbryn och hår i öronen och klä sig i löst sittande kläder och bli lite excentriskt lynniga. Kvinnor ska vara lite fåfänga, men med medvetenhet om vilken ålder de hör till, stilmässigt, och inte klä sig för ungdomligt eller på andra sätt försöka appropiera ungdomsattribut som smink, silikonbröst eller poweryoga.
Jag har ju passerat 40-årsstrecket sedan ett tag, men jag väntar nog ännu lite med att fundera över hur jag vill åldras. Dock, jag tilltalas både av tanken på en lite fetlagd Hemingway i fiskartröja och smutsiga jeans, och på en frisk och stark Ingemar Stenmark-kropp med en aktiv och nyfiken själ… To be continued, antar jag…

Anna och Kristoffer talar om humor, vad det är, var den kommer ifrån, hur och varför den blir en del av en personlighet.
Jag vet var min humor kommer ifrån. I den mån det nu är humor, det är ju en smaksak. Det känner jag dock inte för att utveckla. Däremot funderar jag lite över hur olika människor använder humor, i vilken utsträckning och i vilka situationer. För det är väldigt olika. Hur vissa använder det som skydd för sig själva, hur andra använder det mot andra, exkluderande eller utpekande. Hur somliga människor ibland helt verkar sakna det.
Här kommer jag att tänka på en bekant som helt saknar intresse för musik, vilket i min värld är så konstigt och oförståeligt att jag aldrig kommer kunna ta in det. Han lyssnar på något ibland, mest för att “man ska”. Han säger sig tycka om Guns’n’Roses, men hör inte skillnad på dem och Bon Jovi. Han kan inte ta en ton själv (hans hustru tycker att han sjunger som en gud) och han blir sur om det blir musikfrågor på en quiz eller någon framemot småtimmarna tar fram en gitarr och några sjunger med. Finns det fler sådana människor? För vilka musik betyder i det närmaste intet? Vad får sådana människor att känna något? Landskap? Söta kattungar? Pengar på banken? (Jag tror inte de har känslor.)
Intressant är i alla fall att Anna Mannheimer jämför humor med just musikalitet. Hon ifrågasätter att man ibland ställer just frågan om var humorn kommer ifrån, hur den uppstår, hur den utvecklas. Hon vill se den som man ser på musikalitet, som en talang. Man kan vara en som sjunger rent, har gehör, etc., dvs man har helt enkelt gåvan. Och på samma sätt kan somliga människor ha det i sig, att vara roliga.
Någonstans tror jag att det är en kombination av att besitta förmågan att läsa av andra människor, och att med empati och lyhördhet hitta det som triggar en utvald skara människors skrattreflexer, och att förstå sammanhanget mellan ord och tajming, samt de gränser som finns för det sociala rummet (vilka humorister ofta och gärna försöker tänja på). Men det är jag, det.

Från humorn kommer de in på något helt annat. Anna nämner att hon använde humorn som verktyg för att bli accepterad, för att hitta en plats där hon var trygg. Hon berättar att hon var (kände sig) ful som tonåring, och att humorn blev hennes sätt att ändå ta en plats i gänget. “Ful men kul”. Kristoffer invänder och säger att hon varit snygg så länge han vetat om hennes existens, varvid Anna säger något intressant.
“Är man ful i en viss ålder så är man det alltid inuti. Man är liksom den man var när man var tretton, fjorton. Så även om folk kan säga ‘Vad fin du är!”, så känner jag mig fortfarande ganska ful.” Anna nämner också att hon tror att hon “växte i sitt utseende”, vilket jag tycker stämmer på så många. Eller så är det en efterkonstruktion…
Här sätter Anna, tror jag, fingret på något mycket viktigt och sant. Jag tror att alla människor har en tid i sitt liv som formade dem, som var mer betydande för deras personlighet och för deras inre trygghet, självkänsla och självförtroende. Naturligtvis gäller allt det basala i att man som barn behöver trygghet, konsekvens, kärlek och sånt, men… När man väl blivit sin egen, en individ med egna tankar och känslor, som kanske inte delar med sig av allt till andra, utan själv försöker hitta sitt värde och sin plats i världen (vilket kan gå både bra och mindre bra, och vara mer eller mindre nära en objektiv sanning), då formas under en viss period en kärna som vi bär med oss för resten av livet. Kanske är den tiden i början av puberteten, kanske är det en längre eller senare tid. Men oavsett om det gäller självförtroende gällande utseende eller förmågor, eller om det handlar om självkänsla och att finna sig själv och sina egna styrkor och eventuella svagheter, så blir det liksom skrivet i sten för all framtid, i många avseenden.
Med åren och alla erfarenheter vi gör, intryck vi får och tankar och känslor vi går igenom, kan vi, om vi har tur eller förmåga, revidera oss, förändra vår personlighet och på ett stabilt sätt också få med oss både självkänsla och självförtroende, men det verkar vara ganska ovanligt. Vem hör inte någon gång rösten av sin inneboende 14-åring tala? Visst skullle vi med förnuft och känsla kunna agera på ett sätt, försvarat av den logik och de värderingar och den kunskap vi har idag, men ofta nog låter vi något stå i vägen för oss själva. Ofta nog är detta något en någon, och just vi själva, den person vi var i en annan tid.
Detta gäller som insikt för mig, det behöver naturligtvis inte vara en sanning för andra. Framförallt spelar insikten ingen roll, om den är sann också för andra, så länge vi inte kan förhålla oss till, eller kanske ännu hellre komma förbi denna vår inre röst.

 

Och plötsligt tog den slut, intervjun.
Oftast när jag lyssnar på Värvet-intervjuer brukar jag skriva stolpar vid sidan av, för att sedan snabblysssna och väcka mina tankar och reflektioner igen med hjälp av stolparna.
Den här gången var jag ute på en dedikerad promenad när jag lyssnade, och skrev inga stolpar. Jag vill minnas att mina tankar följde många fler spår än de jag ovan lyckats skriva ner, men… Om de var viktiga eller intressanta kommer de säkert tillbaka, väckta av något annat, någon gång.

Jag tycker om Anna Mannheimer. Hon verkar vara så mänsklig, och lätt att tycka om. Med en ödmjukhet och respekt inför livet, en skämtsam och flamsig förpackning kring en mycket kännande och tänkande människa. Skämten ligger på ytan, alltid, hela tiden, men hennes sorg och mänsklighet lyser så väl igenom. Jag skulle gärna bo granne med henne.

Annonser

Skriv gärna en kommentar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s