Vem är egentligen löjlig?

Med risk för att anklagas för att inte se bjälken i mitt eget öga, att inte först ha sopat rent framför egen dörr, måste jag ta upp något som stört mig ett bra tag nu.

Jag vill tala om förlöjligandet.
Förlöjligandet av idrott och de människor som utövar, men framförallt ägnar sig åt att följa andra idrottsutövare, det vill säga de som tittar och lyssnar på sport, följer “sina” lag och för vilka idrotten är en viktig del av livet.
Jag förstår inte varför människor vill kokettera med ointresse. Lika lite som jag förstår människor som koketterar med okunskap. Jag förstår att det är ett slags statement, men jag kan inte tänka mig att det är ett särskilt genomtänkt statement.

För 20-30 år sedan koketterade folk med att inte ha tv. Det var ett dåtidens statement. De ställde sig utanför den (påstådda) fulkultur och senare kommersialism som tv-programmen erbjöd. De deltog aldrig i diskussioner kring tv-serier, filmer, dokumentärer eller underhållningsprogram, för de hade inte sett dem. Fenomenet känns igen i dagens hipsterkultur, där allt som andra gör är folkligt och tråkigt.

Idag koketteras det på samma sätt med att inte “ha” Facebook. Det påskins att det skulle vara ett aktivt val att inte delta i det sociala nätverkandet, ofta med hänvisning till att Facebook skulle vara något ytligt och meningslöst, en kanal för banalt brus som inte stimulerar intellektet.
Här kan röster höjas om att Facebook också innehåller dels en påklistrad fasad av lyckojakt (som om den inte skulle finnas i verkliga livet?), dels en massa störande, oönskade och påträngande fenomen som spelinbjudningar, reklam och ogenomtänkta delningar av “information” från mindre nogräknade vänner och bekanta. Det kan vi avhandla i ett eget inlägg, men… I vilka kanaler, digitala, sociala, traditionella, måste vi inte sovra och sålla bland olika mer eller mindre omtyckta människors pådyvlande? Visst, det är kanske mer av det i de digitala forum vi har idag, men det har heller aldrig varit så enkelt att filtrera bort det oönskade. Nåja…

Jag ifrågasätter dock inte skälet till att inte ha tv eller Facebook. Det är upp till var och en. Jag undrar dock varför man gör det till något att vara särskilt stolt över, något att förkunna och predika om. För att det då blir ett statement…? Men för vad?

Och därmed kommer jag tillbaka till människorna som tycker om att titta på sport, och människorna som deklamerar att de inte tittar på sport, och som därutöver förlöjligar alla som tittar på sport.
Varför? I vilket syfte? Vad tror man att man uppnår med att håna och förlöjliga en ganska stor del av mänskligheten för vad de intresserar sig för? Och varför finner dessa människor just sport så löjligt?
Är sport något som enklare människor ägnar sig åt? Är det lite mer banalt än exempelvis teater? Är det lite fulare än att intressera sig för gamla viner? Klassisk musik verkar vara ok…?
Rött vin och Tjechov. Öl och IFK Göteborg. Snille och smak. Fylla och bröl. Ytterligheterna som påstås vara sanning.

En del av de människor som förlöjligar sportälskare menar att all sport är meningslös och att utövare och följare av sport endast ger uttryck för olika flockbeteenden. Att det handlar om tillhörighet och för att få ursäkter att dricka alkohol, skräna och störa, samt ursäkta våld, sexism, homofobi och rasism.
När man drar alla över en kam på det sättet har man dels undgått att förstå hur många människor som egentligen är involverade på olika sätt i olika idrotter på olika nivåer, dels gör man sig skyldig till samma skygglappade generalisering som andra gör över exempelvis invandrare, för att ta ett exempel.

Den totala övertygelsen om att alla som tycker om idrott är illitterata flockdjur utan förfining. Ärligt talat?
Är det något slags hämnd för att man aldrig var med i den gemenskapen som ung? Jag ser sällan någon skriva nedlåtande och förlöjligande som en gång varit aktiv i någon form av idrott, eller som en gång i någon mån följt ett lag.

Personligen tycker jag det är totalt ointressant när folk på Twitter live-refererar en match de ser på tv. Jag kan inte förstå hur någon finner nöje i att nedteckna och publicera affektutrop från tv-soffan, och i det finna någon form av gemenskap. Men jag kan förstå affektutropen. Jag kan förstå glädjen, spänningen, euforin, besvikelsen. Och i de fall jag inte gör det, som i exempelvis isdans eller F1, då ignorerar jag det. Söker något annat.
Förlöjligarna, däremot, de kan inte ignorera. De måste visa att de tillhör en annan gruppering, i statementkommentarer enligt följande:

“Jaha, nu är det tydligen sportboll igen.” (Det är uppenbarligen riktigt bra att inte veta vilken sport det gäller, även om det torde tillhöra allmänbildning att känna igen våra vanligaste sporter.)
“De i vita tröjor jagar bollen.” (För det skulle ingen normal människa göra. Inte någon som läser god litteratur, åtminstone.)
”Oj, nu ramlade någon. Så arga alla blev!”
“Nu blev det mål. Tror jag. Folk är glada.”
“Och nu har de sportsat lite åt ena hållet. Nu sportsar de omkring åt andra hållet.”

Jag menar att alla som på detta sätt försöker göra sig lustiga i förlöjligande av idrott, dess utövare och dess följare, egentligen är ängsliga och vill upprätthålla något slags fasad av “jag är bättre”. Vilket bara gör det dumt.
Vem är det egentligen som är löjlig?

Annonser

Skriv gärna en kommentar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s