#159: Louise Boije af Gennäs

Om du undrar vad det här inlägget handlar om, bortsett från det uppenbara, läs gärna inlägget Sist på bollen för en förklaring och bakgrund.

Louise Boije af Gennäs. Namnet låter vackert, tycker jag. Louise. Det är fint. Och så lite adligt och game-of-thrones:igt, sådär.
Jag tror inte jag visste något alls om Louise innan jag lyssnade på intervjun. “Författare?”, tänkte jag, utan att i så fall våga uttala mig om vilken genre hon skulle höra hemma i.
Varför valde jag att lyssna på intervjun med henne? Jag vet faktiskt inte. Kanske har jag någon gång hört att hon har något som skulle kunna ligga nära något jag tycker om och inspireras av.
När jag skriver denna text har det gått oerhört lång tid sedan jag lyssnade på intervjun, och jag inser att jag vet lika lite som förut. För att därmed förstöra läsupplevelsen och avslöja poängen redan nu: Intervjun är ointressant och kommer aldrig in på något djup, tycker jag. Jag lär inte känna Louise, som jag uppfattar som en sval människa som inte riktigt släpper in.
Jag kanske helt enkelt måste läsa något av henne istället. För hon är väl författare?

Det första jag fastnar på är naturligtvis namnet. Som alla andra.
Louise Gunvor Catharina Lagercrantz Boije af Gennäs. Det är mycket att ta in. Det liksom smakar adel och anor och konservatism och statusmarkör.
Min son har förvisso tre förnamn, och ingen kan ju rå för att man av sina föräldrar råkat få både en mängd förnamn och ett treställigt efternamn. Att hon sedan dessutom orkar lägga sig till med sin mans efternamn har jag svårt att förstå. Hon har många namn redan som det är, hon är ett eget varumärke i kraft av att vara erkänd författare, och hon är, som jag uppfattar det, feminist och med en stark individuell framtoning, dvs inte en kvinna som lever i skuggan av sin man.

Hennes (ursprungliga) efternamn är adligt, med friherrlig rang, vilket får mig att minnas att jag en gång stått med i adelskalendern. Jag var då gift med en friherrinna (jag kallade henne ibland “baronessan”) vars släkthistoria var mycket intressant. Bland annat fanns kopplingar till Karl XII, och till någon av James/Jakob-kungarna i England/Skottland. Någon kvinna i släkten blev eventuellt bränd som häxa, och någon drunknade i en sjö. Vid en tid där och då kunde jag nog fler berättelser om deras släkt och anor än de flesta av dem själva. Nåja, det var då. En svunnen tid.
Louise berättar att hon hade en väldigt överklassig uppväxt. Det hade inte min dåvarande hustru. Hennes far och hans två bröder var bland de vänstermän som gick längst fram i demonstrationstågen under slutet av 60-talet och början av 70-talet. Myspappor i manchester och med helt andra ideal och värderingar än de deras far och mor fått nedärvt. En universitetslärare, en socialarbetare med inriktning på ungdomar som hamnat snett, en socialarbetare med inriktning på barn och kvinnor i otrygga situationer och relationer. Alla tre naturmuppar. En av dem lär ha försökt avsäga sig sin (låg)adlighet under de mest vänsteraktiva åren, men det var tydligen inte görbart. Det måste känts konstigt att diskutera människors lika värde och agitera för ekonomisk utjämning och jämställdhet, och samtidigt stå listad i adelskalendern och ha släktingar på ett slott, på vilket man tillbringat sin barndoms somrar…

Louise säger en sak, något som är hennes fars ord, och som är väldigt bra.
“Man ska aldrig skryta om sin bakgrund, men man ska heller aldrig skämmas över den.”
Sagt ur en borgerlig sits med något slags erkännande till alla människors rätt att få vara den de är. Men också viktigt och bra för alla människor som kanske vuxit upp under mindre gynnsamma förhållanden.
En del menar att man ska vara stolt över “vad man är”, var man kommer ifrån, sina rötter. Då avses, tror jag, klasstillhörighet, sociogeografisk och socioekonomisk prägling, samt i det allt outtalade, obekräftade men mycket påtagliga motstånd som samhället bjuder de människor som kommer härifrån. Själv vill jag vara lite försiktig med begreppet “stolthet” numera, jag vet inte riktigt vad jag är stolt över, men… I orden ovan, om att inte skryta men heller aldrig skämmas, ligger väl just ödmjukheten inför och insikten av att vi alla föds med förutsättningar som kan göra det svårare eller lättare för oss att nå det vi önskar av livet, än det är för andra. Att förstå och erkänna sina privilegier (och kanske agera utefter det), att våga tro på sitt värde som människa i en värld där konventioner, traditioner och fördomar sätter gränser, gränser som faktiskt går att sudda ut.

Louise och Kristoffer kommer in på hur det började, hennes skrivande. När visste hon att hon kunde skriva? Vilken uppmuntran fick hon?
Det får mig, naturligtvis, att tänka på mig och mitt “skrivande”.
Här kan man tänka sig att göra ett inflikande. Allt jag skriver i de här Värvet-inläggen är ju mina reflektioner, sprungna ur de diskussioner och frågor som kommer upp i intervjuerna. Det kan ju tyckas självcentrerat att ägna andra människors frågor och ämnen till att vrida och vända på sig själv, men det här är ju faktiskt min blogg. Så, jag skriver för all del om hur jag (!) uppfattar personerna och diskussionerna, men jag skriver absolut och gärna om mina egna minnen och tankar som väcks när jag lyssnar. Kanske finner någon nöje i att läsa, lära känna mig lite, eller så väcker mina reflektioner i sin tur tankar hos någon som läser. För mig är dessa inlägg ett slags terapi. Genom små uppslag tar jag mig bakåt i tiden för att minnas det som en gång var, och in i mig själv för att se och förstå det som är nu. Jag skulle säkert kunna få uppslag av något annat, men… Jag valde det här temat.
Så, jag och mitt skrivande. När upptäckte jag att jag tyckte om att skriva, och när upptäckte jag att jag faktiskt kunde skriva?
Jag har alltid haft lätt för att skriva, men jag har mest hållit mig till väldigt styrda texter, arbeten med givet tema och mycket strikt form, till exempel.
Kanske fick jag min första kännbara bekräftelse (och utmaning) i svenskan och engelskan på gymnasiet, då två lärare gav mig uppmärksamhet jag aldrig tidigare fått. Jag skrev bokrecensioner och uppsatser, och jag fick högsta betyg. “Det här är du bra på, det borde du fortsätta med och utveckla”, sade båda lärarna. Jag fortsatte inte.
Jag var lat och intresserad av annat då. Musik, idrott, tjejer… Och jag trodde jag var intresserad av andra skolämnen, vilket jag senare insåg var något slags inbillning.
Många år senare tog jag av en slump upp skrivandet, då i form av lite bloggande och – hör och häpna – någon form av poesi blandat med halvpoetiska sagor (eller vad det nu var/är). Ömsom lite högtravande, ömsom ganska bra. Ibland riktigt bra. När det gäller mitt eget skrivande kan jag sällan se att jag skrivit något bra när jag just skrivit det. Jag skriver, funderar, skriver, och så lämnar jag det. Det är först när jag långt senare läser vad jag skrivit som jag kan se att något faktiskt är bra. Jag minns då inte alltid vad eller hur jag tänkte när jag skrev, det är nästan som om jag läste någon annans ord.
Mina texter fick bekräftelse, inte av så många, men av några vars uppskattning vägde tungt för bl.a. deras förväntningar och krav, deras kräsenhet, deras kunnighet och erfarenhet, och för hur och varför de gav (ger) beröm.
Idag verkar alla skriva. Alla har gett ut en bok eller kommer att göra. Alla har en idé och en dröm om att bli författare. Jag är lite oklädsamt skeptisk i de flesta fall – de allra flesta är inte i närheten av talang nog för att skriva något läsvärt. Och allt detta gör att jag tvivlar. Jag när ju också en dröm om att skriva. Och varför skulle jag vara bättre? Jag väljer i det fallet att ställa mig på kritikernas sida, väl medveten om att jag nog bara har en uttalad kritiker – jag själv.
Nåväl… Jag har inte bråttom. Tiden får utvisa om jag vill, om jag kan, och om jag i så fall är “bra nog”.

Louise och Kristoffer talar om sexualitet, om curlande (av barn), om kungahuset, om rädsla, om porr och lite allt möjligt, och det är väl lite sådär fikabordsintressant, men det rör liksom inte upp några större tankar. I mig.
Hon pratar, hon svarar länge, men… Jag vet inte riktigt vad hon får sagt.

Annonser

En tanke på “#159: Louise Boije af Gennäs

  1. Ping: #83: Anna Mannheimer | Epica

Skriv gärna en kommentar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s