#152: Laleh

Om du undrar vad det här inlägget handlar om, bortsett från det uppenbara, läs gärna inlägget Sist på bollen för en förklaring och bakgrund.

Ännu en stark kvinna. Ett föredöme, en idol, ett ideal på så många sätt. Och jag önskar så att jag tyckte om Laleh. Eller, jag önskar så att jag tyckte om Lalehs musik. För det gör jag inte. Jag stör mig. Men låt oss lägga det åt sidan ett tag. Jag tycker om Laleh för den person hon är, eller den hon visar utåt, åtminstone. Jag tror dock att hon faktiskt är just den hon visar. Jag tycker om henne för att hon går sin egen väg, gör musik på sitt sätt, gör musik på sitt sätt fast människor i branschen sagt åt henne att göra på ett annat sätt.
Och det, min kärlek, når ända fram till hennes sång.

Laleh är den första Värvet-intervjuade som får ett andra program. Och jag lyssnar givetvis på det andra först.

Jag fastnar dock redan på introduktionssnacket, när Kristoffer Triumf berättar att han gråtit tre gånger i sitt vuxna liv. Det låter lite? Jag har inte särskilt nära till tårar, men jag kan snabbt, utan att tänka efter, räkna upp tre gånger jag gråtit.

  1. När min hund dog, 9½ år gammal. Det låter kanske konstigt att sätta det på första plats, och kanske ska det inte tas som rangordning, just, men… Jag grät som ett barn. Jag var 33 år.
  2. När min pappa dog, 68 år gammal. Jag har skrivit om det, i inlägget Pappa. Och egentligen är det flera tillfällen av tårar, men… Ja.
  3. När det stod klart för mig att min dåvarande hustru inte ville vara gift med mig längre, att det inte fanns något jag kunde göra för att ändra på det. Den historien känns idag som en del av ett helt annat liv, ett helt annat jag. Och den rymmer fler tillfällen av tårar. Kanske jag försöker berätta om det en gång…

    Och visst har jag väl gråtit några gånger utöver det? Ja. Jag tror inte jag grät i samband med att min son föddes. Jag är, när jag tänker efter, ingen lyckogråtare, vad det verkar.
    Nåja.

 

Laleh berättar i ett klipp från dokumentären om henne om hur hon upptäckte att hon kunde dela musik med andra. Och det är ett vanskligt ämne. Jag är nämligen oerhört ambivalent inför att dela min musikupplevelse med andra. För mig kan musik vara väldigt intimt. Känslor som väcks av toner, harmonier och texter, känslor som jag inte vill dela, varken med nära vänner eller med 30 000 främmande människor som trängs, står i vägen och sjunger med. Jag har mycket svårt att njuta av konserter.
Samtidigt har jag verkligen berörts av musik tillsammans med andra. Både när jag lyssnat och, kanske framförallt, när jag spelat. Att spela och sjunga tillsammans med andra ger nämligen ännu en dimension av musiken, som är lite svårt att förklara. Det behöver inte nödvändigtvis låta fantastiskt för eventuella lyssnare, men är känslan rätt där och då försvinner tid och rum. Och det kan det göra även när jag spelar och sjunger på egen hand. Ibland tangerar min röst och mina ackord något i de sånger och visor jag framför, och jag finner mig själv nästan salig i musiken.
Vilket leder tillbaka till lyssnandet, men då det i ensamhet. Att ensam, i mörker, under långa nätter sitta och lyssna sig fram genom berörande musik kan vara det närmast andliga jag någonsin kommit. Det finns faktiskt några andra tillfällen också, nämligen när jag varit ute i skogen eller vid havet under vissa förutsättningar. Och kanske är det egentligen så enkelt att vi bär magin med oss vart vi än går, och när vi upplever något hänförande vi älskar sker något ytterligare inom oss, som ger ett andligt skimmer…

Kristoffer och Laleh pratar på, om musikförläggning, studioprylar, musikbranschen, och så vidare. Tiden går, och de kommer liksom inte in på något som har med “något större” att göra. Tomgång. Och jag känner att jag nog måste lyssna på den första intervjun också. För de får egentligen ingenting sagt, tycker jag.

Enligt mig är Laleh viktig. För människor i Sverige och världen, för musiken. Hon gör sin grej, och hon gör det med energi sprungen ur något slags livseufori. Ett slags respekt inför allt, som yttrar sig i musik och sång. Jag sörjer lite att jag inte känner det själv, men jag ser reaktionerna hos andra. Det påminner lite om Håkan Hellström, som jag inte heller kan lyssna på. Precis som med Laleh tycker jag han är fantastisk som person. Jag förstår euforin och energin i hans musik, när den träffar i hjärtat på den publik som är mottaglig. Och jag är med, ända till han börjar sjunga.

Jag avslutar med att försöka lyssna igenom några av Lalehs hits. Och blir lite förbannad. Det är så jävla dåligt!
Texten i “Bjurö Klubb”. Texten och hennes sätt att sjunga i “Bostadsansökan”. Provocerande dåligt!
Bättre då, nästan bra, är hennes version av “Chiquitita”. Hon förstör inte ABBA:s gamla låt. Faktiskt.

En enda låt tycker jag om med Laleh. Det är Ted Gärdestads “Sol, vind och vatten”.
Vilket är lustigt, för på det albumet finns också en låt med Håkan Hellström, en låt jag uthärdar och tycker är lite bra. Men säg det inte till någon.

 

Förlåt mig detta spretiga inlägg. Det borde kanske struktureras, men jag finner ingen struktur i detta nu, och jag vill helst lägga detta avsnitt bakom mig, då det varit så tråkigt.

Annonser

Skriv gärna en kommentar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s