#100: Fredrik Reinfeldt/Laleh

Om du undrar vad det här inlägget handlar om, bortsett från det uppenbara, läs gärna inlägget Sist på bollen för en förklaring och bakgrund.

I förra inlägget skrev jag om avsnitt #152 och Laleh. Det var den andra Värvet-intervjun med henne, och jag kände det lite ofullständigt på något sätt. Därför kommer nu mina reflektioner av avsnittet hon delar med Fredrik Reinfeldt. Jag har dock en känsla av, redan nu, att Laleh är en sådan människa som lämnar mig med just känslan av ofullständighet, att något saknas.
När Laleh talar gör hon det på ett sätt som påminner om Veronica Maggio. Det är liksom energilöst, håglöst.

Detta Värvet-avsnitt spelas in med publik och är, vad jag förstår, relativt oklippt. Något som borde klippts bort, eller ännu hellre aldrig förekommit, är Kristoffer Triumfs försök att lattja med publiken i några klassiska “Är ni redo?”. Det kryper i mig när människor försöker få med publiken med “skojig interaktion”. Det kryper i mig när ingen vill svara (Vad vi lär vi oss av det? Sluta interagera med publiken!). Och det kryper i mig när fåniga människor ler käckt och tar i för att visa att de minsann är spontana och härliga.
Ibland läser jag för övrigt människor, idrottssupporters, som ondgör sig över att en del går på exempelvis hockeymatcher och inte klappar och tjoar och hejar. Om att de borde skämmas eller stanna hemma. Vad fan är det om?! Är det lag på att spela apa för att man tycker om att se idrott live? Heja så mycket ni vill, men låt dem som bara vill se matchen göra det.

Kristoffer Triumf ställer en fråga till både Laleh och till Fredrik Reinfeldt, och deras svar belyser en intressant sak som jag funderat över förr. Frågan är “Vem är du?”.
Reinfeldt svarar att han är statsminister. Laleh svarar lite vidare att hon är flera olika personer eller roller, beroende på situation, sällskap och några andra faktorer.
Det intressanta här, tycker jag, är hur människor definierar sig själva.
Vad skulle du svara på den frågan? Vem är du? För mig betyder frågan absolut inte samma sak som “Vad jobbar du som, vad är din yrkestitel?”, och jag kan vilja dela upp frågan i två olika, “Vem är du?” och “Vad är du?”. Kanske komplicerar jag det också då, eftersom svaren beror på. Jag spelar ju olika roller för olika människor, och dessa roller har olika stort värde.
Nåja. Reinfeldt svarar att han är statsminister, och det må väl vara hänt, för i hans fall är det så tongivande för hela hans liv, och för andra. Ingen påverkas egentligen av att jag “är” (jobbar som) projektledare.
Jag vet ganska väl vem jag är. Men att formulera det i ord låter sig inte riktigt göras.

Fredrik Reinfeldt

Fredrik Reinfeldt kommer in på sina första minnen, och genast drar mina tankar iväg. Vad är mina första minnen? Vad är verkliga minnen, och vad har jag själv i efterhand byggt upp av känslor, fotografier och berättelser? Jag tror följande minnen är äkta.

  • En morgon, pappa skulle till sitt jobb och lämna mig på dagis på vägen dit. Jag blev uppmanad att klä på mig, och fann hängslena omöjliga att knäppa. Jag bad pappa om hjälp. Pappa var upptagen. Jag bad igen. Förmodligen bad jag inte, jag krävde, uppfordrande, tjatande. Pappa knöt skorna och klädde sig själv, och jag tjatade och gnällde. Kan jag ha varit tre år? Till slut fick pappa nog av mitt gnäll och tjat och gick. Han lämnade lägenheten, slog igen dörren bakom sig och försvann. Det var i alla fall vad jag trodde. När jag förtvivlat tjutande över att ha blivit övergiven öppnade dörren i halvpanik stod han ju där och väntade. Sedan klädde han på mig.
  • På dagis, ett av de där tillfällena när jag lekte ensam med ingenting särskilt. Jag fann en innebandyklubba, och förr kunde man ta ur dem ett litet rör (som jag antar fanns där för stabilitet, för att klubban inte skulle böjas/vikas). Jag tog ur röret och lekte med det, blåste på olika saker. Jag hittade en död fluga på golvet och blåste omkring den. Sedan kom jag på den briljanta idén att andas in genom röret istället. Och satte en fet, död fluga i halsen, och svalde den. Känslan minns jag ännu.
  • En sommareftermiddag på landet tittade min pappa på nyheterna (som för så många män av den generationen var nyheterna och vädret heliga på den tiden, och nåde den som störde dessa stunder). Jag hade samlat några snäckskal jag tyckte var alldeles särdeles fina (vita snäckskal, från viken, av hjärtmussla och sandmussla), och jag ville gärna att pappa skulle titta och tycka. Det ville inte han, han såg ju på nyheterna. Jag tjatade säkert en hel del, och jag minns att det slutade med att han ganska omilt kastade ut mig. Ur huset. Han liksom föste eller kastade mig så att jag landade på gräsmattan precis utanför. Det gjorde inte ont, annat än i hjärtat, men många av mina snäckskal gick sönder. Och DET gjorde mig ursinnig och hemskt ledsen.
  • Jag minns som ett återkommande minne med värme morgnar i köket i lägenheten hur min pappa gjorde smörgåsar till mig. Barkis med smör och ost. Och jag minns känslan av att han var min älskade pappa, och att smörgåsarna var så goda.

Jag har nog fler minnen, men jag behöver försätta mig i ett lugnare tillstånd för känna in dem. Ovanstående minnen är ju på sitt sätt betydelselösa, men… Jag älskar dem ändå. Jag har minnen jag inte älskar också, men som jag ändå återvänder till för att återuppleva känslan. Men det är senare minnen, och helt andra historier.

Något som också slår mig när Reinfeldt berättar om sin uppväxt, och om sin mors uppbrott mot den dåvarande normen med att kvinnorna var hemma och tog hand om hem och barn, är synen på föräldraskap då och nu.
Jag tycker mig höra och läsa hur föräldrarna på 1960-, 1970- och 1980-talet liksom klandras för sina val, metoder, känslor och värderingar. De gjorde så många fel. Barnen fick inte tillräckligt med uppmärksamhet, och fick de det fick de det på fel sätt och av fel anledningar. Barnen åkte i bil utan säkerhetsbälte, föräldrar rökte inomhus (och i bilen), barnen hade ingenting att säga till om, de vuxna kunde glatt dricka alkohol, se på tv, lämna barnen utan tillsyn… Vid skilsmässor försvann många pappor nästan helt ur bilden, till synes ovilliga och oförmögna att träffa sina barn.
Idag är det svårt att förstå alla de val som många av föräldrarna gjorde då, men jag tycker det är viktigt att också försöka förstå samtiden och de normer och samhällsvärderingar som rådde då. De flesta föräldrar gjorde nog vad de kunde, efter vad de lärt sig vara rätt och riktigt, och med känslor präglade av andra förutsättningar än idag.
Det här är ännu ett ämne som är lite större än att det går att avhandla i ett stycke så här. Jag behöver snart någon som påminner mig om ämnen att lyfta upp vid senare tillfälle.

Reinfeldt berättar vidare om hur han tidigt engagerade sig i elevrådet, och att det skulle vara en signal om vad som komma skulle.
På min tid var de som var med i elevrådet de flummigaste på skolan, med punkter som “kallare mjölk i bamba”, “stereo i uppehållsrummet” och “någon kul händelse på Sune-dagen” på agendan. Påhittade icke-frågor i något slags låtsasmöten för att slippa lektioner.

Jag slås av tanken att en intervju med Reinfeldt vore mer intressant idag, när han inte längre är statsminister, eller ens partiledare. Han är alldeles för korrekt och ängslig att säga något fel. Det skapar distans till den äkta människan.
Jag antar att detta är utmaningen för reportrar, journalister och programledare, att lyckas tränga igenom den där fasaden, rollen de spelar, och hitta något personligt, något äkta.

 

Laleh

Programmet fortsätter, nu med Laleh i besöksstolen istället för Fredrik Reinfeldt. Och jag känner mig lite cyniskt skeptisk på förhand, eftersom det var henne jag lyssnade på senast, och kände mig tom och uttråkad efteråt.
När jag skriver ner detta lyssnar jag snabbt igenom avsnittet en andra gång, och känner direkt hur oerhört lite energi Laleh utstrålar när hon talar.
Att Kristoffer Triumf beundrar och älskar Laleh är uppenbart, och hans hänförelse skiner liksom igenom i hans frågor, och kanske framförallt, i bristen på uppföljning av frågorna, och kanske ifrågasättande.
Och jag undrar – återigen – vad det är som gör att “alla andra” tycker om Laleh, hennes musik och hennes sätt att framföra den. Jag undrar vad det är jag missar, vad det är de hör och ser som inte jag ser och hör. Jag känner bara obehag och irritation.

Laleh får ungefär 45 minuter att berätta något, utifrån Triumfs frågor. Det blir ingenting. Hon får absolut ingenting sagt.

 

Nu har jag lyssnat på alldeles för många intervjuade människor och känt mig ofokuserad, uttråkad av intervjuerna. Det är tur att man kan lyssna på podcasts i dubbel hastighet…
Jag hoppas nästa person är mer intressant, mer inspirerande. Jag hoppas jag gör ett bättre val.
(Jag tror det bli Jill Johnson, faktiskt.)

Annonser

Skriv gärna en kommentar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s