#169: Björn Ranelid

Om du undrar vad det här inlägget handlar om, bortsett från det uppenbara, läs gärna inlägget Sist på bollen för en förklaring och bakgrund.

Herrrrrrrrrrrrrrrrrrrrreguud.
Ja, det är ofrånkomligt. Och går inte att ta miste på. Björn Ranelid.
Precis som Kristoffer Triumf säger, en person som väcker känslor. En person man inte vet så mycket om, men ändå tycker om. Eller? De flesta jag känner tycker illa om Ranelid. Det ska man tydligen göra. Jag känner bara till en i min bekantskapskrets som läst hans böcker, och hon tycker mycket om dem. Och om honom.
Jag såg på Twitter att någon fått en av hans böcker i julklapp. Hon frågade allmänt om folk tyckte det var någon mening för henne att försöka läsa den. Och fick naturligtvis svar som menade att, nej, hans böcker kan man inte läsa, han är ju orange och så självgod. Jaha? Personligen tror jag att kvinnan i fråga inte kommer få någon behållning av att läsa Ranelids bok, helt grundat i att hon över huvud taget ställde frågan. Hon bör nog hålla sig till Se & Hör.

Jag vet själv inte särskilt mycket om Ranelid. Mer än det som tvingats på mig genom medias försorg, vilket känns lösnummersäljfokuserat och ganska tunt.
Ranelid verkar ha gott om självförtroende och självkänsla, men han verkar också bli lika förvånad och sårad varje gång människor retar sig på honom, vilket skulle kunna tyda på lite dålig människokännedom.
Personligen tycker jag nog, precis som i fallet med Birro, att han får oförtjänt mycket kritik och dessutom långt bortom gränserna för vad som är både rimligt och rättvist. Men, vad nu orsaken än är, han liksom några andra “stora egon” (Lundell, Zlatan, Thorsten Flinck, Guillou) kommer nog aldrig bli erkända under sin livstid, utan hårt bespottade av Sveriges missunnsamma och Jante-skolade befolkning.
Finns det förresten några kvinnliga egon av samma karaktär?

Och vilka är det som alltid kommer i konflikt med andra människor? Eller, hur är de, de som alltid blir kritiserade, hånade, hatade?
De tycker. De uttrycker personliga åsikter. De står vad de tycker. Det rimmar inte alltid med den stora massans förväntningar på vad en ensam människa bör säga och tycka offentligt. Provocerande, bara det?
De har en plattform, eller åtminstone finns det en anledning till att de når ut medialt, och när de då är sig själva mer än de flesta andra, då blir det…fel.
Ska en svensk kändis helst vara glad, tacksam, hårt arbetande, politiskt korrekt och helst utan några direkta åsikter om något särskilt alls? Kanske lite mer som Linda Bengtzing, till exempel? Eller, om de har åsikter, veta bättre än att ventilera dem publikt. Ibland kan man ju ana något mer än det som sägs i intervjuer, ibland hör man något förfluget ord från någon som känner någon. OM det är så, då är ju kändisarna som hamnar i konflikt snarare modiga. Kanske dumdristiga i några fall. Men att faktiskt stå för sina åsikter och våga uttrycka dem, och därigenom både riskera popularitet och försäljningssiffror, och dessutom att bli mobbade av olika drev som beter sig som hyenor… Det måste ta oerhört hårt på psyket.
Jag tycker synd om Ranelid, Birro och övriga. Visst, de har egon som “skriver ut checkar deras person inte riktigt kan lösa in” ibland, men… Nej, hur jag än ser det, och även om och när jag inte själv tycker om en person, har jag svårt att se att rättvisan, rimligheten och mänskligheten i att behandla dem så som görs.

 

Första frågan handlar om hur Björn mår. Björn svarar. Och svarar. Och svarar. Björn svarar aldrig enstavigt eller kort. Han svarar uttömmande. Det är som om han tar chansen att få vädra sin vokabulär. Han verkar älska att ge de allra mest vardagliga företeelser en chans att glimra genom att berätta om dem på ett lite mer utsvävande sätt. Jag både tycker om det och tröttnar. Man måste nog vara på rätt humör. Jag tänker på hur jag med exempelvis min pratkvarn till svärmor sällan lyssnar till mer än vart tionde ord, för att hon maler om ämnen som inte intresserar någon. Ranelid får mycket att verka intressant, med hjälp av sitt målande och färgstarka språk, men ofta nog upptäcker man efter ett tag att han egentligen inte fått så mycket sagt.

“Jag är en människa som har en extrem omsorg om ordet.”
“Jag ska nu säga en mening som aldrig sagts i Värvet tidigare.” Och så berättar han att Zlatan blivit utvisad fyra gånger på grund av Ordet, alltså på grund av att han tjafsat.
Jag fastnar på introduktionen, presentationen. Varför ens kungöra att kommande mening aldrig sagts förut?
Jag ska nu skriva något jag aldrig tidigare skrivit i den fåtölj jag just nu sitter i. Imorgon kanske det snöar och blir kallt, och jag vet inte riktigt vad vi ska hitta på. Äh, förlåt…

“Ordet har aldrig varit så starkt som det är idag. Det är ljusets hastighet, 30 000 mil i sekunden. Men själen är ännu snabbare. Så jag brukar skoja och säga att en viss person, Neil Armstrong, i september månad 1969 var väldigt senfärdig när han satte första foten på månen, för jag hade varit på månen innan. Jag har varit på solen 30 000 gånger.”
Det här är alltså en ranelidsk utsvävning som från början spirade ur en reflektion av Triumf, nämligen att allt Björn säger har han tänkt förut.
Jag tänker på Thomas Di Leva.

Här tog jag en paus på en dag eller så, och insåg under den tiden att det tar tid och kraft att skriva om Ranelid. Det är så mycket ord. Det är som att som spårhund försöka följa en hares lyckor i snårig och kuperad terräng. Puh.

Känslan jag får när jag lyssnar på Björn Ranelid är … harmonisk. Jag trivs, jag tycker om honom (ända till slutet, då det blir för mycket), jag tycker det är trevligt att lyssna på. Samtidigt är det något som stör. Är det bra? Det kanske är bra.

Vid några tillfällen tillstår Ranelid att Triumf ställer bra frågor. Och jag känner mig nöjd med det. Nöjd med Triumf. Björn Ranelid verkar ganska blasé över människor i allmänhet och deras benägenhet att ställa samma ytliga frågor gång på gång. Han verkar också, på samma gång, svår att imponera på, vilket gör det lite överraskande och roligt att han erkänner frågorna. Samtidigt är det en smula nedlåtande att berömma folk i allmänhet för bra frågor, kan jag tycka. Som vore de barn. Och jag undrar… Jag undrar om det inte är det lilla mästrandet där, det subtila uppläxandet av alla, som tog han rollen av allas vår lärare och förbättrare, som gör att så många blir irriterade. Det spelar ju ingen roll att han har rätt eller är bra – det är hur han får oss att känna som avgör om vi tycker om honom eller inte.
“Jag minns inte vad du sade, men jag minns hur du fick mig att känna när du sade det.”
En klassisk sanning.

“Jag har tretton goda vänner som lider av cancer. Och jag har kontakt med dem alla tretton.”
Ja, anser man att de är just goda vänner tänker jag att det förutsätter att man faktiskt har kontakt. Eller?
Och här måste jag stanna upp. Vad anser folk vara gränsen mellan nära vänner, vänner, bekanta…? Tretton goda vänner… Hur hinner man med dem alla? Jag tvivlar inte, jag vill gärna lära mig. Hur många goda vänner har jag? Förresten, goda vänner kanske inte nödvändigtvis är samma sak som nära vänner? Fast, jo, det måste det väl ändå vara?
Jag har nog ingen vän som jag delar allt med. Jag tror heller inte att alla vänner jag har tillsammans täcker upp allt jag skulle kunna dela. Jag menar alltså att det varken finns någon människa vet allt om mig, eller att jag berättat i närheten av allt om mig. Jag har kanske inte hemligheter, just, som jag döljer, men… Jag bär en del för mig själv. Kanske kommer en del av det ut en dag, kanske inte.
Om jag räknar mina syskon, vilket jag gör, har jag kanske fem goda vänner. Jag vet inte. Borde man ha fler? Är det ett livsmål? Att skaffa sig fler vänner, fler människor som tycker om mig och som jag tycker om, eller att skaffa sig fler vänner jag kan dela mer av mig med, och som i gengäld får dela mer av sig med mig…?
Jag vet inte. Men kanske tror jag att jag är mer av en ensamvarg. Jag delar inte med mig av mig och mitt i samma utsträckning som många, och jag delar inte med mig av det till så många åt gången.
Över tid har jag nog haft fler nära vänner, men tiden och livets olika skeenden har gjort att somliga fallit ifrån och andra har tillkommit. Och jag har delat olika delar av mig själv med dem under den tid vi haft, liksom de med mig, antar jag.
Jag tror inte att jag vid livets slut kommer ha delat ut alla pusselbitar.

Ibland tänker jag att jag ska släktforska. Nu är det redan gjort på min fars sida, men jag har ännu möjlighet att vara först på min mors sida. Problemet där är kanske att min mors släktingar verkar vara lite … flyktiga.
Jag tänker också ibland att jag skulle vilja skriva min mors historia. Hennes memoarer. Ett brokigt liv, fantastiskt, fantasifullt, tragiskt, komiskt, sorgligt och vackert, häpnadsväckande, otroligt… Ett sådan verk skulle dock kräva många fler pusselbitar ur hennes liv än jag idag har, och hon är som jag in absurdum. Har hon någonsin haft någon nära vän? Hur stor andel av sina pusselbitar har hon delat ut, totalt?
Det blir nog aldrig så.

Åter till språket.
Ranelid älskar språket. Han vill vara tydlig. Han påpekar att Triumf använt bl.a. “typ” när han talar, något han själv aldrig skulle göra. Andra påpekar ibland för honom att han talar skånska, varvid han svarar “Ja, men jag eter inte reker. Jag uppnar inte durren. Jag äter räkor och jag öppnar dörren.”
Han är också väldigt stolt över sin skånska, säger han. Varvid jag undrar: Talar Ranelid verkligen skånska? Han är kanske den svensk som mest av alla vinnlägger sig om att tala med rullande r. Inga grötskorranden där, inte. Och diftongerna? Jag är ingen språk- eller dialektforskare, men om han nu vore så stolt över skånskan borde han kanske…tala skånska? Eller är detta verkligen en form av skånska? Som i så fall Björn Ranelid, Unni Drougge och Kattis Ahlström talar.
Vidare, om man verkligen älskar språk, och är stolt över sin dialekt (skånska i det här fallet), borde man då inte också acceptera, älska och fascineras också av andra dialekter? Alla släktskap, alla isolerat utvecklade ordvarianter och synonymer till svenskans olika ord och uttryck. För om man verkligen, verkligen älskar språk, begränsar man sig då till det rikssvenskt accepterade som talas (och skrivs) i den finkulturella världen? Det låter exkluderande.
(Fast när man lyssnar på honom lite mer hör man både skorrande och diftonger. I vilka lägen kommer de rullande r:en fram? När släpper han diftongerna?)

Ranelid är allmänbildad. Det visar han gärna.
Jag är också allmänbildad, men om jag av någon anledning tar upp något kring atombomben i Hiroshima gör jag det lite svävande, sådär. “Efter Hiroshima har ju Japan agerat…”, någonting. När Ranelid gör det blir det “Närrr de allierrrade i augusti nittonhundrafyrrrtiofem släppte det historrrien skulle känna som atombomben…”.
Är det något att reflektera över? Hade jag gjort det med mina vänner hade de nog tyckt att jag var lite besserwissrande. Det gör de å andra sidan ändå, så jag kanske skulle börja fylla mina referenser med lite mer information, inbäddade i fagra ord…

De återkommer till att så många kritiserar och går åt Ranelid så hårt. Pratar om möjliga orsaker. Björn gör ju trots allt inget ont. Han skriver sina böcker, håller sina föredrag… (“Om jag får säga det utan att vara skrytsam, så har jag varit extremt framgångsrik.”)
“Dessutom, det jag gjort har ju ingen annan i Sverige gjort. Det är ingen annan som gjort vad jag gjort. Men jag betraktar mig inte som märkvärdig eller bättre än andra människor…”
En av Björns kloka bekantskaper formulerade: “Du, Björn, jag vet varför de ger sig på dig. Du har så stor träffyta.”
Och det, känner jag, stämmer nog. Både för Ranelid och för Zlatan, Birro, Guillou. De syns så mycket överallt. Ranelid är med i Skavlan och Let’s Dance, har spelat för Malmö FF, vunnit Augustpriset och talar som han gör, utan att det bryter ner honom, blir överviktig eller ägnar sig åt droger, och det innebär att han blir en projektionsyta för människor som inte är särskilt givmilda. Småaktighet och missunnsamhet. Icke desto mindre för att Björn också utstrålar glädje och energi. Han tycker om att vara där han är. Zlatan har ju åtminstone hyfs nog att avsky journalister…

Och just här känner jag att Björn Ranelid, igen, får mig att le och må bra när jag lyssnar. Det växlar, liksom under intervjun. Är jag fånge i min egen missunnsamhet och stör mig därför på delar av vad han är, men glömmer mig när jag lyssnat fokuserat ett tag?
Jag tycker om det. Jag tycker om de här tankarna det väcker inom mig, om mig själv. Kan jag välja att uteslutande tycka om honom? Kan man välja sina känslor om man görs medveten om orsaken till att man hyser dem?

De kommer in på tatueringar, med anledning av den tatuering Ranelid har.
Björn säger då själv att hans tatuering är mer exponerad än både Zlatans och Beckhams, i media. Tidigare under intervjun menade han att han var den svensk som fått mest medial uppmärksamhet. Jag skulle vilja se siffror som beläggar dessa uttalanden. Lite enkel statistik. Jag har helt enkelt väldigt svårt att tro på detta.
I alla fall… Ranelids tatuering är tydligen likadan som den Cornelis Vreeswijk hade. En tiger. “En tiger på en Björn som kör Jaguar”. Och så, känns det som för mig, krystar han fram en symbolik. Och jag tänker att det liksom sker i fel ordning…? Att först välja motiv och därefter fylla det med symbolik och ett budskap som på något sätt ska vara personligt.
Ranelids symbolik? Så här: “Under andra världskriget så var devisen nationellt ‘En svensk tiger’. Det är ett verb, det är ett substantiv. Och… Det innebär också att, tigern är utrotningshotad. Och den svenska skönlitteraturen är utrotningshotad. I denna strida ström… Inget ont om detektivromaner, men… Jag är en av de få författare som har skrivit 32 böcker utan att en enda gång skrivit en detektivroman. Jag har tagit det beslutet att aldrig göra det.” Och så glider det ut i något om hur många läsare han har…
Jag vet inte… Det känns väldigt krystat. Skaffa för all del en tatuering, inget ont i det, men sitta och krysta fram en symbolik och betydelse…? Eller är det så man gör? Man väljer ett motiv man gillar, och sedan fyller man med det som passar? Lite som astrologi…
Björn var för övrigt 65 år när han skaffade sin första (och troligen enda) tatuering. Det är alltså inte för sent för mig än…

“Jag tycker om ditt korståg mot Jantelagen”, säger Triumf vid ett tillfälle, och precis så är det för mig också. Alla som ifrågasätter och går mot strömmen, som vågar. Det är bra. Det rör om. Vi behöver alla det.

August-priset. Björn bär en nål med August Strindberg på, för att han fått August-priset. Och här kommer en utläggning som, likt den krystade symboliken kring tatueringen, formar en mening med en massa olika tillfälligheter, och något slags numerologitro.
– August – av August Strindberg.
– August Strindbergs dotter har bott i den lägenhet Ranelid bor i nu.
– Ranelid är född 100 år efter August.
Och jag undrar… Och? Skulle det finnas något slags släktskap, någon koppling dem emellan? Gör Ranelid anspråk på att vara Strindbergs arvtagare?
Ranelid framstår för mig intelligent, därför förvånas jag av sådana uttalanden. Det känns väldigt mycket som sådant som fullmånefolk tror på.

Intervjun går i vidare i anekdoter ur Ranelids liv. Där finns inget för mig att kommentera.
Så kommer det, i slutet av intervjun. Björn får tilldelat sig egen tid att framföra något fritt, eller hur jag nu ska beskriva det. Och det spårar ur. På förväntat ranelidskt sätt, och oerhört pinsamt.
Han rabblar ett stort antal ranelidska “sanningar och visdomsord”, strofer han samlat på sig under livet, många bekanta från tidigare uttalanden och framföranden. Väl inövade. Som att trycka på en knapp. En Raneliddocka.
Och när ryggraden liksom krullat sig av pinsamhet tar han allt en gång till, på engelska. Och ryggraden tvinnar sig och jag vill fly ut genom fönstret. Det är helt galet.
Jag tycker om Björn Ranelid, men en och en halv timme med honom är lite för mycket. Förlåt, Björn.

 

Slutligen… Vad han än säger, Björn älskar sig själv.

Annonser

Skriv gärna en kommentar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s