#129: Marcus Birro

Om du undrar vad det här inlägget handlar om, bortsett från det uppenbara, läs gärna inlägget Sist på bollen för en förklaring och bakgrund.

Nästan alla (svenskar) känner nog till Marcus Birro, och har någon åsikt om honom. Det visar kanske mest på att han är duktig på att lägga näsan i blöt lite överallt. Han tycker mycket, och har en plattform att nå ut till många från.
Personligen tycker jag att mina åsikter är väldigt balanserade, välgrundade och vettiga, och tycker tanken på att ha en plattform att nå ut med dem är ganska tilltalande. OK, jag är kanske inte helt seriös nu, men… Tänk att ha möjlighet att tycka till om lite av varje och bli läst och uppmärksammad av så många! Marcus Birro är self-made på det sättet, det får man ge honom, och jag tror många avundas honom hans plats, även om man inte avundas honom det myckna hat han får ta emot.
De flesta verkar som sagt ha en åsikt om Birro. Han har uttalat sig om så många ämnen, debatterat och diskuterat, och tangerat hjärtefrågor för många.
Jag tycker han har en lustig förmåga att verka omedveten om hur hans reflektioner kommer tas emot av allmänheten, och därefter egenheten att i affekt slå åt alla möjliga håll när han blir ansatt.
Jag tycker också att han är ganska duktig, och intressant att lyssna till. Han är dock en sådan röst som inte riktigt passar i den tid vi lever i. Det mediala samhället, det klimat som råder i media, både traditionella, enkeltriktade (TV, tidningar, etc.) och interagerande (Twitter, Facebook, etc.), är hårt och framförallt inställt på att fälla, håna, förgöra, ogiltigförklara, och ogiltigförklara by association om så behövs. Om det går att missförstå, ta något ur sitt sammanhang, hänga upp sig på en mindre välformulerad detalj, ja, då är det det som sker. Det finns ingen välvilja, ingen önskan att se saker från andras perspektiv för att söka förståelse. Det enda som gäller är positionering och snabba poäng.
(Nu är det i sig ett annat ämne, som någon annan kan få skriva mer om.)

Jag håller inte med om allt Birro säger och skriver. Ibland tycker jag att hans åsikter känns gamla, ett par hundra år, ungefär. Och så kan det få lov att vara. Att vi tycker olika. Jag kan ändå respektera och tycka om en människa, även om vi tycker olika om en massa saker.
Jag tänker ibland på hur människor reagerar när offentliga personer uttalar sig i olika frågor. Det går väldigt fort att yttra något starkt negativt, avståndstagande med raljerande eller till och med hån och hat. Hur skulle reaktionen bli om en närstående yttrade samma åsikt, i ett närmare forum? Skulle man då inte antingen säga emot eller diskutera, utan att gå till personangrepp, eller välja att låta det passera om man inte orkade, på grund av för olika grundsyn? Inte är väl alla ens vänner och släktingar helt överens med en gällande värderingar och åsikter om olika saker? Och ändå går vi inte till vilt personangrepp och startar drev med snabba och billiga poänger under middagarna…
Internet har fört oss alla närmare, det går snabbt och det är enkelt att nå även offentliga personer, men vi verkar glömma att det faktiskt är människor som sitter där. Demonisering och “vi mot dem” i alla lägen verkar vara det som gäller, och jag tror egentligen ingen som ägnar sig åt det reflekterat över vad de egentligen gör.
Här skulle man kunna gå in på det allmänt sanktionerade hatet och förlöjligandet av journalisten Niklas Svensson, som tydligen är fritt villebråd för alla. Även de mest respekterade och rättrådiga, de som vinnlägger sig om att vara korrekta och schyssta i alla lägen, uttalar sig raljerande elakt om Niklas Svensson.

Kristoffer Triumf säger i inledningen att han har ett slags grundsympati för Birro. För personen Birro, som uttrycker så mycket, skapar så mycket tumult, får så mycket reaktioner, och väcker så många känslor. Och precis så känner jag också. Jag tycker Marcus Birro är sympatisk, han är mänsklig. Han säger dumma saker ibland, han säger bra saker ibland. Han utvecklas, förändras, reflekterar. Han ändrar sig inte för att passa in och bli gillad av samtiden, vilket skiljer honom från alla tillrättalagda mer eller mindre kända profiler.
Detta har jag länge tyckt är något som saknas bland politiker idag, både på riksdagsnivå och på kommunnivå. (Politiker demoniseras och fråntas också sin mänsklighet av samhällsklimatet idag, och angrips för minsta lilla felsteg, hur irrelevant det än är.) Eftersom politiker inte tillåts vara människor, med brister och fel, är alla tillrättalagda och uttrycker sig så att det ska finnas så lite rum för kritik som möjligt. Vi får därmed inte veta vad de vill göra och hur, utan se dem positionera sig och baktala andra istället. Detta speglar sig också i deras beslut. Våra politiker har blivit givna mandat att fatta beslut, men gör det inte, av rädsla att få kritik om de fattar fel beslut.
För mig personligen märks detta tydligast i den kommun jag bor i, Grönköping, där politikerna i många år främst debatterat var det nya kommunhuset ska ligga. Min kommun är lång och smal, har ingen tydlig centralort, och det är därför inte helt självklart var ett kommunhus bör placeras. I flera år har företrädare för de mindre orterna i kommunen käbblat om detta, för att vinna något som inte har något värde i sig. Det är ju en ickefråga! Här önskar jag att politikerna kunde fatta ett beslut och sedan stå för det. Om det längre fram visar sig att det var ett dåligt beslut, ja, då är det så. Ibland måste vi bestämma oss för något, givet allt vi vet om saken just då, och gå vidare. Och så kan vi välja att inte skylla ifrån oss, utan helt enkelt nöja oss med att erkänna att beslutet inte var rätt, med facit i hand. Det är inte värre än så. Oftast blir det nämligen bra nog.
Och samhällets kan välja att visa förståelse, och tycka om ärligheten och mänskligheten hos människor som gjort fel och erkänner det.

“Om de har fel bild av mig kan de inte skada mig.”
Det är tydligen Bruno K Öijers ord.
Tänkvärda ord, kan jag tycka, även för ej offentliga människor. Idag är ju många tämligen offentliga i sin närvaro på Twitter, Facebook och andra sociala media. Vi ger en bild, den bild vi vill förmedla av oss själva, kryddad med det som kan läsas mellan raderna ibland. Den bilden är oftast bara en del av hela bilden. Ett pussel som långsamt kan läggas av ens läsare och följare. Ett pussel motsvarande en del av en helhet, men ingen kan ens gissa hur stor del helheten är, hur mycket eller lite man visar. Dessutom är det ju fullt möjligt att ge en falsk bild, måla upp något man önskar visa, men som inte alls överensstämmer med verkligheten, inte ens en del av den riktigta bilden.
Så länge jag själv vet att den bild andra har inte är komplett, inte motsvarar mer än en liten, liten del, eller till och med är helt felaktig, är det inte mig de ser, och kanske angriper. Bilden andra har av mig är skapad av minst två personer, av mig som förmedlare och av dem som tolkare. Deras värderingar, erfarenheter och fördomar gör troligen bilden till något annat än den jag målat upp. Ibland förekommer en tredje part, som för andra målar upp den bild av mig de uppfattat. Det blir viskleken över det, och till slut är jag en demon.
Det här gäller naturligtvis inte bara sociala media (eller som i Birros fall, media, kort och gott). Alla som en gång träffat oss bär en bild av oss med sig. Den kan ändras med tiden, och den grundas i erfarenheter, värderingar och fördomar. Och målas av oss, av dem som bär med sig bilden, och av andra.
Ibland kan jag bli nyfiken på vad folk säger om mig när jag inte är närvarande. Ibland undrar jag vad de har för uppfattning om mig när de säger saker till mig. Ibland tänker jag att jag inte ska berätta vissa saker, jag väljer sidor att visa för olika människor, för att undgå felaktiga tolkningar. Jag vill att människor ska ha rätt bild av mig, för jag vill inte bli misstolkad och dömd för något jag inte är, gör, säger eller tycker. Att då tänka på Öijers ord kan vara en tröst. Det är inte mig de dömer, skadar. Det är bilden de själva skapat. Och ändå är det ju något i relationen till mig som blir fel. Så jag får det inte riktigt att hålla. Även om de hängt på mig en mask som de målat, är det ju jag bakom masken som tar emot slag och ord.

En återkommande fråga i Värvet är huruvida personen som intervjuas som barn var medveten om klassbegrepp, och, om så var fallet, om hen också var medveten om sin egen klasstillhörighet. Man skulle kanske kunna göra en analys av personligheterna hos dem som var respektive inte var medvetna…
När jag var liten förstod jag att det fanns skillnader. Jag hade inget namn på det, men jag hade en känsla. Släkten på mammas sida, exempelvis, tillhörde en lägre klass (det låter väldigt kategoriskt när jag skriver det, men jag försöker vara krass) än vi. De stannade kvar där de vuxit upp, tog sig igenom grundskolan med nöd och näppe, slet med enkla men tunga jobb. De fick alla barn väldigt tidigt. Och pratade fult. Det sista var naturligtvis inte en klassfråga, men så tyckte jag. Bräkig värmländska, med enkla ord och alltid en utmaning. Min mamma hade lämnat orten, pluggat en massa och kommit ifrån det fattiga och enkla hem hon en gång vuxit upp i. Hon hade gjort sig fri. Hennes syskon och deras barn (mina kusiner) har alltid föraktat utbildning, allmänbildning, litteratur och kultur. De tyckte min mamma försökte göra sig märkvärdig som studerade i många år och flyttade från bygden. De brukar undra om vi i min familj är för fina för allt de tycker är normalt och vettigt. Min familj tyckte å andra sidan att de alla var simpla, vulgära och obildade…
Bland klasskamraterna och våra respektive familjer fanns också skillnader. Någras föräldrar jobbade som tjänstemän, andra som undersköterskor och hamnarbetare, någons pappa var chef och mamman jobbade inte alls, några föräldrar tjänade massor av pengar men ingen visste hur, och någons förälder var arbetslös eller jobbade inom hemtjänsten. Några rökte hela tiden och överallt, några svor som borstbindare, några hade fläckiga träningsoverallsbyxor, andra gick i kostym. Vissa barn fick nya cyklar med många växlar, dyra kläder, spelkonsoller och språkresor, andra gick i ärvda, trasiga kläder, körde begagnad moppe och fick alltid skäll inför sina kompisar.
Det var alltid tydligt att det fanns stora skillnader.
Ändå gjorde vi alla samma saker, i stort sett. Vi spelade fotboll, lekte vid bäcken, snattade godis, luntade gräs, sålde GT… Det var först när vi började gymnasiet som skillnaderna blev kännbart tydliga, i det att några av oss inte började gymnasiet. För många av oss var det självklart, inget vi någonsin över huvud taget reflekterat över. En utstakad väg: grundskola, gymnasium, högskola, ett arbete med bra lön, villkor och möjligheter. För andra var det lika självklart att inte gå gymnasiet, eller möjligen ett praktiskt ett- eller tvåårigt program. De hade aldrig blivit uppmuntrade att studera, tvärtom fått inpräntat i sig att det inte var någon mening med att studera vidare efter grundskolan. De tycktes ha en av föräldrarna nedärvd bitterhet, ett förakt för, just det, bildning, allmänbildning, utbildning. Om det dög för föräldrarna att jobba som undersköterska eller truckförare i hamnen, dög det minsann för dem också. Varför göra sig märkvärdig? Varför sitta med näsan i böcker?
Jag låter kanske raljerande här. Det är inte riktigt min mening. Det är så lätt att peka på mönster hos människor, och ett av mönstren med lägre socialklasser är just föraktet för utbildning och dödandet av möjligheten för att skapa något eget för barnen. Det är sorgligt. Det är också mycket lätt att trampa människor på tårna i beskrivandet av dessa mönster. Jag skulle behöva utveckla ämnet mycket mer för att inkludera fler i diskussionen, men det får inte rum här och nu.

Något som jag tycker är roligt med Birro, när han pratar och i hans filmer, är göteborgsanknytningen. Birro pratar om Angered, Bergsjön, Hammarkullen, om Schillerska och Rudebäcksgymnasiet, om gator, platser, företeelser som jag har relation till. Det är något visst och kärt med någon som så “besjunger” ens hemtrakter. Jag lyssnar inte gärna på Håkan Hellström, men jag skulle kunna älska åtminstone stämningen han skapar i miljöbeskrivningarna.
Somliga artister har förmågan att väcka känslor för platser jag inte själv har någon relation till. Stockholm, naturligtvis, i Taube, Bellman, Cornelis, Jöback, Orup, Monica Zetterlund, Olle Adolphson, Maggio… Men också Trollhättan, Linköping eller varför inte Marstrand… Ändå ligger det naturligtvis ännu en dimension i att faktiskt ha minnen av platserna som beskrivs. Och det är rätt skönt.

En kul fråga Birro får är vem som skulle spela honom i filmen om honom och hans liv (rent spekulativt).
Vem skulle spela dig i filmen om dig och ditt liv?
Birro svarade, snabbt: Sean Penn. Jag… Jag har ingen aning om vem jag skulle vilja spela mig. Vill man ha en duktig skådespelare, eller en snygg? En jämnårig som är någotsånär lik till utseende och uttryck och sätt? Jag får fundera på det någon gång. För skojs skull.
Vidare får Birro frågan om vilka vändpunkterna i hans liv skulle vara, i filmen. De viktiga händelserna, scenerna som betytt mest.
Vad skulle jag svara på det? En intressant fråga, kanske något att skriva om i ett senare blogginlägg…

Något Kristoffer Triumf är duktig på i sina intervjuer är att låta saker passera, saker han själv inte alls håller med om. Det är en konst. Om man själv brinner för något långt ifrån det den andra gör.
Triumf kommer in på feminism, och Birro förklarar hur han ser på jämställdhet, strukturer och kvotering, bland annat, och jag kan riktigt höra hur Triumfs hjärna och hjärta vill diskutera, men han låter Birro tala och går sedan vidare. Stunden handlar om Birro, och inte om att pådyvla andra Triumfs övertygelser. Det är ju självklart på många sätt, inte minst i ett forum som detta, men ändå…
Jag tycker själv att Birro gällande feminism är ute och cyklar en hel del. Han låter så övertygad genom bara sin egen tro och föreställning, helt utan att, vad det verkar, försöka lyssna på och förstå de människor som utsätts för följderna av strukturer och normer som råder idag.

Om att förändras. “Det vore lättare om man inte förändrades. Folk är arga för att man inte tycker samma saker idag som för några år sedan.”
En intressant iakttagelse. Och säkerligen sann. Framförallt retar det nog människor som inte haft viljan eller förmågan att förändras att andra faktiskt gör det, förändras. Ibland kanske man haft samma åsikter och värderingar och hade det som gemensam grund för relationen, och så inser man en dag att allt det är borta. Bittert.
Förändring. Det måste jag skriva mer om. (Det också.)

Många hånar och hatar Marcus Birro, gör sig lustiga på hans bekostnad. Alex Schulman och Magnus Betnér är två exempel. En likriktad twittermobb som söker snabba och enkla poäng är ett annat. Birro säger att vi lever i en massmedial tid där man inte ska skylta med att man blir ledsen, man premieras om man inte visar att man blir berörd. Jag håller med honom om det. Och jag tycker det är tråkigt.
Jag tycker det är tråkigt att klimatet är sådant att människor utan eftertanke känner att det är rätt och rimligt att håna, hata och förlöjliga på det sättet. Att det på något sätt anses vara rättfärdigat när en person själv stuckit ut hakan och varit kontroversiell, obekväm eller kanske lite dum i offentliga sammanhang.
Jag lever inte alltid som jag lär när det gäller detta. Jag är också människa. Men jag skriver inte krönikor eller ståuppnummer där jag överlagt samlar poäng på att göra en annan människa ledsen. Och även om Marcus Birro kanske borde veta hur mycket tumult han skapar med vissa utspel, tycker jag inte han förtjänar att bli mobbad på det sätt han blir. Detsamma gäller journalisten Niklas Svensson, Jimmie Åkesson och Zara Larsson.

 

Sammanfattningsvis tycker jag att intervjun med Marcus Birro är väldigt intressant och givande. Jag tycker oftast han är ödmjuk och självutlämnande, känslig och vänlig. Och han funderar, tänker på riktigt. Sedan blandar han sina åsikter med värderingar och uppfattningar, men… Vem gör inte det?

Annonser

Skriv gärna en kommentar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s