Genusperspektiv

Jag har en tanke, ett ämne till en diskussion.
Den borde kanske få mogna ett tag till, men jag vill nog ändå släppa den.

Det handlar om genus. Sade han lakoniskt, och om ämnets beröringspunkter kunde koncentreras till ett buzz cloud skulle det nog innehålla ungefär följande: hen, jämställdhet, normer, fördomar, trångsynthet, överdrift, tolkningsföreträde, utanförskap…

Måste man redogöra för sin egen ståndpunkt i en fråga innan man presenterar sin tanke? De flesta som känner mig vet nog ungefär var jag står i fråga om jämställdhet, genus och närbesläktade ämnen. Sedan finns det nog några som anser mig vara PK, framförallt bland dem som enligt mig inte riktigt greppat vad ordet “hen” innebär.
Anyway…

Jag har några bekanta som mycket starkt verkar för att låta barn få vara vad de själva vill vara, hur de själva vill vara, utan att få några pekpinnar från normskadade människor ur det lika normskadade samhället vi lever i. Dessa barn uppmuntras att välja just vad de själva känner är rätt för dem, i fråga om kläder, leksaker, intressen och annat som kan vara traditionellt färgat av könstillhörighet och könsroller.
Det kan ta sig uttryck i att pojkar får leka med dockor, bära klänning, ha långt hår, gå på dans, och vara fina och gråta.
Det kan ta sig uttryck i att flickor får leka med bilar, smutsa ner sig, titta på Spindelmannen, spela innebandy, och vara coola och tuffa.
Allt det här tycker jag är bra.
Ett barn bör få intressera sig för vad det vill, och utan att stoppas in i en form som bestämts av någon annan åt dem. Jag tycker exempelvis att det är jättelöjligt när byxor för flickor är smalare, kortare och mindre lekmöjliggörande än ett par byxor i samma storlek för pojkar. Jag tycker byxorna kan hänga på samma avdelning och heta “barnbyxor”, punkt.

Men…
Bland några av de mest verksamma genusneutralitetsivrarna känns det inte längre som att det är barnen som intresserar sig för vad de vill. Det verkar mer som att de får ge uttryck för föräldrarnas vilja och ståndpunkt.
Nej, ingen av dessa föräldrar tvingar sina barn till något, men vilket barn skulle inte fortsätta “ge uttryck för sin vilja” om föräldrarna hejar på vissa attribut väldigt mycket mer?
Skulle pojken som klär sig i rosa klänning få lika uppmärksamhet hemma, lika mycket beröm och hyllning, om han bestämt valde att ta på sig en svart Spiderman-tröja?

I filmen “Om en pojke” med bl.a. Hugh Grant förekommer en mamma som gjort vissa val som gör henne “alternativ”. Hon ställer inte upp på samhällets utseendeideal, konsumtionshetsen, hanteringen av djur och miljö, m.m. Och hennes son “ärver” hennes ståndpunkter och principer. Ja, han tycker väl inte något särskilt, egentligen, men det är hon som bestämmer vilka kläder han ska ha på sig, hur han ska se ut, vilken musik som är “rätt”, och så vidare.
I en för filmen viktig scen argumentar mamman förtvivlat: “Han måste få uttrycka sig själv!”.
Varvid Hugh Grants karaktär svarar: “Det är inte sig själv han utrrycker, det är dig!”

Och jag undrar… Jag undrar om det ibland inte går lite för långt med föräldrars välvilja och vilja att göra det som är rätt. Vilka konsekvenser kan det få?
Att föräldrarna har kraft, principer, ork och vilja att driva en linje är en sak, men när man gör det till sina barns kamp, utan att fundera över eventuella följder i deras värld? För det är faktiskt de som får svara för alla valen efter principerna, principer de själva troligen aldrig formulerat, men som föräldrarna känner är rätt.
Är det rättvist mot barnen att låta dem, eller göra så att de, uttrycker intressen de kanske blir retade för?
Ansvaret är självklart inte barnens; om någon retas är det föräldrar och retande barn som måste upplysas och förändras. Men hur görs det? Och vilken skada tar de retade barnen längs vägen?
En halvdålig jämförelse är skuldbeläggandet kring kvinnor som blir våldtagna, där deras klädsel och beteende ifrågasätts. Det är aldrig en våldtagens fel att hen blir våldtagen, skulden och ansvaret ligger helt och hållet på den som förtrycker och våldtar. Alltid. Jag skulle ändå inte känna mig bekväm med att min dotter gick klädd hur som helst i vissa miljöer och sammanhang, under olika omständigheter. Jag tror alla förstår hur jag menar här.

Är jag feg? Som inte drar diskussionen och ämnet till sin spets? Som inte till 100 % står för genusmedvetenhet och ser till att mitt barn följer den linjen?
Kanske. Jag väljer hur som helst att låta min son få en trygg väg under sina tidiga år. Vill han göra revolt längre fram i livet, i klädstil, musiksmak, sexualitet, intressen eller vad det än kan vara, då står jag bakom hans val. För då är det hans val.

 

Det jag skrivit ovan är något jag tänkt på ett tag. Jag vet inte riktigt hur väl mina åsikter står sig i ett upplyst och öppet resonemang med någon som är villig att se fler sidor än en. Just nu är det dock så här jag känner, och det känns rätt för mig.

Annonser

2 tankar om “Genusperspektiv

Skriv gärna en kommentar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s