#84: Jonas Inde

Om du undrar vad det här inlägget handlar om, bortsett från det uppenbara, läs gärna inlägget Sist på bollen för en förklaring och bakgrund.

Jonas Inde, alltså… I förra inlägget reflekterade jag kort över mina förväntningar på olika människor, och hur de gjorde att jag kände besvikelse när personerna i fråga inte levde upp till dem. När det gäller Jonas Inde vet jag inte riktigt vilka förväntningar jag hade. Jag hade definitivt en uppfattning om honom som person, kanske mer som person än som professionell. Min uppfattning byggde mycket på de olika sociala totalhaverier han genomgått på bl.a. Twitter, men också på en känsla av att det bakom det drevjagade odjuret också dolde sig någon annan, någon som hade något att berätta, något att ge.
Jonas har trampats på så mycket, och går liksom med hela sitt uttryck som en strykrädd hund, och… Ja, han har varit vidrig åt alla möjliga håll, men det finns en gräns för hur mycket en människa kan jagas. Han är väldigt mycket människa.

Något som slår mig igenom intervjun är att han till uttrycket påminner en del om Torsten Flinck. Samma närvaro som förbyts till frånvaro på ett ögonblick, samma smakande sökande efter formuleringar som ändå slutar med något enkelt (och äkta), samma undertryckta och hunsade vrede mot alla som behandlat honom illa, och samma stil i dialogen – när Jonas pratar är det som att se ett barn springa, lite för fort för sig själv, och hela tiden snubbla till och nästan ramla, men på något sätt ändå ta sig fram, fort, fort, fort.
Dock, där Torsten Flinck hela tiden är en lätt högdragen, självhyllande och dryg, opolerad katt bland hermeliner, är Jonas Inde en stukad, livsbitter och krass evig underdog. Med stänk av något mycket sympatiskt, nämligen ett hjärta.

“Hur mår du?”
“Joo… Jo… Efter omständigheterna, helt ok. Jag är prövad på ett sätt som jag aldrig varit tidigare i mitt liv, men, samtidigt, jag har inget annat val än att fixa det, så att…det ska jag nog göra. Men… Det är tufft. Men… OK. Under kontroll. Om än helvetiskt. Det… Så är läget.”
Så pratar Jonas under hela intervjun. För mycket. Utan att tänka. Och naket och ärligt. Med många ord försöker han ringa in sina känslor så att vi kan förstå. Och ärligt talat, vilket befriande ärligt svar på frågan!?

“Livet är kort. En människa har rätt att välja bort människor som är skadliga för en, vilka de människorna än är.”
Det handlar i början av intervjun om Jonas mamma, som alltid hade det svårt med sig själv, präglad av depressioner. Många i Jonas släkt har burit “genen”, som han uttrycker det. Och att ha en mamma som inte mår bra med sig själv ger en annorlunda uppväxt.
Redan här ser jag framför mig Jonas Inde som barn, och mitt hjärta fylls av värme och sorg för hans skull. Han berättar så krasst och äkta, utan bitterhet eller klander, och det är så tydligt hur orättvist livet ofta är.
Och jag tycker han har helt rätt. Blod är inte tjockare än vatten. Det finns en underbar animerad film som heter “Mary and Max” (som handlar om en åttaårig, ensam flicka i Australien som brevväxlar med en fyrtiofyraårig, ensam, överviktig man med Aspergers, i New York. Har ni inte sett den, se den), där följande sanning dyker upp i eftertexterna: “God gave us relatives. Thank God we can choose our friends.”
”Många människor bär tungt, ända ner i graven, för att de tror att de måste”, säger Jonas Inde. Och det stämmer, och det är så sorgligt. Och så svårt att förändra. Människor som lever i skuggan av något de aldrig kunnat välja, och aldrig kunnat tänka sig att välja bort, göra sig fri ifrån. Fast de egentligen har rätt och kanske möjlighet att göra så.

“Det är väldigt svårt att beskriva en dysfunktionell familj, för det är ständiga cirkelrörelser grundade i skam som gör att det uppstår ett regelsystem i familjen, som blir skadligt, ofta för att en enda person ska hållas uppe.”
Jag tycker Jonas tidvis formulerar sig så oerhört exakt och så träffande. Han sätter ord på saker som många andra knappt har en känsla av. Det är fantastiskt att lyssna till.

 

Man borde kanske vara mer medveten och kunnig om saker och ting, men…
Jonas nämner att han åker på en roadtrip i bil i USA, med Martin Kellerman, tecknaren som skriver och ritar serien Rocky. Jag älskar Rocky, och har läst nästan allt med honom, och roadtrip-stripparna i USA är jag väl bekant med, och… Ibland är det tydligt att Martin Kellerman skriver in och ritar en känd person, ibland namngiven, ibland mer insinuerad. Men att Jonas Inde varit med Martin på roadtrip hade jag ingen aning om. Nu vill jag läsa om alla de stripparna. Det ger faktiskt en dimension till.

 

“En komiker har rätt att vara konsekvensneutral”, säger Inde. En komikers uppgift är att vara rolig, och om hen då sårar någon… So be it. Jonas inställning är att en komiker får skämta om precis vad som helst. Blir det fel är det på sin höjd bara inte roligt. Alla andra eventuella konsekvenser ska bortses ifrån.
Jag vet inte om jag kan hålla med om det. En del av mig tycker han har rätt. Man kan skämta om vad som helst. Men precis som med allt annat måste man nog ta ansvar för hur orden landar, hur de tas emot.
Jonas säger också att all bra konst flyttar på alla regler som finns, och att det därmed är tillåtet att sparka neråt, men att det är mycket svårare att lyckas med det. Det håller jag med om. Det finns inget heligt på det sättet.

Att väga färdighet mot värdighet.
Ännu ett av Jonas Indes uttryck som fångar mig, och som jag letar efter något att fylla med, för mig. Jag gör så ganska ofta, när jag hör eller läser ett uttryck som jag känner är sant eller äkta eller viktigt, vill då bevara det och leta efter något att fylla det med som är giltigt för mig, som appliceras på något jag varit med om. Spontant känner jag nog att uttrycket fångar anledningen till att jag nyligen bytte jobb. Ett bra uttryck, hur som helst.

Något jag finner anmärkningsvärt och lite kul, är hur Jonas hyllar litium som medicin, för att det är “rent” och “naturligt”. Det är ett grundämne, och då är det äkta, liksom. Han jämför med läkemedel med tusen konstiga ingredienser med svåra kemiska beteckningar och kombinationer. Och han är inte ensam om det här. Folk är galet trångsynta när det gäller “naturliga” ämnen. (För att inte tala om vilka hangups de har på e-nummer, men det är ett annat ämne…) Arsenik är till exempel också ett grundämne. Kvicksilver också. Såatteh… En tesked av varje borde väl vara helt ok att dra i sig, som förebyggande mot lite av varje?

Jonas pratar om sitt självmordsförsök. Om att det är enklare att se om någon är ledsen och mår dåligt än att se om någon är suicidal. Och när depressionen tagit kontrollen och styr… Depressionen vill inte bli avslöjad, den får sin värd att göra allt för att den inte ska avslöjas. Det är därför inte konstigt att ingen ser.
Det påminner om något han berör senare i intervjun, nämligen om alkoholism (de talar om Jonas tv-serie “Jonas löfte” där de på ämnet valt vinkeln “alkoholister minus alkohol”). Han tar upp skillnaden mellan alkoholister och icke-alkoholister: “Alla kan göra tokiga saker på fyllan, alkoholisten gör tokiga saker mellan fyllorna också, kanske de allra tokigaste sakerna”. Sjukdomen är igång hela tiden, och orsakar personlighetsförändring.
Just detta stämmer så oerhört väl. Jag har upplevt det på nära håll, nämligen hos min mamma. Hon steg gradvis ner i ett mörker, alkoholism, som skuggade hennes syn under många år. Hon gjorde inte så mycket dumma saker just under fyllan, då höll hon sig stilla och sjönk in i melankoli och självömkan, och hämndlystnad mot allt och inget. Men på dagarna, medan hon själv trodde att hon levde ett någotsånär fungerande liv, fattade hon så många korkade beslut och betedde sig så huvudlöst att det saknar motstycke. Så förlorade hon allt hon lyckats bygga upp: karriär, boende, relation, ekonomi. Hon tappade allt självförtroende i takt med att hon förlorade alla förmågor hon någonsin ägt. Till slut var hon en spillra, med endast skam, ensamhet och ångest kvar.
Det tog många år för min mamma att stiga ur mörkret. Hon har lyckats, men självförtroendet blev kvar i mörkret, tillsammans med förmågorna hon en gång ägde.

Kristoffer Triumfs näst sista fråga till Jonas är “Vill du rekommendera något?”.
Jonas Inde svarar: “Jag rekommenderar tennis, jag rekommenderar att åka till landet Italien, jag rekommenderar att åka till landet USA, jag rekommenderar att äta italiensk mat, jag rekommenderar människor att bli mer människor, framförallt män. Det är vad jag rekommenderar.”
Och jag håller med honom. Jättebra rekommendationer.

Om jag skulle lyssna på intervjun med Jonas Inde en gång till skulle jag kanske finna nya spår att följa, eller vilja följa några av spåren längre.
Jonas är en komplex men enkel människa. Jag önskar av hela mitt hjärta att hans liv fylls av mer värme än han hittills haft, och att han så långt det är möjligt blir fri från de demoner som verkar rida honom.

Annonser

Skriv gärna en kommentar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s