#57: Mauro Scocco

Om du undrar vad det här inlägget handlar om, bortsett från det uppenbara, läs gärna inlägget Sist på bollen för en förklaring och bakgrund.

Min relation till Mauro Scocco, Sveriges olyckligaste och mest dumpade kille. Nåja, han symboliserade för mig under mina tonår den där ungvuxna lågmäldheten som följer på förhållanden som tagit slut.
Jag har inte lyssnat så mycket på Ratata, och jag har egentligen inte hängt med särskilt väl i Mauros solokarriär heller. Det är symptomatiskt för mig. Jag har nog ingen artist jag följt hela vägen, eller upptäckt och sedan djupdykt i allt de gjort. Jag kommer ofta in med anledning av en låt eller ett skivsläpp. Sedan går jag bakåt lite grann för att hitta godbitar, följer dem kanske ett tag, för att sedan gå vidare. Jag har nog en ambition att någon gång ta mig tid att lyssna igenom allt, men… Det stannar där.
För mig är Mauro Scocco albumen “Dr Space Dagbok” från 1991 och “Ciao” från 1992. Jag gick följaktligen i ettan och tvåan på gymnasiet när Mauro var som mest aktuell i mitt liv. Kanske kunde jag i någon mån relatera till uppbrottets känslor någonstans där och då. Mitt första längre (åtta månader?) förhållande tog slut när jag var arton. Det var också jag som blev dumpad. Jag minns att jag grät och tog bussen hem med rödgråtna ögon (jag mötte en före detta klasskompis som absolut skulle säga hej och hur är det och annars då och sånt där). Ett par månader senare hade tjejen i fråga ångrat sig och ville ha mig tillbaka, men vid det laget hade jag gått vidare.

Mauro har förmågan att förmedla en deppig känsla av vardagsögonblick, och de där små reflektionerna av desamma, och fylla dem med känsla. Det är inte helt uttalat, och det ligger, åtminstone på albumet “Dr Space Dagbok”, minst lika mycket i musiken som i texterna.
Jag har förvisso inte samma röstspektra som Mauro, men han ligger definitivt bakom mycket av min förkärlek för att sjunga i falsett. Och i mitt huvud låter det bra. Hemligheten med att låta det förbli så, att det låter bra, är att aldrig någonsin spela in det.
Jag skulle vilja rekommendera att lyssna på exempelvis “Ingen vinner”, “Hem till jul”, “Om en gammal man” och “Eveline” för den dystra känslan. Därutöver får “Tack”, “Om du var min” och “Nästan där” bli tidstypiska dokument för känslan av förhållandena som tog slut.

Nåja. Mauro blev ju intervjuad av Triumf också…

Syskon, förresten… Ja, Kristoffer Triumf inleder intervjun med att berätta om hur han smög in i sin kompis brors rum för att tjuvlyssna på en skiva med Ratata.
Jag tjuvlyssnade aldrig på min systers skivor. Hon hade alltid för dålig musiksmak. Hon gillade Amanda Lear, Billy Idol, Rage Against The Machine och Gyllene Tider. Hon gillade i och för sig Noice och Yazoo också, och det gjorde även jag. Men tjuvlyssnade gjorde jag inte.
Min syster är fem år äldre än jag, och vi bråkade konstant genom hela uppväxten (utom när våra föräldrar skällde på oss båda, då var vi mycket överens) och till det att hon flyttade hemifrån. Då blev vi bästisar.
I yngre år stod jag och bankade på hennes dörr för att få “vara med”. Jag ville inte vara med, men jag ville gärna störa, och se vad hon och hennes kompisar gjorde. Dessutom var jag lite kär i hennes kompis Malin. Om hon inte reagerade när jag bankade tog jag en bit räls från min tågbana och ristade i hennes dörr. Det gjorde susen. Eller… Det gjorde väl mest att våra föräldrar blev vansinniga och slängde ut mig.
Vi hade även rivkalas. I bilen. Det gick ut på att någon korsade den osynliga men viktiga gränsen mellan oss, varvid den kränkta hade rätt att riva den kränkande på händerna med sina naglar. Det i sin tur gav den rivna rätt att riva tillbaka. Ja, det låter som en knepig regel, men så var det. Det slutade med ett rivslagsmål som i sig avslutades av en förtretad föräldraröst.
Min syster har för övrigt kastat en dartpil i bakhuvudet på mig, kört en varmkorv med senap i ögat på mig och suttit utanför mitt rum och spelat “Vi gå över daggstänkta berg” på gitarr i över en timme.
Ett litet sidospår om syskonkärlek, I guess.

Jag brukar lyssna på Värvet-intervjuerna två gånger. Första gången lyssnar jag och tänker fritt, antecknar kanske något ord. Låter tankarna glida iväg på olika håll. Andra gången skriver jag, och lyssnar då för att friska upp minnet, minnas ordval och hitta tillbaka till mina tankespår från första lyssningen.
Intervjun med Mauro minns jag som intressant och underhållande vid första lyssningen. Vid andra lyssningen har det intressanta och underhållande bleknat något, eftersom jag redan hört allt en gång. Jag känner dock heller inte några tankespår direkt väckas. Så enkelt är det kanske. Vissa väcker tankar och känslor att reflektera kring. Andra är “bara” underhållande. Mauro är mest “bara” underhållande.

Jag tycker personligen att Mauro Scocco är rolig. Han är torr, låter lite tråkig och gör små tourettesaktiga sarkasmuttalanden när man minst anar det. Bland annat berättar han i intervjun att några olika kändisar är nazister. Taget ur sitt sammanhang blir det kanske inte så roligt, men i en skruvat allvarlig kontext blir det otroligt roligt.

“Har du utvecklat…”
”…hälsporre?”
“…någon hobby? Va…?!”

Mauro tycker man måste ha en hobby. Eller flera. Det är ett ämne som dykt upp på olika håll i mina samtalskretsar den senaste tiden. Några anser hobbies vara töntiga, att det räcker att se på tv, äta mat, jobba, dricka vin och shoppa. Andra nördar ner sig totalt och lägger sin månadslön på obskyra detaljer som utomstående inte kan förstå.
Själv älskar jag hobbies. Jag önskar lite att jag var mer åt nördhållet och kunde snöa in på färre saker, djupare. Istället intresserar jag mig för det mesta som kommer i min väg. En del väljer att prova på saker som de kanske skulle kunna bli intresserade av. Jag förutsätter att jag kommer att fastna, och köper på mig saker för att kunna fastna. Fastnar jag inte, eller bara en kort tid, var det ändå oftast värt investeringen.
Problemet med att ha många hobbies, eller intressen, som jag nog hellre kallar dem, är att jag alltid bär med mig ett dåligt samvete gentemot mig själv, en liten mängd ångest för att jag inte gör så mycket av de intressen jag (inte) förklarat som inaktiva. Jag tror helt enkelt att jag fortfarande ägnar mig åt dykning, segling, squash, aikido och foto, trots att jag inte rört prylarna för respektive intresse på många år.
Jag vill inte för mig själv säga att jag slutat med något. I år har jag inte spelat en enda golfrunda, och jag har sagt upp mitt medlemskap för nästa år. Det är ett mycket sällsynt erkännande. Kajaken och mountainbiken har mest fått vila och vänta i år. Däremot har jag köpt en ny kamera. Kanske kan det ge mig lite glädje, ändå.
Tycker jag då att man måste ha en hobby? Nja… Jag tycker inte att man ska håna att människor intresserar sig, för det första. Sedan… Ingen kan ju tvinga någon att intressera sig för något särskilt, men jag tror (!) alla mår bra av att hitta något att liksom gå upp i, något man gör bara för att man vill. Finns det sidoeffekter som är av nytta för en själv eller andra, jättebra. Det viktigaste är dock att man hittar något man vill göra. Och när man gjort det tror jag den tiden blir utvecklande och terapeutisk, ett happy place att längta till och frigöra tid för.
Men det är vad jag tänker och tror.

Mauro förslår att Triumf ska intervjua Sarah Dawn Finer. “En allvarlig intervju.” Är hon med andra ord känd för att vara flamsig? Nåja, oavsett, vad med Sarah Dawn Finer är intressant? Har hon någonsin öppnat för några djupare reflektioner eller intressant betraktelser? Jag frågar ärligt, för jag vet inte mycket om henne. Min bild av henne är inte den av en människa med intressanta erfarenheter eller konstruktivt tänkande. Det vore roligt att ha väldigt fel.

Plötsligt tog intervjun slut. Underhållande, men inte särskilt inspirerande.
Men ändå, Mauro är Mauro. En dag ska jag lyssna igenom alla hans låtar. Hans och Peter LeMarcs. Och Bob Dylans. Och The Knifes. Och Kents. Och Rushs. Och Led Zeppelins. Och så.

Annonser

Skriv gärna en kommentar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s