#96: Jill Johnson

Om du undrar vad det här inlägget handlar om, bortsett från det uppenbara, läs gärna inlägget Sist på bollen för en förklaring och bakgrund.

Jill Johnson. Är hon så sympatisk som alla tror? Jag tänkte först skriva vad jag tycker om Jill, innan jag går igenom programmet, men… Jag vet inte riktigt vad jag tycker, tror jag. Jag tycker hon verkar sympatisk, men samtidigt vet jag ingenting alls om henne, vilket får mig att undra vad det är jag ser i henne. Hon verkar jordnära, rekorderlig (inte nödvändigtvis tråkig) och vänlig. Och ju mer jag tänker på det, hon verkar lite tråkig… Så, in i programmet!

I introduktionen till programmet berättar Kristoffer Triumf att han talat med Jill om bl.a. country och Kristian Gidlund. Och jag tänker.
Country. Precis som Triumf har jag ingen direkt relation till country. Jag älskar musik och har lyssnat på alla möjliga genrer, men jag har aldrig fastnat för country. Visst, några enstaka låtar… Och jag anar att countryn i sig är uppdelad i en massa subgenrer som säkert heter något annat, och att det jag lyssnat på kan vara mer eller mindre representativt. Kontentan är: såvitt jag vet tycker jag inte om country.
Och så Gidlund. Som alla måste älska. Man måste ha lyssnat på hans sommarprat och man måste gråta en skvätt över hans berättelser, hans livsöde, hans budskap. Man ska känna sig så ödmjuk och tacksam inför livet. Och jag känner inte det. Han berör mig inte. Självklart är det sorgligt att han dog, men… Nej.

“Vad kul att du är här!”
“Tack! Jag är jätteglad att vara här!”
“Har du lyssnat på Värvet nån gång?”
“Nej, det har jag inte.”

Är det bara jag som tycker det låter löjligt? Nåja.

Countryn, ja… Det finns så mycket historia i det som jag trots allt tycker om. Musikhistoria och vanlig historia. För några år sedan läste jag Johnny Cashs och Dolly Partons respektive självbiografier, och även om just Dolly verkar vara världens tråkigaste människa målar bådas historia upp en fantastisk värld. Så mycket äkta människor, livsöden, livets hårda och mjuka sidor. Jag tror mig förstå att det är det som är hjärtat i countryn (Jill tar upp det lite i programmet), och det är vackert, vemodigt och längtansfullt. Men. Själva musiken är fortfarande dålig. I stort.
Båda biografierna nämner många av countryns stora namn (såklart), och när jag läste dem försökte jag lyssna lite på några av artisterna på Spotify. Emmylou Harris, Porter Wagoner, Kenny Rogers, Alison Krauss, Lynn Anderson, Garth Brooks, Willie Nelson, Billy Ray Cyrus, June Carter, Charlie Daniels, Eagles, Tennessee Ernie Ford, Don Henley, Lee Hazlewood, Waylon Jennings, Kris Kristofferson, Roy Orbison, Gram Parsons, Hank Williams… Så många stora artister, det borde finnas massor av guldkorn där. Jag måste nog ge det ett nytt försök, känner jag.

Jill får frågan om huruvida hon trivdes i skolan, på vilket hon svarar att hon inte kommer ihåg att hon inte trivdes, att hon inte kommer ihåg att hon inte var poppis, att hon inte kommer ihåg att hon tyckte ämnena var svåra.
Jag funderar över min egen skoltid. Så många människor pratar i efterhand om hur de vantrivdes i skolan, hur allt var jobbigt och svårt, hur de inte passade in eller blev mobbade, hur de sökte en identitet, ett sammanhang… Jag hade det väldigt bra.
Jag hade alltid lätt för mig, i alla ämnen. Ja, vi pratar fram till gymnasiet nu, de första nio åren. Inget av skolämnena bjöd någon större utmaning för mig. Jag låg före i matte, svenska, engelska, geografi, historia, fysik, kemi, biologi… Jag var lång, stark och snabb, och klarade därmed idrotten bra. Jag blev aldrig utsatt för mobbning, och jag hade vänner som var alldeles lagom nära. Jag var självständig, oberoende, och tämligen oemottaglig för grupptryck. Jag tyckte helt enkelt att skoltiden var ganska smärtfri.
Det ändrades något när jag började gymnasiet, och det började ställas krav, och jag dessutom för första gången i livet tvingades kämpa lite, hänga med för att förstå och plugga för att klara proven. Vilket jag kanske inte riktigt gjorde. Min femma i kemi från högstadiet rasade till en tvåa i gymnasiet. Mönstret var detsamma för fysik, mattem teknologi och ellära.
Det var också då jag började inse att jag faktiskt var riktigt duktig i ämnen som liksom aldrig riktigt räknades. Jag kunde skriva. Jag kunde tala. Jag blev lyssnad på. (Och jag började sjunga.) De insikterna öppnade möjligheter för mig för resten av livet. Och de låga betygen i mina kärnämnen fick mig att inse att jag inte ville jobba med el, som min far, mina bröder och min syster gjorde. Tack gode Gud för den insikten.

Här tar jag en av vardagen påtvingad paus, och fortsätter skriva ett par dagar senare. När jag tar upp tråden igen går jag igenom det kvarvarande av intervjun med Jill Johnson, och finner liksom ingenting av intresse att skriva om. Hon ger ingen inspiration. Det de talar om i intervjun drar inte fram några tankespår alls.
Jag finner det intressant, det här med Värvet-intervjuerna med olika mer eller mindre kända personer. Hur jag ofta har en bild av personerna i fråga, som ofta förändras av intervjun. Människor jag av någon anledning funnit intressanta – och jag vet egentligen inte riktigt varför jag gjort det – visar sig inte leva upp till mina förväntningar, medan människor jag mer eller mindre lyssnar på för att tvinga mig själv att ta till mig något annat än det jag direkt vill, för att tillföra något nytt, visar sig vara… mycket mer intressanta.

Så. Jill har berättat lite om sitt liv, om sin uppväxt och om sin karriär. Och det gav ingen mersmak. Jag kan naturligtvis inte bli besviken på henne egentligen, allt handlar ju om mina förväntningar. Och jag undrar fortfarande vad det är som gjort att jag fattat tycke för Jill. Är det bara hennes blick? Det jag möjligen får ta med mig efter det här oerhört korta inlägget är kanske just frågan om varför jag värderar vissa personer som jag gör. Har jag något belägg för min känsla? Eller är det bara något ytligt, vagt, byggt på känsla?

Annonser

Skriv gärna en kommentar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s