Noonie Bao, Enya och Roberta Williams

En varning kan vara på sin plats här. Det här inlägget handlar inte om någonting.

Hur började det, egentligen?
Några dagar efteråt försöker jag följa mina egna spår bakåt. Jag vet ju var jag hamnade och ungefär hur jag gick, men var började jag?
Mina försök att hitta ingången till den underliga tankespårresan jag ska återge är en resa i sig. Men… Jag minns nu. Hur det började.

Det började med Noonie Bao. Känner ni till Noonie Bao? Jag vet själv inte riktigt hur känd hon är, jag verkar liksom stå lite vid sidan av musikvärldens strömningar nu för tiden.
Min första kontakt med Noonie Bao var när jag lyssnade på ett hyllningsalbum för Ted Gärdestad. (Spotify är för övrigt ett mysterium med eget liv. Två av låtarna på albumet är nu otillgängliga. Jag antar att det har att göra med rättigheter eller någon formalitet. Hur som helst är det jävligt störande. Heir today, gone tomorrow.)
Låten jag då hörde och tyckte om heter “Come give me love”. En enkel sång med Noonies enkla, sprött klingande röst och Gärdestads typiska harmonier. Upprepande, nästan mässande, men… Öppen, lätt och bärande.

“Kom ge mej solen, kom ge mej hav.
Kom ge mej jorden vi lever av.
Kom ge mej kroppen, kom ge mej allt som du har och jag ska stanna kvar.
Kom ge mej sommar, kom ge mej liv.
Kom ge mej kärlek och livsmotiv.
Kom ge mej kroppen, kom ge mej allt som du har och jag ska stanna kvar.
Kom ge mej sanning, kom ge mej tid.
Kom ge mej kunskap, kom ge mej frid.
Kom ge mej doften, kom ge mej allt som du har och jag ska stanna kvar.”

En annan sång på albumet är den kanske alltför sönderspelade “Himlen är oskyldigt blå”. Det är beklagligt och tråkigt när vackra sånger blir söndermalda, upprepade och tolkade av artistvärldens alla kreti och pleti. Men det är kanske ofrånkomligt. Denna version tillför inget nytt. Enkel, rakt på och okonstlad. Men. Sångerskan är Sara Zacharias. Kan man sin Gärdestad, eller googlar lite, lär man att Sara är dotter till skådespelaren Ann Zacharias (men henne minns ni inte) och – Ted Gärdestad. Sara var 15 år när hennes pappa dog. Och nu sjunger hon en av hans mest kända sånger. Låter man det sjunka in lite får låten, och Saras version av den, nya dimensioner.
Men det var inte detta jag skulle tala om. Det här var ett stickspår bort från alla stickspåren jag egentligen skulle tala om.

Min andra kontakt med Noonie Bao var när jag häromdagen i Spotifys “vad-folk-lyssnar-på-fält” såg att en vän lyssnade på en av hennes låtar. Jag blev nyfiken och lyssnade igenom albumet låten var med på.
Jag föll inte för låtarna, stilen eller rösten. Däremot fann jag något jag kände igen, fast från något helt annat.
I låten “Boom boom” finns en basgång tillsammans med en körharmoni, som för mig känns nästan stulen från Enya och låten “Caribbean Blue” (uttalar ni det [cari-BE-un] eller [car-Ih-be-un]?).

Enya.
“Får” man lyssna på Enya? Eller är det förbehållet kvinnliga, ensamstående hundägare i tröjor med varg-mot-fullmåne-motiv och likaledes kvinnliga yogainstruktörer med fäbless för orientaliska doftljus?
Jag får vad jag vill. Som somliga känner till lyssnar jag till och med på Coldplay ibland.
Jag har haft en Enya-period. Jag har haft många perioder, och i Enya-perioden lyssnade jag både på svenskt och irländsk-gaelisk folklore, blandat med lite asiatiskt och nordamerikanskt. Och lite annat. Några exempel, förutom Enya: Clannad, Loreena McKennitt, Era, Enigma, Sacred Spirit, Kitaro och Nordman (jo).
Enya var kanske hetast, i Sverige, under sent 1980-tal och tidigt 1990-tal. För mig varade hon tre album. Efter det kändes hon ganska uttjatad, det mesta lät likadant. Låten “Only time” gav henne en kort revival hos mig, ända till låten annekterades som dramatisk och eftertänksamt ledmotiv till tv-serier och reklam, och till 9/11-memorials.
Mest känd blev hon kanske för nämnda “Only time” och “Caribbean blue”, samt för “Orinoco flow”. Min favorit har dock alltid vart densamma, en ganska okänd låt från 1988, från albumet “Watermark”, nämligen “Cursum Perficio”.
Ska jag skriva vad jag känner, ser och upplever när jag lyssnar på “Cursum Perficio”? Jag väljer att inte göra det. Det tillhör, kanske, en del av mig jag inte vet om jag vill dela med mig hur som helst. Men lyssna. Lyssna okritiskt. Lyssna på skiftningen i tempo när det kommer. Lyssna på stämningen. Lyssna till undertonerna.
För mig snuddar detta vid något annat dramatiskt, om än mycket starkare och mer energiskt, mer majestätiskt. Orffs “Carmina Burana – Fortuna Imperatrix Mundi – O Fortuna”. Och något mer, nämligen…

“Consumite Furore”.
Från spelet “Phantasmagoria”. Som jag aldrig spelade.
“Phantasmagoria” gavs ut 1995, till pc, och låg på häpnadsväckande SJU CD-ROM-skivor. Det är kanske svårt att ta in idag hur oerhört stort det var, då. Spelet innehåll filmsekvenser med riktiga skådespelare, originalmusik med riktiga musiker och körer, och en storyline som var oerhört mörk och “galen” jämfört med mycket annat som tidigare gjorts. Och jag fick det aldrig att fungera på min dator. En stor sorg då.
Jag droppar några fakta kring spelet, som baseras på ett 550 sidor stort manus, ungefär fyra gånger större än en genomsnittlig Hollywood-film. Över 200 personer var inblandade i projektet, och det tog nästan två och ett halvt år att filma. Budget för spelet var från början $800 000, men slutsumman landade på $4 500 000. 25 skådespelare och en kör med 135 sångare hyrdes också in för projektet. Spelet sålde för över $12 000 000 under första helgen, och totalt såldes över 1 miljon kopior.

Och med det har vi kommit fram till Roberta Williams.
Ett, gissar jag, okänt namn för alla som inte råkar vara eller ha varit hardcore gamers, eller specifikt Sierra-gamers.
Roberta Williams är upphovskvinnan bakom spelet “Phantasmagoria”. Speldesigner, som titeln var. Hon var också kvinnan bakom “King’s Quest”-serien, en serie äventyrsspel vars storhet inte riktigt går att förklara för någon som inte spelat dem, då. Peka-och-klicka spel med helt absurd humor och galet surrealistiska och ologiska lösningar.
Här vill jag av ingen anledning alls nämna spelet “Zak McKracken and the Alien Mindbenders”. Det har ingenting med Roberta Williams att göra. Inte heller har det med Sierra att göra. Men ändå. Ett spel i samma anda. Och helt fantastiskt.
Även “Leisure Suit Larry”-serien var rolig, ologisk och galen, men nådde ändå aldrig upp till “Zak McKracken” eller “King’s Quest”.
Och “Day of the Tentacle”!! Nåja. Åter till ämnet.

Roberta Williams är alltså under kanske tio år, 1985 – 1995, ett av de stora namnen i datorspelsbranschen. Och jag tänker lite på den tidens anda. Vi talar om en sorgfri tid långt innan gemene mans (och kvinnas) medvetenhet om världen, om strukturer, om ismer av alla de slag. Och före sociala media.
USA var idealet och influensen till allt. Sexism var politiskt korrekt (jag skojar naturligtvis; det fanns ingenting som hette “politiskt korrekt” på den tiden). Feminism var fula kvinnor som brände bh:ar. Rasism var Sydafrika. Världssamvetet var Bono.
Det var helt enkelt en annan tid.
Och då var Roberta Williams en av drottningarna. Tog plats, över huvud taget i allmänhet, i en oerhört mansdominerad bransch i synnerhet. Och hon var 30 år när hon besteg tronen.

Tog hon då ställning för något? Passade hon på att göra något för den då rådande obalansen gällande jämställdhet? Medvetet, menar jag. Bara i det att hon gjorde vad hon gjorde, tog sig dit hon var, är ju något att beundra och inspireras av. Men mer?
Jag vet ärligt talat inte. Men jag gissar (!) att hon inte gjorde något särskilt (för jämställdhet). Jag tror hon brann för sitt arbete, hon hade en passion för att skriva spelidéer, skapa världar och karaktärer, utveckla stories. Och så hade hon roligt längs vägen. Hoppas jag.
En liten lustig parentes handlar om ett spel som heter “Softporn Adventure” (utvecklat av On-Line Systems, som senare tillsammans med Sierra blev Sierra On-Line). Det släpptes 1981 och inspirerade starkt till det som senare blev “Leisure Suit Larry”. Sambandet mellan skaparna av “Softporn Adventure” och Roberta Williams från början är mig lite oklart, men klart är att Roberta är med på spelets omslag, i en visserligen tidsenlig bild med opåkallad och obekymrad nakenhet, men också mottagen under skandalartade former.
Idag skrattar vi kanske lite åt det, och höjer möjligen på ena ögonbrynet när spel som “BMX XXX”, eller, för den delen, “Grand Theft Auto”, släpps.
Och utan att ge mig in i alltför mycket hobbyanalyserande känns det som att sexismen då var oskyldigare. Fortfarande obönhörligt på mannens villkor, men…

Softporn_Adventure_box_cover

Roberta Willams är kvinnan längst till höger i bild.

Som jag nämnt blev spelet “Phantasmagoria” för mig ett antiklimax, då jag aldrig kunde spela det. Jag var därför tvungen att nu läsa på lite om spelet för att få veta vad det egentligen var jag missade. Mycket, vad det verkar.
It tells the story of Adrienne (Victoria Morsell), a writer who moves into a remote mansion and finds herself terrorized by supernatural forces. Made at the peak of popularity for interactive movie games, it featured live-action actors and footage, both during cinematic scenes and within the three-dimensional rendered environments of the game itself. Phantasmagoria was noted at the time of its release for its graphic gore, violence and sexual content.

Graphic gore, violence and sexual content. Och jag tänker, återigen, på att det är en då 42-årig kvinna som skapat detta.
Jag läser vidare om hur spelets huvudkaraktär blir våldtagen i en scen, och jag försöker tänka mig in i hur det motiverades som en del av storyn. Svaret står att finna: “Williams said she knew the rape scene in particular would be controversial, but she felt it was essential to the plot because it was a turning point that made Adrienne realize something was deeply wrong with Don. She felt the rest of the story ”would make no sense” without the scene, but also knew there was a chance it would be cut from the game before production ended.
Här försjunker jag i tankar om våldtäkt i spel och böcker, och på film. Jag funderar över hur det motiveras, vilken vikt det har för den vidare historien. Det är en, för mig, så oerhört dramatisk, traumatisk händelse som i många fall känns svårare att hantera än exempelvis mord. Och ändå, somliga berättelser skulle inte vara vad de är utan dem. Tror jag.

  • Filmen “Jägarna”. Våldtäktsscenen är fruktansvärt obehaglig och stark. Skulle filmen kunnat vara utan den? Kanske. Jo, troligen. Jag önskar lite att den inte varit med. Samtidigt som det blir så jävla starkt.
  • Jean M Auels “Grottbjörnens folk”. Där är det en av nycklarna, och kanske heller inte så mycket att diskutera.
  • Luke Rhineharts “Tärningsspelaren”. Där är det väl också en av nycklarna för att komma till en kritisk punkt för något slags balansdiskussion kring moral kontra konsekvens, och då menar jag att slaviskt följa sin teori och vara konsekvent i metod.
  • Stephen Donaldsons böcker om Thomas Covenant. Där en våldtäkt är en nyckel till huvudpersonens egna existensiella ångestdilemman och vars konsekvenser blir avgörande för världar.

Jag lyckas nog inte sy ihop det här ämnet särskilt snyggt. Jag önskar kanske att jag hade förmåga och mer kunskap att kunna diskutera olika händelsers dramaturgiska effekt på handlingsutveckling. Våldtäkt är en stark och mycket symbolisk nyckel i dessa sammanhang, och jag låter tankarna fara omkring där ett tag. Till slut ruskar jag på mig och får tankarna att försvinna. Och kommer tillbaka till Roberta Willams. Var hennes användande av nyckeln verkligen motiverat? Eller var det effektsökeri? Jag kan inte avgöra det.

 

Och slår det mig. Var är jag? Hur kom jag hit?
Från en 28-årig sångerska och Spotify till våldtäkter och datorspel, via Enya.
Och jag var bara tvungen att försöka skriva ner mina tankar, försöka följa spåren.

“Heir today, gone tomorrow”, då?
Nej, jag stavade inte fel. Det är undertiteln till ett av “King’s Quest”-spelen Roberta låg bakom, och syftar på prinsessan och arvtagerskan till kungariket som rövats bort. Jag har liksom aldrig kunnat släppa den formuleringen.
Åh, vad de spelen var bra.
Det var bättre förr.

Jag skulle för övrigt säkert kunna lägga ut orden ännu mer, utveckla djupare, men även ett blogginlägg som inte handlar om något måste någon gång ta slut. Därför slutar detta blogginlägget här, vid denna punkten.

Annonser

Skriv gärna en kommentar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s