#173: Lisa Ekdahl

Om du undrar vad det här inlägget handlar om, bortsett från det uppenbara, läs gärna inlägget Sist på bollen för en förklaring och bakgrund.

1994 släpptes Lisa Ekdahls debutalbum, “Lisa Ekdahl”. Jag vet inte riktigt varför, varken hennes röst eller hennes musik tilltalade mig riktigt just då, men kanske nötte den sig in hos mig via radio och omgivning. Jag köpte i alla fall albumet, och jag lyssnade på det, om och om igen. Och igen.
Nu har just det repetitiva lyssnandet kanske mer att göra med att man som tonåring, åtminstone då, i allmänhet hade något som liksom malde i bakgrunden medan man gjorde sina läxor (jag kan än idag förknippa vissa album med matte, teknologi eller svenska), och att musik på den tiden inte var tillgänligt i samma utsträckning som idag; man hade helt enkelt inte råd att köpa hur många skivor som helst, så när man väl köpt en lyssnade man sönder den.
Nu var jag visserligen tjugo år när Lisas debutalbum kom, i ett halvvilset år mellan gymnasium och universitet, och tillbringade mina dagar på mitt första riktiga arbete (sommarjobb räknas inte), i en JC-butik. Jag tror ändå mitt lyssnarmönster var detsamma som under pluggtiden.
Hur det nu än var med anledningen till att jag köpte albumet och lyssnade på det… Lisa Ekdahl fick snabbt en plats i mitt hjärta, både för de enkla, rena och ändå sinnligt välskrivna texterna, och för hennes egendomliga röst, ibland underbar, ibland över gränsen för irritation. Jag kan än idag reta mig på vissa av hennes uttal, intonation (i hennes fall både musikaliskt och lingvistiskt). Hon låter ofta som en aktris från Dramaten.
Samtidigt är hela hennes uppenbarelse, röst och kropp och den själ hon låter hos se i hennes musik, underbar. Sinnlig, sensuell, vacker, ren. En kvinna att lätt bli förälskad i.

Jag har inte lyssnat på Lisa Ekdahl sedan då. Jag vet att hon släppt flera skivor sedan dess, men jag har liksom låtit henne stanna där, i den tiden i mitt liv. Efter intervjun i Värvet känner jag att jag vill lyssna på henne igen. Hennes jazzskivor lockar inte, och jag vill ha henne på svenska, så jag har nu fem skivor att ta mig igenom och försöka ta till mig.

Det första som slår mig när Lisa börjar prata är: Rösten!
Jag vet ju hur hon låter, men det var så längesen jag hörde henne. Vilken röst hon har? Hur kan man ha en sådan röst? Så ljus, så späd, så lätt. Lite barnslik, lite barnslig, lite petite-sensuell.
Och ungefär här drar mina tankar iväg på något helt annat, nämligen olika typer av människor, specifikt kvinnor. Det handlar om både kropp och själ, uttryck, medvetande, hållning, rörelsemönster, röst och förhållandsätt gentemot andra, män och kvinnor.
En av typerna jag funderat kring är vad jag ovan kallade för “petite-sensuell”. Nätta, söta och vackra kvinnor, klassiskt kvinnliga, fåfänga och ljuva. Ofta också med uttryck som ger en känsla av att de tycker om att bli omhändertagna, tryggt omslutna. De är liksom nöjda med att vara petite, att få stå på tå för att nå att kyssas. Många har också en ljus röst och ett lite barnsligt sätt att uttrycka sig.
Det jag beskriver är naturligtvis en klichébild. Jag vet kvinnor som ser ner på dessa petite-sensuella kvinnor. Kanske för att de är avundsjuka, för att de själva på alla sätt är närmare träsktrollet Fiona, Shreks ljuva hustru, kanske för att de tycker sig se ett lismande spel för att linda män kring sina fingrar. För män reagerar. På det lätta, nätta, sensuella i kroppsspråk och uttryck, men också på deras sätt att tala, både vad de talar om och hur de talar. Jag skulle säga att klichén jag beskriver är klassiskt kvinnlig, med vilket jag menar att den befinner sig ganska långt ifrån dagens kvinnoideal. En sådan kvinna skulle överlåta åt en man alla sysslor som en man traditionellt/historiskt “ska” utföra. Gärna genom något slags implicit löfte om ljuv belöning. Och det kan man ju tänka sig retar mången kvinna som dels aldrig kommer i den kostymen, dels inte sympatiserar med värderingen bakom.

Jag själv har aldrig lockats av EN typ av kvinnor. På frågorna “Vilken är din typ?” och “Rumpa eller bröst?” kan jag inte ge ett svar. Ser jag till vilka jag älskat och beundrat tycker jag om alla möjliga typer, och kan falla för nästan vad som helst. Utseende, uttryck, personlighet, röst…
Däremot har jag färgats en del av just motståndet mot petite-sensuella kvinnor. Jag faller då och då för en låt med en sångerska som har en docksöt och barnslig röst, eller för just typen jag beskrivit ovan. Och jag har färgats av tanken att de spelar en roll, gör sig till för att få det de vill ha. Och så har jag tänkt “Och?” och fortsatt att tycka om. Men ändå med en lätt medvetenhet om att jag kanske blir snärjd av egenskaper som tilltalar något hos mig som jag egentligen kanske inte vill stå för.

En bit in i intervjun fastnar Triumf och Ekdahl på definitionerna av “fördom” och “förutfattad mening”. Triumf menar att det är samma sak, medan Ekdahl tycker att fördomar är negativa och förutfattade meningar är positiva. Tvärsäkert.
Min känsla är att hon har fel. Jag skulle säga att fördomar och förutfattade meningar båda har ett negativt värde (Ekdahl menar, tror jag, att det kan vara positivt laddat när man inte vet, men tror, något positivt om någon/något). Alltså, att ha förutfattade meningar och fördomar anser jag vara negativt, även om fördomen i sig skulle sätta den det handlar om i god eller neutral dager. Kanske kan jag sträcka mig till att “fördom” används som lite starkare, och kanske mer om grupperingar (av exempelvis männisor, män, svarta, judar, homosexuella), medan “förutfattade meningar” oftare fokuserar på personer, inte hela grupperingar. Dock, allt detta är spontana känslor vid deras diskussion om ordens värde och laddning. Intressant!
Ekdahl smyger också in ett “ofta bottnar ju fördomar i något slags sanning”. Gör de? Det vet jag inte om jag håller med om. Där tycker jag hon gav alla fördomsfulla en öppning och acceptans.

“Du var självständig. Betyder det också att du var ensam?”
”Ett visst mått av ensamhet kommer nog med självständighet, det tror jag.”
Jag läser en definition jag hittar på nätet: “som tänker och handlar på egen hand, utan att behöva stöd av andra”. Det tycker jag är självständighet. Samma sajt föreslår kort och gott “utan sällskap” som förklaring till ordet “ensam”.
Jag har själv alltid varit självständig, men jag har aldrig känt att det gjort mig ensam. Ensamhet är däremot något jag gärna söker, men det har inte med självständigheten i sig att göra. Förmågan och viljan att tänka och handla på egen hand, utan att behöva stöd av andra, har alltid gjort mig obunden och opåverkad av grupptryck, samtidigt som det också givit mig vänner och en social plats förknippad med förtroende, tillit, ledarskap och trygghet. Inte ensamhet.

Intervjun går vidare, och de berör ämnet musikskola. Jag vet inte om det finns idag? Jag misstänker att det kanske utgått med hänsyn till minskade anslag. Å andra sidan kan jag tänka mig att intresset är större från föräldrar och vänner idag, och att det på något sätt är mer tillgängligt med musik idag.
När jag var liten fanns kommunal musikskola. Jag vet inte riktigt hur det gick till, för just detta kapitel råkade jag av någon anledning missa. Kanske på grund av att vi flyttade och jag bytte skola, kanske skedde själva introduktionen till musikskolan precis i skarven där.
Jag tror det gick till ungefär så här: alla barn som ville och fick för sina föräldrar var tvungna att börja med att lära sig spela blockflöjt. “Hej sade Petronella” var paradnumret. Efter någon termin med blockflöjt tror jag man fick välja ett instrument. Bland mina vänner vet jag att gitarr, klarinett, piano och tvärflöjt förekom som möjliga val. Och efter ett tag rann alla musikskolebarns intresse och satsning ut i sanden.
Själv missade jag som sagt allt detta, men av någon outgrundlig anledning fick mina föräldrar för sig att köpa en elorgel när jag gick i fjärde klass, under förutsättning att jag lovade gå på kurs. Det gjorde jag, flera terminer, och för detta är jag mycket tacksam idag. Elorgeln såldes av så småningom, och jag köpte en keyboard. Efter några år bytte jag in den och köpte en nyare, bättre och mycket dyrare, och på den vägen är det. Den keyboarden har jag kvar, och jag har skaffat ett digitalpiano, tre gitarrer, en bas, en ukulele och åtta munspel. Ukulelen och munspelen har jag ännu inte tagit mig tid att lära mig ordentligt. Dessutom har jag skaffat ett ljudkort och mikrofon för att kunna spela in och sjunga. Det där med sången är för övrigt ett ämne jag kommer beröra senare…
Åh, jag har ju ett dragspel i hallen nu också! Det har jag fått av svärmor, och jag har inte ens packat upp det och tittat på det. Svärmor misstänker att det är intorkat och kanske trasigt. Vi får väl se.

Lisa säger i intervjun ungefär “En del av min uppgift som artist är att utsättas för projektioner, alltså att människor får ha sin egen uppfattning, sin egen upplevelse av mig. Så när du säger något om mig nu kan jag bekräfta det hela tiden. Det är liksom din rätt som lyssnare, eller vad man ska säga, som mottagare, att ha din bild.”.
Det här tycker jag är intressant och jättebra. Och jag håller nog med. En artist, en politiker, en idrottsstjärna, en kunglighet, de är på något sätt offentliga (även om de inte alltid valt det själva, eller förstått vad de valt) och kommer att utsättas för projektioner. Så befriande det måste vara som person att då acceptera det och inte behöva lägga energi på invändningar.
Och… Vi är alla offentliga personer på någon arena. I vänkretsen, på jobbet och i andra sammanhang. Om man som individ kunde acceptera att andra projicerar sin uppfattning på en, skulle man då lättare kunna skaka av sig eventuella med ens egen sanning ej överensstämmande bilder? Det låter som inställningen hos en helt obrydd och trygg person…

Lisa säger också att hon önskar att samtal ska vara meningsfulla. Det låter ju oerhört självklart, eller hur? Hon syftar först på intervjun som sådan, men expanderar det till att gälla alla samtal.
Och jag tänker…att alltför många samtal jag deltar i inte alls är meningsfulla. Många av dessa samtal tvingas jag in i, som en del av det vardagligt sociala. Jag spelar med, för det mesta, men jag vägrar också tillräckligt ofta för att av några uppfattas som…sär?
Detta fenomen, att idka samtal utan mening, är något jag då och då irriterar mig på på Twitter. Där pågår en ständig ström av samtal helt utan mening, utan innehåll och form. De leder inte till något alls, ingen eftertanke hos någon av parterna, inga känslor, ingen påverkan på relationen, annat än möjligen det där tomma “pingandet” för att hålla liv i kommunikationen som sådan. Det har inget värde i sig. Och dessa meningslösa samtal om ingenting särskilt skulle man ju, borde man ju kunna bortse ifrån, om det inte vore för att de tar över och dränker att som faktiskt har ett värde. Det blir så mycket oväsen att de röster som faktiskt har något att säga inte hörs. För att så småningom tystna helt.
Jag önskar meningsfulla samtal.

Lite i förbigående nämner Lisa att ett av hennes syskon intresserar sig för (jobbar med?) antroposofi.
Jag förstår på ett sätt att Kristoffer Triumf går vidare därifrån, det handlar ju varken om Lisa Ekdahl eller skulle vara hållbart att kritisera där och då, men… Att Lisa nämner det så enkelt, som om det vore världens mest naturliga sak. Kanske är jag för intolerant…

Kristoffer Triumf ställer frågan “När hittade du din röst?”, och jag försöker svara för egen del. Jag sjunger, gärna, ofta och mycket. Jag skriksjunger i bilen, jag skönsjunger när jag kan, jag nynnar och hummar och trallar, jag gnolar och sjunger visor. Ibland låter jag ganska bra, ibland låter jag ganska illa. Min röst påverkas väldigt mycket av hur jag mår i övrigt.
Jag minns när vi hade musiklektion i lågstadiet hur jag mest försökte mima med utan att höras, så långt det var möjligt. Jag tyckte det lät illa när jag sjöng, jag tyckte det var svårt att hålla ton och nå toner. Och det höll i sig i många år.
I högstadiet fick vi för läraren i enrum sjunga med till pianotoner för att läraren skulle kunna utröna hur tonsäkra vi var och vilket register vi hade. Och jag fick, till min förvåning, godkänt. Mer än godkänt. Det gjorde kanske inte att jag plötsligt kände mig komfortabel med att sjunga offentligt, men något släppte inom mig. Ungefär samtidigt började en kompis och jag låna musiksalen för att spela och sjunga tillsammans, och där började jag på riktigt pröva min röst och, framförallt, uppskatta den och lita på att den faktiskt bar.
Hemma spelade och sjöng jag för mig själv, och utan att reflektera över det sjöng jag med i alla låtar jag lyssnade på på stereon, exempelvis när jag gjorde läxor eller pluggade inför prov. Ibland sjöng jag melodistämma, ibland andrastämma, ibland falsettsång (kanske inte alltid så vackert), och väldigt, väldigt ofta hummade jag någon form av basstämma. Detta tillsammans gjorde för övrigt att jag fick väldigt lätt för att ta ut ackord till låtar jag hörde.
I gymnasiet fick min kompis och jag ett infall och gick med i skolans kör. Vi välkomnades, prövades och godkändes. För min kompis resulterade det i ett helt annat liv än han tänkt sig; istället för att läsa teknisk fysik på Chalmers studerade han musik och började sjunga opera. Musiken och sången blev hans liv. För mig resulterade det i självförtroende och glädje. Och någonstans under de här åren hittade uppenbarligen en röst, min röst.
På senare år har jag börjat spela in när jag sjunger och spelar hemma, och har vågat låta några få lyssna på några av mina inspelningar. Jag är medveten om att jag i allt skapande är min egen största kritiker, men den uppskattning jag fått och får är så mycket mer än jag kan ta in. Det känns jättefint, och jag jobbar med att försöka ta in det. (Tack, ni som lyssnar och säger så snälla saker!)

Värvet-intervjun med Lisa Ekdahl gav mig många tankespår att följa, något jag tycker mycket om. De snuddade vid ytterligare några spår, och jag kommer återkomma till dem vid ett senare tillfälle.

Nu ska jag lyssna på Lisa Ekdahls musik.

Annonser

Skriv gärna en kommentar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s