#177: Gina Dirawi

Om du undrar vad det här inlägget handlar om, bortsett från det uppenbara, läs gärna inlägget Sist på bollen för en förklaring och bakgrund.

Varför valde jag att lyssna på Gina Dirawi? Jag lyssnar ju först och främst på de personer jag tror på något sätt kommer inspirera mig, beröra mig eller som jag tror har en berättelse att dela med sig av. Jag är inte säker på att Gina har något av det. Däremot har jag fått uppfattningen att hon har en annorlunda och obstinat inställning till livet och sin karriär. En människa som struntar i gränser och ramar, ifrågasätter och bryter mönster. Sådana människor imponeras jag av.

Gina är ärlig och rättfram, rak, okomplicerad. Och väldigt mänsklig. Öppen.
Hennes sätt att uttrycka sig är…ungt. Jag reflekterar sällan över min ålder, men här är det tydligt att Gina använder ett språk som jag inte gör, ett ungdomligt slarvigt språk. Och jag tycker inte om det. En åldersmarkör? De flesta som hamnar i rampljuset brukar lägga sig till med ett särskilt sätt att uttrycka sig, även om de från början talar som boråsiska tonåringar. De anpassar sig. Gina gör inte det. Och jag gillar henne för det, men jag gillar inte hennes sätt att tala. Nå.
Det räcker inte. Inte som inspiration till vidare tankar, något att ta tag i och flyga iväg med. För det är det jag vill. När jag lyssnar eller läser önskar jag få mitt intresse väckt. Jag vill se något röra sig i utkanten av mitt synfält, som en solkatt, som ett irrbloss. Och jag vill följa det. Jag vill ta tag i det lilla hänget till maskrosfröet, lyftas och sväva iväg med vinden. Gina lyfter mig ingenstans.

Gina Dirawi har många strängar på sin lyra. Förutom det mest tongivande, tv-livet, har hon gjort musik. Och jag känner att jag måste avbryta lyssnandet på intervjun för att försöka se om hon bär iväg med en känsla med sin musik.
Gina är själv väldigt nöjd och stolt över sina sånger, och det är ju bra, det ska man vara.
Hon har en bra röst, tycker jag. I övrigt låter det mest som någon som fått leka i en studio. Säkert jättekul, jag skulle själv säkert älska det, men… Nej. Tämligen oinspirerande, det här också. Var finns djupet? Det här är mest image och attityd.

Och det är det som är Ginas främsta attribut, som jag ser det – attityd. Hon har en fuck you-attityd över allt hon gör och säger. Lite blasé, lite trött på alla andra, på etablissemanget, på samhället, på med-  och motmänniskor. Och det gör mig ömsom imponerad, ömsom irriterad. Är det något slags sökande efter harmoni med Jante som gör att jag blir irriterad? Gina framstår respektlös inför allt och alla. Hon sågar än det ena, än det andra, och låter mest som en tonåring som tror sig veta och kunna allt.

Här kan man ju stanna upp och fundera – är det jag, som medelålders man, som inte kan förlika mig med Ginas sätt att ta sig fram? Jag tror inte det, men jag kan för all del ha fel.
Gina gör vad hon vill, och det är bra. Hon har skinn på näsan och vill inte att andra ska sätta gränser för henne. Det är bra. Hon har heller inga problem med att framstå som tonårigt obstinat och onödigt uppkäftig. Hon känns helt enkelt omogen.
Och för mig gör språket, hennes sätt att uttrycka sig, att hon känns ännu mer omogen. Gina verkar sakna ord. Det jag först upplevde som rakhet, enkelhet är ofta i själva verket ett avskalat uttryck beroende på ett – tror jag – begränsat vokabulär. Och det är väl skönt att hon inte låter det hindra henne, men… Det får henne som sagt att framstå som omogen och väldigt ung.

“Större delen av livet är inte förväntat att du ska vara glad i.”
En krass livssyn att förhålla sig till. Här skulle säkert en del coacher och diemcarpare ha invändningar och komma med peppiga sätt att tvinga bort det de skulle säga var negativa känslor. Jag tror att man skulle bli lyckligare om man kunde acceptera alla känslor…

Det finns något respektlöst, som sagt, i mycket av det Gina talar om.
“Jag kommer bli stor i världen. Jag vet det. Det är hundra procent. Jag måste bara fixa så det blir så. Jag känner det jättestarkt. För som sagt, jag behöver inte vara den bästa på att sjunga, bästa på att skriva, bästa på musik… Jag kan inga jävla musikord och dur och moll och sånt där skit, jag kan inte det, men jag är fucking bestämd och jag kommer fixa så att det blir bra. Så det kommer jag ordna upp.”
Gina pratar väldigt mycket om att man måste träna, träna, träna och lägga ner massor av tid på att bli bra på något, så hon kommer alldeles säkert att lägga massor av tid på…ja, vad hon nu ska göra för att bli bra på musik. Men… Respektlösheten inför den kunskap musiker verkligen besitter, den talang de har, det skapande som bor i dem och som vill ut… Jag är själv ingen musikteoretiker, jag avskydde att lära mig noter och spelar alltid på gehör, jag tar ut låtar själv. Jag “känner” musik, lever musik och älskar musik, utan regler och gränser. Idag önskar jag ändå att jag kunde lite mer musikteori, och jag beundrar människor som kan “reglerna” och förstår musikens olika “färger”, för att sedan bryta mot reglerna och blanda färgerna som de själva vill. För ett litet tag sedan lyssnade jag på en intervju med Yngwie Malmsteen. Jag är inget fan, jag har aldrig lockats av genren som sådan. Men det som förvånade mig (vilket visade på att jag hade fördomar) var att Yngwie var en oerhört kunnig musikteoretiker. Han leker ledigt och lätt med alla olika tonskalor och dissade på ett personligt plan rock’n’roll för att allt var så fyrkantigt och enkelt. Han älskade enligt uppgift rocken för allt den gjort, och han lyssnar ibland, men det han själv vill spela hämtar han inspiration till från klassisk musik, eller melodiös popmusik som Pink Floyd, tidiga Genesis och liknande.
När Gina i ett par korta meningar avfärdar kunskap och talang, och tror det räcker att vilja riktigt hårt och ha attityd… Och i sättet hon uttrycker det på… Då anser jag att hon inte förstått någonting alls. Omoget. Själlöst.

Och så kallar hon folk för “fucking retards” för att hennes två låtar inte spelas på radion.
Om man bortser från att det skulle kunna finnas något slags halvkonspiratoriskt motstånd mot att spela hennes låtar på radion, med anledning av hon är just hon och inte ska få mer uppmärksamhet än hon redan fått för programlederiet, eller något… Om musik är bra kommer lyssnare, vanliga människor såväl som experter, att vilja lyssna, och då kommer musiken komma fram. Att kalla folk för “fucking retards” (om än skämtsamt, kanske) för att ens musik inte uppskattas är bara löjligt, omoget och attityd. Och attityd räcker inte.

Och bortom just attityden, som jag uppenbarligen har så stora problem med i Ginas fall, är det respektlösheten som följer som jag till sist inser gör att jag ogillar Gina. Hon är inte bara respektlös gentemot musiken som sådan, hon är också respektlös gentemot sin publik.
Jag blir lite nyfiken på vad folk i tv- och musikbranschen egentligen tycker om Gina.
Nåja, högmod går före fall. …kan jag sitta på min kammare och säga. Jag hoppas Gina mognar längs vägen och hittar ett lite mer sympatiskt sätt att förhålla sig till sina kall. Och trots allt, lite, lite gillar jag också hennes oräddhet och mod. Det behövs. Och hon kanske ändå är en förebild för yngre som en dag vill gå i hennes fotspår. Eller trampa ny mark med inspiration från Gina.

Intervjun i stort känns mycket som att tjuvlyssna på en tonårstjej på pendeltåget.

 

Det blev inte så värst djupt den här gången, inga fritt svävande betraktelser eller djupa tankar, inga känslor från någon av barndomens alla mentala skattkistor. Det kom att handla mest om mina reaktioner på personen Gina Dirawi.
Så kan det bli.

Annonser

Skriv gärna en kommentar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s