#154: Amelia Adamo

Om du undrar vad det här inlägget handlar om, bortsett från det uppenbara, läs gärna inlägget Sist på bollen för en förklaring och bakgrund.

Amelia Adamo. Jag vet inte så mycket om Amelia Adamo. Jag har trott mig veta att hon är en stark affärskvinna, före sin tid gällande att som kvinna ta plats på en arena där män inte villigt släpper ifrån sig någon makt (vilket vid närmare eftertanke gäller lite för många områden för att vara en relevant beskrivning). Jag har, utan att egentligen veta något, tagit henne för ett feministiskt föredöme och en duktig entreprenör. När jag tänker efter tror jag hon fått ta en del kritik för något avklätt omslagsfoto (utvik), men också hyllningar för att hon fört fram “vanliga kvinnor”. Eller kvinnor över huvud taget, för den delen. Samtidigt som hon profiterar på att underblåsa en bransch som hyllar ytlighet… Det verkar vara svårt att vinna som framgångsrik kvinna.

Amelia, Tara och M Magazine heter, tydligen, de tidningar Amelia skapat och jobbat med. Hon har jobbat med fler, men dessa magasin är hennes.
Jag tror jag bläddrat i Amelia ett par gånger och vill nog tro att det är en Veckorevyn för något äldre kvinnor (än de som normalt läser Veckorevyn).
Tara har jag nog aldrig ens sett i butik, men efter en snabb titt på hemsidan känner jag att det är lite för mycket Malin Berghagen för min smak.
M Magazine ser ut som ett väldigt brett livsstilsmagasin, som inte stänger några dörrar för reportage som ligger nära Kanal 5:s utbud. “M:s reporter Maria Leijonhjelm plågas av en stor oro och känner osäkerhet inför framtiden. Hon bestämde sig för att se vad andevärlden kan göra för henne.” Och där sjönk Amelia Adamo en bra bit i mina ögon.

Samtalet mellan Triumf och Adamo kommer ganska tidigt in på ämnet depression, varvid Amelia förklarar att hon är “naturglad”, “en normalglad människa”, något som sitter i hennes italienska DNA. Och jag undrar genast om Amelia sovit under en sten de senaste trettio åren, eller så. Jag tänker mig, kanske fördomsfullt, att en människa som jobbat med livsstilsmagasin i tjugo år någon gång kommit i kontakt med begreppet depression på något sätt, kanske i reportage eller i form av en anställd som drabbats. Så kan ju inte vara fallet med Amelia?

Nåväl. Kort därefter kommer Amelia in på något jag tycker är intressant.
Kristoffer nämner att han fascineras av hennes självkännedom, vilket Amelia förklarar beror på alla intervjuer hon givit. Teorin är: om ingen ställer frågorna om hur du är, vad saker i din barndom betytt för dig, vad du tycker om olika saker, ja, då tänker du inte på det. Då har du heller inte något svar åt dig själv. Kanske har man inget svar första gången de ställs, men frågan är då väckt, och tankarna kan börja snurra.
Jag tror helt och fullt på detta. Och jag ägnar mig ständigt åt det. Jag ger naturligtvis inga intervjuer (vill någon intervjua mig?), men jag talar med mig själv. Det är de inre monologerna jag tidigare nämnt. Frågor som ställs om hur jag tänker och mår, och varför jag tänker och mår som jag gör. Vad jag vill, varför jag vill det. Det är mina nycklar till självkännedom.
Och jag blir förvånad när andra inte verkar göra likadant. Jag borde inte bli förvånad, alla är ju som bekant inte likadana, men jag kan nog inte rå för det. Och visst märks det, väldigt ofta, hur många inte ägnat en tanke åt vissa frågor kring det egna jaget.

Amelia talar om tillkortakommanden, om hur öppen hon är med att hon begår och begått misstag. Det är bra. Alla begår misstag, och just att veta att andra också begår misstag, och att omgivningen också tillåter och möjliggör för en att begå misstag, är oerhört lyftande för människor, tror jag. Amelia pratar framförallt om misstag man begår i karriären, vilka alla verkar vara förlåtna ganska lätt, så länge man flaggat för dem ordentligt. Jag både håller med henne om det, och inte. Det är så man ska göra, och förhoppningsvis är det så man gör, men att det skulle ske utan vånda och utan klander är åtminstone för mig en utopi. Kanske missförstår jag henne.

De pratar lite om bikten, med anledning av att Amelia fått en katolsk uppfostran. Amelia tycker bikten är bra, att oavsett om man anförtror sig till en präst, en terapeut eller en vän. Jag håller med. Jag önskar ibland att jag hade fler att tala med. Eller kanske önskar jag att jag hade några olika människor som tillsammans kunde täcka upp alla områden i mitt liv jag skulle vilja tala om. Jag har några få jag kan anförtro mig till, och de täcker upp för det mesta. Men det finns saker jag önskar jag kunde dela med någon, saker jag av olika anledningar känner att jag inte kan anförtro till och diskutera med någon av dem jag har.

Kanske är en definition av ensamhet hur stor del av dina tankar och känslor du har möjlighet att dela med någon annan när du så önskar.

Intervjun går på tomgång, tycker jag. Den håller inte alls den klass jag önskar. Och Kristoffer Triumf säger “legio” och menar “kutym”. Det stör mig. Det stör mig att det numera anses vara ok att använda ordet på det sättet, när det egentligen betyder “många”, “otaliga”. Men jag är till viss del språkkonservativ (och till viss del inte, vilket gör mig galet inkonsekvent), och måste väl hålla tyst. Men det stör.

“Det som kvinnor ägnar sig åt är alltid lite sämre. Får man Stora Journalistpriset för att man är sportkommentator, bland annat, är det ingen som diskuterar vilken publik den där personen vänder sig till. Får man Stora Journalistpriset för att man sysslar med kvinnor så verkar det vara fel på målgruppen.”
Och så är det väl tyvärr ännu. En sak som slagit mig är att jämställdheten på vissa plan verkar gå framåt, och då framförallt genom att kvinnor tillåts agera inom traditionellt manliga områden, och både bli bra på det och premieras för det. Men det verkar inte hända så mycket med de områden som är traditionellt kvinnliga, de verkar fortfarande anses mindre värda. Kvinnor i männens värld, ja, det är väl bra att den världen öppnas upp och släpper många av sina unkna gamla traditioner och strukturer. Men kvinnor och män i kvinnornas värld, hur slutar vi nedvärdera det?

Nåväl. Intervjun med Amelia är ganska tråkig. Däremot snuddar de vid något, någon, som väcker mitt intresse: Gösta Linderholm. Amelia Adamo var en tid gift med Gösta Linderholm, musiker, vilket förvånar mig. Det slår mig i samma ögonblick som förvåningen slår till att jag egentligen inte vet så mycket om Gösta Linderholm, annat än att min pappa spelade en del av hans låtar när jag var liten. Jag minns “Rulla in en boll och låt den rulla” och, naturligtvis, “Blå bananer”, som vi barn trodde den hette (“Blå balladen”). Jag har alltid haft känslan att Gösta Linderholm varit folklig, profan, nästan vulgär, med den där enkla livslusten som många svenska poeter och visdiktare verkade ha på 1960- och 1970-talet. Mycket rajraj, billigt vin och lössläppta midsommarnätter. Skördefester. Långt ifrån finkulturens sammetsbehängda salar. (Och det är där jag ser Amelia.)
Gösta har, vilket jag inte visste, gjort en del av musiken till “Rasmus på luffen”, bland annat “Kattvisan” och “Luffarvisan”. Och plötsligt vandrar tankarna iväg. Pojken som spelar Rasmus. Allan Edvall. Deras sång, den glädje och den kärlek som känns emellan dem när de sjunger. De spelar sina roller, men jag undrar om de inte faktiskt är Rasmus och luffaren, om de inte faktiskt funnit varandra. Och tankarna far vidare till en solig sommardag på en grusväg, där min och son jag tar hoppsasteg hand i hand och sjunger samma visa. Det har inte hänt ännu, men jag längtar.
Min pappa hade en bok om svenska visdiktare. Alf Hambe, Evert Taube, Olle Adolphson, Mats Paulson, Alf Pröysen, Birger Sjöberg, Beppe Wolgers… Jag förutsätter att Cornelis Vreeswijk och Fred Åkerström var med också, men boken kan eventuellt ha skrivits innan de blev populära. Gösta Linderholm var definitivt med, och jag undrade alltid hur han fått tillträde till denna skaras sällskap. För mig var han, kanske oförtjänt, i samma klass som Bengt Sändh. Kanske har jag fel i fråga om dem båda. Jag måste ta mig en visdiktarperiod, och bredda den lite mer än jag gjort förut.

Ett sidospår, men det var faktiskt detta som gav mig mest i intervjun med Amelia Adamo.
Så kan det bli. Och det är som det är med det.

Annonser

Skriv gärna en kommentar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s