#139: Barbro Lindgren

Om du undrar vad det här inlägget handlar om, bortsett från det uppenbara, läs gärna inlägget Sist på bollen för en förklaring och bakgrund.

Barbro Lindgren. Spontant tänker jag på en enda sak när jag hör hennes namn. “Loranga, Masarin och Dartanjang”.
Nu har hon ju gjort hur mycket som helst förutom Loranga. Jag har läst en del, framförallt för min son. Det har dock inte riktigt fastnat, varken hos honom eller hos mig. Max-böckerna tyckte ingen av oss om. Benny-böckerna var lite småsega. Sparvel-böckerna minns jag att jag störde mig på när jag var liten. Vadå, “Sparvel”? Och så har ju Barbro skrivit texterna till Jojje Wadenius album “Goda’ goda’”, där bl.a. “Mitt lilla barn” är med. Men det vet jag inte om jag visste om.
För mig är ändå Barbro Lindgren “Loranga, Masarin och Dartanjang”.

När jag var liten hände det att jag fick böcker. Eller, jag fick nog ganska mycket böcker, över tid, men vissa böcker och själva fåendet av dem minns jag lite extra väl.

Jag minns till exempel när jag fick boken “Tecumseh – den fruktade hövdingen” av David C. Cooke. Jag var sex, sju, åtta år och jag var sjuk och låg hemma i sängen. När min mamma kom hem den dagen hade hon med sig en 33 centiliters glasflaska med Coca-Cola (vi hade aldrig läsk hemma på den tiden) och ett böjbart sugrör till densamma. Och framförallt, hon hade med sig boken om Tecumseh. Efter att ha läst sönder en gammal ungdomsbok från mina bröders uppväxt, om indianhövdingen Crazy Horse (jag minns fortfarande att han kallades Curly som liten, och att indianerna skrek “Hooka-hey” när de red), och färglagt alla bilder i boken, var det ett oerhört välkommet nytillskott i min lilla boksamling.

Jag minns också när jag fick boken “Martin sover över” av Bernard Waber. Mina föräldrar var på fest hos grannar på landet, och min barnvakt hittade en bok i deras sovrum (där jag fick sova den natten), och läste den för mig. Några dagar senare fick jag den i present av min mamma, som trodde att den stått gömd och oläst där. Barnvakten kunde ju inte veta att den var tänkt att bli en present.

Jag minns när jag fick boken om Nalle Puh, som blev min barndoms stora inspiration och hjälte. Boken, i kombination med LP-skivorna med några av bokens sagor, inlästa av Allan Edwall, är kanske den bok som betytt mest för mig, om inte i livet, så definitivt i barndomen och som grund för läslust i ungdomen. Det var för övrigt pappa som köpte LP-skivorna till mig. Som spontanpresent från honom. Och jag minns alla de där spontanpresenterna från min mamma och min pappa med sådan värme och glädje. Tillfällena då de köpt något de hittat och tänkt att jag skulle bli glad för, och som de givit mellan jul och födelsedag, bara för att.

Och… Jag minns när jag fick boken “Loranga, Masarin och Dartanjang”. En sommardag då vi var på landet. Mamma plockade fram den från någon hemlig gömma, och den var min, oläst och oägd av någon annan. Och hon läste för mig. Och jag förundrades och älskade.
Långt efteråt, utan att tänka på det som just Loranga eller som något av Barbro Lindgren, gick jag och bar på bilder av ugglor i brevlådor, tigrar i garage, tehuvor, tabeller och pengar bakom element. När jag sedan fick ett eget barn köpte jag boken ganska omgående, men fick vänta tills han var omkring fyra år innan jag började läsa den med honom. Och jag kunde allt nästan utantill, fortfarande.

 

Barbro talar direkt i början om hur hennes tilltagande ålder bland annat gör att man inte kräver så mycket av sig själv, och hur det också gäller andra, andra kräver inte heller så mycket av en.
Så skönt det låter, känner jag spontant. Jag befinner mig i en fas av livet där alla kräver något av mig, på något sätt. Jag är medveten om att jag valt det själv, att mitt liv är som det är som ett resultat av mina egna val och prioriteringar. Till största del. Och i stort är jag nöjd, med mina val, mina prioriteringar, mitt liv. Ibland blir det dock väldigt tydligt att något av mina behov eftersatts, några intressen kommer i kläm. Då blir jag frustrerad och irriterad. Och beklagar mig. Ibland går det över av sig själv, men ofta reglerar jag det faktiskt själv, medvetet eller omedvetet, genom att göra plats för det jag saknar. Fyller på med det jag behöver.
Jag tycker det är förunderligt, hur själen försöker säga mig när den saknar något, precis som kroppen säger till genom att väcka känslor av hunger och törst när mat eller dryck saknas, eller när man mer specifikt blir sugen på salt för att kroppen saknar det. Kroppen sköter så mycket av det där på egen hand, om man bara lyssnar. Kanske är själen lika finurligt beskaffad, men där verkar vi människor vara olika vana och olika bra på att tolka, lyssna eller känna av.
När andra kräver för mycket stänger Barbro av, sluter sig, söker ensamhet. Hon har alltid varit frihetsberoende. Jag tänker själv att jag söker och behöver ensamhet, men kanske är det som Barbro säger, att det är frihet man i själva verket behöver. Jag själv söker ofta ensamhet och tystnad, för att vila öron och själ, för att slippa ha andras tankar och känslor och behov trängande nära. Frihet. Att kunna gå som jag vill. Sova, äta, sjunga, gå till skogen, utan att ta hänsyn till någon eller något. Men är man då verkligen fri i sällskap med andra?
Barbro mår inte bra av krav, hon vill bestämma själv. Och jag tänker, undrar, vem vill inte det? Och så kommer jag på att det finns massor av människor omkring mig som verkar förvandlas till viljelösa och framförallt initiativlösa mähän utan styrning. Som faktiskt verkar leta efter någon som kan ge dem en uppgift, bestämma över dem.
Själv är jag nog som Barbro. Jag tycker för all del om tydliga uppgifter när jag ges dem av någon annan, exempelvis en chef, eftersom det annars är svårt att lyckas infria förväntningar, och det finns en rädsla för att “misslyckas”, vad det nu är. Ibland är misslyckandet helt enkelt att man gör någon besviken i fråga om levererad kvalitet, förväntningar, alltså. Och då är ju misslyckandet bådas ansvar. Vilket ofta glöms bort av båda sidor.
Eftersom jag själv är lite smartlat och ögontjänare kan jag behöva någon som ställer krav på mig, någon som hjälper mig att “committa mig” till något. (Det är ibland alldeles för enkelt att hitta uttryck som är gångbara på jobbet, men som utanför sin kontext bara låter löjligt. Med “committa sig” menar jag att man förbinder sig att engagerat ägna sig åt en uppgift i avsikt att leverera god kvalitet efter bästa förmåga, i tid. Typ.) Trots att jag vet att jag behöver det, att jag fungerar så, känns det jobbigt att ställas krav på. Trots att den form av krav jag ofta ställs inför går ut på att jag själv får uppskatta hur mycket tid och resurser jag behöver för att lyckas, och därmed kan välja att utmana mig själv, eller inte.

Barbro nämner också att hon i den ensamhet hon väljer hamnar i ett tillstånd av betraktande. Hon iakttar människor, och ser dem. Hon lär sig människors sätt, hur de uttrycker sig, deras kroppsspråk, deras mönster. Och därför, säger Barbro, är hon väldigt snabb att fördöma. (Hon säger just “fördöma”, men jag skulle vilja rätta henne till att säga “döma”. Kanske är skillnaden hårfin. Jag tycker inte det.)
Och här springer mina tankar iväg.
Jag iakttar. Har alltid gjort. Betraktar och försöker förstå. Ser mönster, ser detaljer. Ser och förstår kanske inte allt, men ofta mer än människor själva inser. Att de och deras beteenden skulle vara som andras, att någon upplevt “dem” förut, och har en (cynisk?) förväntan på vad de längre fram kommer att tänka och säga, hur de kommer bete sig fortsatt, är ofta överraskande för dem. Några har påstått att jag är klok och vis, att jag ser och förstår mycket. Jag vet inte om jag ser mer än andra som ser. Men där i ligger en skillnad. Så många ser inte alls. De är inte okloka, men i det att de aldrig betraktar, blir de heller inte medvetna. De blir betraktade, utan att förstå och lägga märke till det själva.
I betraktandet och de ofta återkommande mönstren hos människor blir jag också ibland cynisk, och förutsätter lite för tidigt att människan jag iakttagit kommer att följa ett särskilt mönster. Ibland inser jag det i tid, och rättar mig. Ibland förstår jag det först senare, blir förvånad och skäms. Det är en av mina övningar i att bli en bättre människa, kanske man säga.
Precis som Barbro. Som dömer snabbt, för att hon “vet”. Och ofta (oftast?) vet hon faktiskt. Hon dömer snabbt, och i de flesta fall stämmer det. Även när hon vet att hon är fördomsfull. Försöker vi, både hon och jag, ursäkta våra fördomar med att förväntningarna oftast stämmer? Jag vet inte. Jag tror att det kanske finns flera dimensioner av fördomar.
Lite som tanken kring att allt främmande eller avvikande kan vara farligt. En sanning som hjälpt människan (och andra arter) att överleva genom alla tider. Och som, tyvärr, tror jag, ligger till grund för sociala beteenden som kan skada individer för livet. Ser man till mobbning bland barn eller fientlighet mot avvikande och främmande människor kan jag se den här instinkten som orsak. Med kunskap och förståelse om instinkten kan och bör man sedan lära in bättre beteenden. Dock brukar det vara förbjudet att ens nämna att bakomliggande orsaker till mobbning och främlingsfientlighet (eller avvikandefientlighet) skulle kunna vara naturliga, i det att alla ska vara så snabba att förbjuda och fördöma. Jag tror (!) att man måste våga diskutera och medvetandegöra orsakerna. Det betyder inte att man ska acceptera beteenden som följer av dem. Men det ger en förståelse. Därefter kan man diskutera lösningar. Ambitioner.
Och, Barbro nämner en sak till: hur förvånande och skönt det faktiskt är att ha fel.
Att ha en uppfattning och att ändra sig, vilket inte händer så ofta, är något mycket insiktsfullt och skönt. Ibland omvälvande och lite obekvämt i själva ögonblicket då man kommer till insikt, men efter det, när man smälter det, oerhört välgörande för själen. Ett steg mot harmoni och – nu kommer det igen – att bli en bättre människa.

Barbro nämner också att ångest “ingår i konceptet”, dvs det är en del av livet. Och jag tänker att hon har rätt. För mig känns det självklart att alla känslor och deras uttryck är delar av livet. Glädje och sorg, lycka och ångest, vrede, besvikelse, upprymdhet och förväntan. Allt ryms och bör förväntas. Det konstiga är att så många människor ser på exempelvis ångest som något oväntat, något som inte ska vara där. När det är en naturlig del av verkligheten och livet. Det svåra är att hantera det. Vad vi gör med det. Och där är inte jag bättre än någon annan. Jag tänker att alla känslor och uttryck får finnas, jag försöker att inte värdera dem, men det betyder inte att jag är bättre än någon annan på att hantera dem.
Ibland känner jag att ångest och frustration ligger väldigt nära varandra. Överlappar ganska mycket. I de lägen jag känt starkt ångest har det ofta varit förknippat med en frustrerande situation, under lång tid eller ofta återkommande.

“Är du stolt över dem?”, frågar Kristoffer och syftar på hennes barn.
“Stolt, det är ett sånt där ord som jag skulle vilja ta bort över huvud taget. Jag tycker det är ett lite obehagligt ord. Man är stolt över något… Jag är glad, över att de håller på med musik.”
Stolthet är något som ofta återkommer i olika sammanhang. Människor är stolta över sina barn, stolta över att vara svenskar eller stolta över något de åstadkommit. Men vad är då stolthet (i det avseendet)? Är det ett slags skrytsam glädje relaterad till bedrift eller talang? Jag vet inte. Får man lov att vara stolt? Är det fult att söka uppnå någons stolthet över en?
Det finns en annan sorts stolthet jag däremot tycker mycket illa om. Den har inte med glädje att göra, utan är ett uttryck för något slags hederskultur och inbillat rättfärdigad småaktighet och långsinthet. Somliga förväxlar det med integritet, vilket är beklagligt. Stolthet i den form jag beskriver nu leder uteslutande till söndring och förlust.

Barbro får frågan “Känner du att du har gjort ditt livsverk?”. Och hon svarar ja.
Jag försöker tänka på det en stund, och tanken är svindlande. Ofattbar.
Tänk att, när det än är i livet, man skulle kunna tänka sig att man utfört allt man kan, vill och ska. Att man är färdig. Hur kan man känna det? Kan man det? Och hur känns det då?

Ett roligt och kanske tänkvärt replikskifte man skulle kunna orda om, men som jag väljer att bara återge.
“Kan man säga att du har ett gott självförtroende?”
“Ja. Jag tycker det. Jag bryr mig inte om någonting.”
“Är det definitionen på självförtroende?”

“Jag är glad om jag slipper förlora några. Det är ju bättre att jag går förlorad själv.”

Och så:
“Tror du på Gud?”
“Nää!”
Och Barbro fortsätter briljant: “Människan kan väl tro på något gott utan att vara religiös? Måste man ha regler för allting för att vara en bra människa? Är det så svårt? Det är ju lätt!”
Jag önskar kärnan i den tanken kunde nå ut till alla människor.

 

Och där tar det slut.
Intervjun med Barbro Lindgren är lugn, harmonisk och ganska fin. En timmes sammanfattning av ett liv.
Jag tycker hon verkar rar.

Annonser

En tanke på “#139: Barbro Lindgren

  1. De flesta gångerna har dina reflektioner kring poddavsnitten gett mig mer än avsnitten i sig, men här var både Barbro Lindgren och du lika givande. För mig. Och jag känner så många uppslag till egna, längre inlägg i det du skrivit. Mycket jag hade velat höra mer om. Kanske, en dag…

Skriv gärna en kommentar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s