#89: Lars Winnerbäck

Om du undrar vad det här inlägget handlar om, bortsett från det uppenbara, läs gärna inlägget Sist på bollen för en förklaring och bakgrund.

Lars Winnerbäck är en av de där artisterna som så många tycker (om de nu tycker så, eller om de i själva verket bara “tycker”) är tråkig, både som person och som artist. Ocreddig. Jag har varit inne på det förut, min oförsonlighet med att söka creddiga företeelser istället för att våga stå för vad man faktiskt tycker om i hjärtat.
Winnerbäck är Ulf Lundells arvtagare, och då syftar jag på ocreddigheten. Det har aldrig varit coolt att gilla Lundell, och det har aldrig varit coolt att gilla Winnerbäck. Det kanske blir lite coolare efter deras död.
Winnerbäck och Lundell – och det finns fler – är Sveriges svar på Coldplay. Eller U2. Kanske Dire Straits. Alla som gillar dessa grupper gör det lite tyst, för alla vet att de är för tråkiga och ocreddiga. Egentligen.

Emil Persson har skrivit en bra krönika i tidningen Café om detta fenomen. (http://nojesredaktoren.cafe.se/ocoola-coldplay-ar-battre-an-sitt-rykte/)
I krönikan står bland annat att läsa följande:
Trots att Coldplay baserat sitt sound på omhuldade artister – Beatles, U2 [som dock också är ocreddiga], Kraftwerk, Brian Eno, Sigur Rós, Radiohead – har de själva aldrig fått samma status. De har blivit ett guilty pleasure, ett band människor tar omvägar för att kunna dissa.

Hatet är på sätt och vis logiskt. Många av Coldplays låtar verkar vara skrivna i fosterställning – och att slå på den stora emotionella trumman är alltid vanskligt. De som inte vill öppna upp och ta in har en tendens att sluta sig och slå bakut.
Och utan framgång inga haters: Coldplay har sålt över 50 miljoner album och är 2000-talets största gitarrbaserade band.
Chris Martins egen teori går ut på att gruppen är ”för feminina för de maskulina och för maskulina för de feminina”. Och där sätter han fingret på den uddlöshet som blivit belackarnas starkaste argument.

Persson nämner hur journalisten Chuck Klosterman, som tidigare aktivt och intensivt hatat Coldplay gör avbön: “I hated Coldplay in order to avoid hating myself.

Och ibland ligger det kanske något i det. Det finns en del saker jag avskyr, men då är det snarast företeelser och beteenden (och människorna som beter sig) som på något sätt tar sig friheter på andras bekostnad. Att tillskriva någon ocreddighet är väl egentligen bara ett sätt att försöka må bra genom att trycka ner någon annan?

Självrevision, då? Vilka artister avskyr jag? Några stycken, men det är inte för att de är creddiga eller coola, eller för att de har eller inte har en viss image eller värderingar. Jag bryr mig om musiken. Gillar inte mitt hjärta det öronen tar in, då tycker jag helt enkelt inte om artisten i fråga. Reagerar hjärtat med stark avsky, ja…
Jag tycker Håkan Hellström är en fruktansvärt obehaglig musikalisk upplevelse. Jag tycker Tina Turner och Lill-Babs är hemska. Jag är inte särskilt förtjust i Creedence Clearwater Revival. Men att springa omkring och shamea folk för att de gillar nämnda artister, det har jag inte tid och lust med.

 

Vad är Winnerbäck för mig, vad har han betytt för mig? (Min egen fråga drar direkt vidare till frågan om vad Ulf Lundell är för mig, vad han betytt för mig.)
Kanske inte lika mycket som Lundell, eller Vreeswijk, men… Jo, jag tycker Winnerbäcks texter ofta slår an en ton av vemod och livsmörker som jag uppskattar. Äkta känslor, om än inte lika utlämnande och “fula” som Lundells och Vreeswijks. Han har ett sätt att genom sina ord måla bilder, inte bara av tider och platser som varit, utan av känslor vars mönster liknas så många andras, hos dem som inte kan sätta ord på dem. Och på ett plan under dessa känslor, en stämning i den tid och plats som beskrivs. Så som himlen ser ut en tisdag över skolans kommunala korridorer, lukten från bespisningen av halvhjärtad husmanskost, nyponbuskar och de där brandgula stolarna man staplar på varandra. I de enkla orden ligger bevarat en 70-talists uppväxt. Något stillastående, deprimerande, vemodigt, egentligen utan eget värde, men också med nostalgi och bortglömda möjligheter. En nyckel tillbaka.
En liknande känsla kan man för övrigt få av att resa till det forna östblocket, Prag, Budapest eller Warszawa. Byggnadskomplexen, människorna, känslan i luften, allt väcker mina egna minnen från barndom och uppväxt i en tid som till viss del präglades av det kalla kriget och allt okänt och slutet i öst. Kommer dagens barn någonsin att förstå begreppet öst så vi känner det? Nej. De kommer fylla det med eget, annat, värde. När Scorpions “Wind of change”, Elton Johns “Nikita” och Stings “Russians” får nya lyssnare kommer en dimension i texten vara försvunnen, ligga fördolt i ett annat tidslager. Jag kan känna en sorg i det, men den hör väl kanske livet och åldrandet till.

Tatueringar. Triumf och Winnerbäck talar om tatueringar. Jag undrar om jag orkar reflektera kring det. Kanske inte nu. Min egen inställning till tatueringar är ungefär som den till kläder. Men jag kanske kan få återkomma till ämnet vid ett senare tillfälle…
Jag inser att det är många ämnen jag under mitt bloggande bara kort berör, för att försöka minnas och ta upp vid senare tillfällen. Vore detta mig en plattform för att nå tusenden, skulle jag kunna be mina läsare ställa mig frågor om vad de önskar läsa mer om, vad jag tycker om ditten eller datten. Men, nu är det inte så. Vi får helt enkelt se om jag någonsin tar upp något av alla ämnen jag kastar åt sidan “så länge”.

Mycket av intervjun med Winnerbäck handlar om musikbranschen, om processen att skriva musik och få ut den. Så var det också i Värvet-intervjun med Laleh, och det blir snabbt ganska tråkigt. Det inspirerar inte till några större och vidare tankar.
Jag lyssnar och lyssnar. Deadlines, studio, mikrofoner, medhörning, skriva låtar, producent, sound, konsert, crew, skivsläpp… Kristoffer Triumf verkar mycket intresserad av allt detta, och jag tycker han glömmer bort personen Winnerbäck.

Plötsligt är intervjun över. Och jag känner mig uttråkad och trött.
Nåja.

Annonser

Skriv gärna en kommentar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s