#46: Jonas Gardell

Om du undrar vad det här inlägget handlar om, bortsett från det uppenbara, läs gärna inlägget Sist på bollen för en förklaring och bakgrund.

Jonas Gardell. Behöver jag ens skriva om honom? Alla har nog en relation till honom. Det intressanta med Jonas Gardell, tänker jag spontant, är att han har så många sidor och personligheter. Han kan vara rar, snäll och förstående, sympatisk. Han kan vara missunnsam och avundsjuk. Han kan vara raljerande elak och vass. Han kan med varm sarkasm sätta fingret på företeelser som är dumma, så att man bara kan skratta åt det. Och han kan vara en galen clown. Han känns väldigt mänsklig, och jag upplever att han är en person som utnyttjar sin plattform på ett mycket medvetet och ofta för mänskligheten välgörande sätt.
Min första kontakt med Jonas Gardell var när han i något sent tv-program i min ungdom gjorde en show som hette “Kim och Jonas”. Kim spelade piano och sjöng, Jonas höll monologer, skämtade och sprattlade. Inför publik. Lite alternativt och dramaaaatiskt, men väldigt gardellskt. Jag älskade det. Konstigt nog, för det var liksom sådär på-krogen-emo-poetry-slam-provokativt-pretto-alternativt så att man blir trött på publiken som applåderar och skrattar åt allt för att DET ÄR SÅ HÄRLIGT MED KULTUR! Men jag gillade det. Som sagt.
(Titta gärna på ett avsnitt, ni kommer förstå. http://www.oppetarkiv.se/video/1563602/kim-a-jonas-avsnitt-1-av-3)
Jag var sexton år och kan väl rimligen inte ha förstått allt Kim och Jonas pratade, skämtade och sjöng om, men… Där skymtade en annan värld, en värld jag inte sett så mycket av i sådana sammanhang tidigare. Där fanns tragik, sorg och ångest sprunget ut livet. Där fanns allt det där, alla svårigheter, som ligger bakom allas vardag i någon mån. Väl? Allas? Jag visste eller trodde ju inte det då, jag trodde att det mörker som trots allt fanns närvarande hos mig, oss, var mer ett undantag. Som vuxen ser jag alltmer hur nästan alla bär på något, något djupare och mörkare, som påverkar deras liv och vardag. På tv, däremot, där var allt glättigt och lyckligt, lättsamt och härligt. Och så kom Jonas Gardell och blandade världarna. Lät sin publik påminnas och förenas i det som de alla i själen redan kände. Ärligt, utlämnande och äkta. Och befriande.

Jag tycker inte alltid Jonas är rolig, men jag tycker han är en av de kulturpersonligheter som betytt mest för Sverige under sin tid. Oerhört mångsidig och stark. Jobbig på jättemånga sätt, men jobbigt bra.
Jonas är också en sådan person som från vilken sinnesstämning som helst kan bli allvarlig och formulera något kärnfullt och viktigt, ur vilket stora tankar kan spira och spinna vidare.
Med detta i åtanke var mina förväntningar både höga och låga på Värvet-intervjun. Jonas verkar ibland kunna bestämma sig på förhand hur djupt han vill gå, vilka delar av sig själv han ska släppa fram och inte. Bestämmer han sig för att inte gå djupt, ja, då blir intervjun tråkig och platt. Men om han får flyta fritt…

Jonas har väldigt lätt för att falla in i små stickspår, små parenteser som kan bli hur långa utläggningar som helst. Inte helt olikt Torsten Flinck, dock inte lika stirrigt och osammanhängande. Jag finner mig dock plötsligt lämnad någonstans i samtalet och undrar hur jag kom dit och vart det egentligen var vi var på väg. Kanske beror det på att mina tankar också svävar omkring. Man får inte slappna av för länge när man lyssnar på Jonas.

Jonas kommer in på att många författare gör anspråk på att ligga nära sanningen, svävande eller inte, och att Jonas själv i “Torka aldrig tårar utan handskar” inte bara var nära – det var sanning. Och jag lämnar ämnet…
Om jag någon gång skriver en roman om något av mig uppdiktat men verklighetstroget, ska jag som kort förord skriva: “Allt jag berättar i denna bok är sanning och har hänt på riktigt”.
Jag tycker det är en så genial inledning. Och folk kommer att tro på det, och sedan inte tro på det när de läser, och sedan ifrågasätta, och bli arga för att jag “ljuger”… Men det vore ju en roman. Och vem har sagt att förordet till en roman måste vara sant? Det är ju en del av romanen!
För några år sedan läste jag en bok som gjorde stort intryck på mig. “Idéernas grotta” av (jag får alltid googla hans namn, av någon anledning) José Carlos Somoza. En fantastisk bok, just för att boken som form utmanas och gränserna suddas ut. Läsaren vet inte riktigt vad som hör till berättelsen, vad som är författarens fotnötter och vad som är översättarens nådiga anteckningar och förklaringar. Det är en bok man måste vara lite vaken för att läsa, och den beredde mig stort nöje och väckte beundran. Den visade mig också att formen bara är just en form. Ge en vuxen en karton och se vad hen gör med den. Troligen, om något alls, lägger hen något i lådan, och så är det bra med det. Ge ett barn en kartong och se. Barnet kommer måla kartongen, på insidan och utsidan, lägga en annan kartong i den, eller flera, göra den till en tv, göra den till en robotdräkt, eller sätta sig i den och resa i tiden.
Jag rekommenderar varmt “Idéernas grotta” till alla som kan tänka sig att läsa något lite svårare, något som kräver lite mer uppmärksamhet än en random svensk deckare.

Att gråta offentligt. Ja, det kanske inte var exakt det det handlade om, men Jonas berör ämnet “ritualisering av känslor”, lyfter fram exempel som Jens Stoltenberg och Jodie Foster, som båda gråtit offentligt och fått omvärlden att reagera på det. Reaktionerna blev, i ett i mitt tycke lite skevt rådande samhällsklimat, att dessa människor skulle vara extra äkta och fina som vågade beröras och gråta offentligt.
Jag kom därför först att fundera över när jag grät offentligt senast. Och jag måste tänka efter. Jag grät när min hund dog, men det var inför en veterinär och inför min käresta. Och det är intressant, mina minnesbilder av den stunden… Hon är lättrörd och känslig, och gråter för nästan vad som helst. Vid alla tillfällen hon gråtit har jag tröstat utan att själv gråta. När min hund dog grät jag som ett barn, och hon tröstade. Utan att då själv gråta. Hur det var när min far dog minns jag inte. Då grät jag också, och jag minns att jag grät tillsammans med min bror, men min käresta var då också tröstande och ogråtande. Det har jag aldrig tänkt på tidigare.
Jag grät som sagt också när min pappa dog, men jag tror inte det var särskilt offentligt. Jag minns faktiskt inte. Vad jag däremot minns är att jag grät på begravningen. Det måste varit då.
Vart vill jag komma med det här, då? Det är inte så att det är ett val att inte gråta offentligt, jag har bara inte gjort det. Men det är något stort i just att våga och kunna gråta offentligt, och jag undrar varför, och hur det blivit så. Att gråta är ju bara ett uttryck för känslor. Jag antar att det ur ett samhällsperspektiv är förenat med svaghet, att känslorna som väcker tårar “är negativa” och då helst ska förträngas, döljas. Skratt, å andra sidan, är ett uttryck för känslor som “är positiva”, och det ska både uppmuntras och helst visas upp i alla sammanhang. Skratt är förlösande medan tårar skapar förstämning. Är det också så att vi är ovana vid att trösta vår nästa, att det är det som gör oss så obekväma när någon gråter?
Och hur vreds då den samhälleliga uppfattningen till att se gråtande offentligt – ibland – som ett tecken på styrka och äkthet?
Vi är så konstiga, vi människor.

Förresten, en sak jag tänkt på när jag skrivit dessa inlägg med Värvet-intervjuer som utgångspunkt, är hur jag själv refererar till huvudpersonerna i texten, med förnamn, efternamn eller både och. Nu är jag inte en professionell skribent, journalist eller krönikör (det torde vara uppenbart), men skrivetik (i brist på bättre ord) gör gällande att man dels bör vara konsekvent, dels inte göra skillnad på människor utifrån exempelvis kön. Och det var så jag lade märke till det. Jag skrev om Lisa, Laleh, Eva och Amelia, och jag skrev om Birro, Inde och…Mauro? När jag tänker och känner efter finner jag att jag blandar och skriver som det ligger bäst när jag känner och skriver. Och somliga personer har ett förnamn som ligger närmast till hands, andra har ett efternamn som känns mer passande att använda. Jag skulle exempelvis inte kunna säga “Scocco” eller “Ekdahl”, för då skulle det kännas som om jag skrev en nyhetsartikel om ett finansborgarråd.
Så, jag tar mig rätten att, med min egen oprofessionalism i minne, skriva om personerna med det namn jag känner är mest rätt.

Gardell nämner sina egna ord ur “En komikers uppväxt”:
För allt du hatar hos dig själv – förlåt dig själv.
För allt du skäms över.
För allt du är stolt över.
För allt du vill dölja.
För allt du vill visa upp.
För allt som inte blev som det skulle.
För allt du är.
För allt du vill vara.
Förlåt dig själv

Och jag undrar, har jag något jag behöver förlåta mig själv för?
Jag känner några som i olika utsträckning jobbar med att förlåta sig själva. En del är inte medvetna om att det är det de gör, eller att det är det de skulle må bra av och behöva. Och jag… Jag är antingen så sorgfri eller så naiv och omedveten att jag inte förstår att jag behöver förlåta mig själv. Jag väljer att tro det förstnämnda, i något slags välmående Dunning-Kruger-liknande bubbla, om än kring medvetenhet istället för dumhet. Kanske är det inte helt olika saker…
Det är en intressant fråga, tycker jag. Jag som inte brottas med något särskilt uppenbart för tillfället, har jag något jag klandrar mig själv för? Ja, visst har jag det. Men vill jag förlåta mig själv för det? Nja… Jag vill snarare sträva mot att förändra. Jag inser att jag har svårt att hålla isär några begrepp här. Min första tanke är att om jag förlåter mig själv för det jag klandrar mig för då också accepterar och sanktionerar de beteenden jag egentligen vill förändra. Men det är ju inte samma sak. Tror jag. Jag förlåter mig. För mina brister, för allt jag inte når, fast jag vill. Men jag klandrar mig ändå, för jag vet vad jag saknar för att nå dit jag vill.
Frågan är hur som helst intressant. Den kan väcka mycket, inte minst svar man kanske inte själv är beredd på.

Efter ett tag inser jag att jag lyssnat ett bra tag utan att få en enda tanke i huvudet. Vad pratar han om, egentligen? Gardell talar om skrivande, om föreställningar, om ståupp, om lokaler, om publik, om…sitt arbete. Triumf är intresserad och ställer följdfrågor. Det påminner om de där tråkiga intervjuerna med musiker som berättar om musikbranschen.

“Det finns ingen som inte tycker att Kristoffer Appelquist och hans skämt är roliga.”, säger Gardell under det att han ska komma på något eller någon att rekommendera.
Jo, Jonas, jag. Jag tycker Kristoffer Appelquist är hemskt dålig. Gapig och störig, med antingen enkla och låga poänger eller långsöktheter som han själv skrattar åt. Självgod och helt utan humor. Usch.

Och efter det blev inte mycket mer avhandlat.
Nu hoppas jag på att snart få lyssna på någon som får mina tankar att rusa iväg.

Annonser

Skriv gärna en kommentar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s