Hudfärg – en social konstruktion?

Jag har tänkt. Jag vet inte om jag tänkt färdigt, jag vet inte om jag nådde ända fram. Förmodligen skulle många säga att de tankar jag lekt med och låtit löpa fritt inte får lov att tänkas. Vissa saker säger man bara inte. För att människor kan bli kränkta. Eller något.
Jag brukade vara medveten. Påläst. Jag brukade försöka visa förståelse för så många perspektiv som möjligt. Men det går inte riktigt längre. Jag vet inte om det handlar om att jag blivit medelålders och därmed cementerar mina värderingar och åsikter, tröttnat på diskussioner och värnar min position, eller om det handlar om att omgivningen, samhället, förändrats. Idag verkar alla ta precis allt personligt, alla tar sig tolkningsföreträde, och alla känner sig kränkta.
I en normal värld skulle människor ta in rimlighet som en faktor i det de hör och det de själva säger och tycker. Även när det handlar om vad man ska reagera på, hur och i vilken omfattning.

Det är helt enkelt svårt att föra en diskussion utan att ta hänsyn till precis alla omständigheter som skulle kunna råda, och till alla människors olika förutsättningar, bakgrund och behov. Ofta kan inte ens teoretiska tankeexperiment tillåtas göras, eftersom det alltid ligger en liten akademiskt teoretisk vakthund och bevakar. I den akademiska världen är en tes eller teori möjlig endast när alla invändningar och ifrågasättanden undanröjts med bevis. Det är det enda rimliga inom många grenar av vetenskap, men för fria diskussioner kan inte sådana villkor gälla.

Rimlighet i samspel med hänsyn till somligas och mångas behov, då? Jag har ett exempel.
För några år sedan hölls en demonstration, en aktion mot Västtrafik i Göteborg. Anledningen var att det inte fanns tillräckligt med platser för rullstolsburna på de spårvagnar som rullar i staden (det finns också andra problem för rullstolsburna i samband med kollektivtrafik, men nu var det detta det gällde).
På de spårvagnar som då rullade i staden kunde max två rullstolsburna åka samtidigt. Per spårvagn. Det tyckte de rullstolsburna var under all kritik.
Och hur mycket jag än kan förstå (försöka förstå, jag kan säkert aldrig riktigt sätta mig in i deras situation helt) hur frustrerande och kanske förnedrande det är att behöva vänta på nästa spårvagn för att man inte fick plats, undrar jag över rimligheten i deras krav bakom aktionen.
Hur många rullstolsburna är det rimligt att spårvagnar har kapacitet för? Är det rimligt att alla rullstolsburna alltid ska kunna få plats på en spårvagn, på samma villkor som människor som inte är i behov av rullstol?
Jag vet inte. Jag vet att det inte är ett val rullstolsburna gjort, att vara i behov av rullstol, men vilka krav är egentligen rimligt att ställa på samhället för att se till just deras behov?
Jag vill kunna diskutera detta, sakligt och lugnt, utan att stoppas av den allmänrådande lättkränktheten. Min egen inställning är, kanske: Livet är inte rättvist. Låt oss göra vad vi kan, inom gränserna för vad som faktiskt är rimligt, för att tillmötesgå och underlätta för så många som möjligt.

 

Och med det sagt kommer jag till det jag egentligen ville ta upp. Och nu blir det kontroversiellt. Håll i er.

Kan hudfärg vara en social konstruktion?

I några år nu har vi i samhället diskuterat bl.a. genus ganska intensivt. Det har pratats jämställdhet, sexism och könsroller, och det har diskuterats sexualitet och könstillhörighet. Till mångas förtret (ofta de som tror på en PK-konspiration som syftar till att ta bort “allt som är som det alltid varit”), till någras lättnad.
Vi har fått nya kön. Eller genus, kanske man ska säga. Vi har inte längre bara “han” och “hon” att välja på när vi fyller i formulär på nätet, det går allt oftare att välja “hen” eller “annat”.
Det här är nog bra. Det är uppenbart så att de genus vi traditionellt vant oss vid inte passar alla människor. Somliga med snopp känner sig inte som en “han”, somliga med snippa känner sig inte som en “hon”.
De som vill möjliggöra för alla människor att känna sig inkluderade i samhället hyllar detta nya, och hänvisar ofta till en gammal devis: “Kön är en social konstruktion.”
Motståndarna hävdar motsatsen, och tycker allt är mycket enkelt, svart eller vitt. Människor med snopp är män, människor med snippa är kvinnor. Punkt.
Och så diskuteras det. På ungefär samma nivå som diskussionerna om huruvida man bör eller ska få säga “negerboll” eller inte. Motståndarna till friare genusdefinitioner tycker att alla är dumma och PK. De människor som är för att människor själva ska få välja sin könstillhörighet hävdar att de är de goda, och att motståndarna är trångsynta.

Låt det vara hur det vill med den saken. Låt nu också mig fundera högt lite grann. Låt mig tänka lite fritt.

Om kön är en social konstruktion…
Om jag själv bör få välja en könstillhörighet…
Om “han”, “hon”, “hen” och “övrigt” är giltiga alternativ…
Var går då gränsen? Kan jag kräva acceptans för mer? Kan jag få vara en “hun”? Eller en sjöhäst? Måste jag vara människa? Vad är en social konstruktion? Var inte kön från början just en referens till genitalier och till en roll i reproduktionsspelet? Att det idag (och sedan länge) också bär annat med sig (könsroller, beteenden, strukturer, etc.), det är sant och borde rimligen inte kunna bestridas, men när slutade kön existera i sin ursprungliga betydelse?
Är någon kränkt ännu? Låt mig tänka vidare. Jag ställer frågan igen:

Kan hudfärg vara en social konstruktion?
Tänk dig att en människa föds vit, kanske blåögd, blond och blek. Och hen växer upp och känner sig svart. Hen relaterar i all hen gör och är till svarta människors strukturer, subkulturer och position i en förtryckande civilisation. (Invändningar? Hen kan aldrig känna samma förtryck eftersom hen är vit, och således inte vet hur svarta känner det? Hur vet du det? Hur kan då en “han” känna sig som en “hon”?
Eller om den traditionellt sett vita personen känner sig tillhörande varken vit eller svart, utan något annat…?
“Hudfärg är ju något man kan se! Och i det man ser ligger också förtrycket av människor med en särskild hudfärg, till exempel.”
Javisst. Men snopp och skägg är också något man kan se, precis som bröst och snippa. Så vad är skillnaden?

Om samhället placerar oss i fack beroende på fysiska attribut, vad är det som säger att bara vissa av dessa attribut skulle kunna kännas fel för oss? Vad är det som säger att vi inte kan känna oss starkt malplacerade?
Vilka fysiska attribut omfattas starkt och tydligt av värderingar och strukturer i samhället? Kön. Hudfärg. Kroppsform.

 

Jag tycker tankarna är intressanta (uppenbarligen, annars skulle jag inte skriva om dem), och jag skulle gärna diskutera dem vidare. Utan att möta motstånd av predikanter som söker övertyga om att det är på det ena eller andra sättet.
Det är en diskussion som måste kunna föras, anser jag. Diskussionen som sådan betyder inte i sig att jag står för något särskilt, att jag har värderingar åt ena eller andra hållet, och behöver inte argumenteras för eller emot av de skälen.
Går det att föra en sådan diskussion? Eller fastnar man i känslor, argumenterar i affekt kring sin egen övertygelse?

Annonser

Skriv gärna en kommentar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s