#141: Eva Dahlgren

Om du undrar vad det här inlägget handlar om, bortsett från det uppenbara, läs gärna inlägget Sist på bollen för en förklaring och bakgrund.

Jag lyssnar sällan på Eva Dahlgren nu för tiden. Det är synd. Hennes album “En blekt blondins hjärta” är ett av mina mest lyssnade under tidigt 90-tal. Jag hade hört henne förut, men det var med det albumet jag vaknade och förstod hennes storhet. Hennes texter, som är magiska, hennes röst som är så där himmelskt och lätt vemodigt mjuk, hennes lätt andliga air. Jag ska återkomma till några av mina favoriter längre fram.

Som intervjuobjekt är Eva tämligen tråkig, visar det sig. Tjugofem minuter in i podcastavsnittet har hon inte sagt något alls som väcker tankar eller känslor. Jag vet inte vad jag hoppades på, jag tror jag ser Eva som en smula gåtfull. Hon verkar ha ett djup som hon behåller för sig själv. Det hon visar är sång och text, men det är den enda bild hon ger. Den Eva och den bild hon visar upp i detta sammanhang är artig, öppen och trevlig, men där finns ingen värme, inget djup.

I intervjun kommer de in på Evas influenser och vilka artister hon lyssnat på. En av dem hon nämner är Bob Dylan. Och jag undrar, som alltid när jag hör att någon gillar Bob Dylan, vad det är de gillar. Är det hans nasalt gnälliga röst som liksom skaver sig igenom låtarna på samma sätt hela tiden? Är det hans tämligen oinspirerande musik? Rakt på, fyrtioåtta verser och så ett lamt slut. Är det hans texter? Jag kan inte uttala mig texterna, för jag hör dem inte.
Jag tänker ibland att jag ska ge Bob Dylan en chans. Till. Om jag nu någonsin gett honom en riktig chans. Han är ju så stor. En av musikvärldens största, liksom. Det måste ju finnas något där. Något jag inte förstår. Det är så mycket jag inte förstår här i världen. Men jag kommer liksom inte in. Så jag väntar ett tag till.

Det första jag känner igen mig i av det Eva berättar är när hon kommer in på hur hon talar med sig själv. Något som väckts under terapi, och som hon liknar lite vid hur troende talar med Gud. Att bolla sina frågor med någon inom sig, någon som inte svarar men alltid lyssnar.
Jag trodde länge att det var självklart att alla gjorde så. De inre dialogerna (inte monologerna). Jag har gjort det i hela mitt liv. Att hålla en diskussion och ömsom vara förståndig, ömsom pröva de irrationella alternativen. Repliker, funderingar, överväganden, frågor, svar, andra svar.
Jag har få vänner jag delar allt med. Kanske delar jag (nästan) allt, utspritt på många. Men ingen enda vän har hela bilden, hela sanningen. Varför det är så vet jag nog inte, men det är också en anledning till att jag inte ber om råd eller för dessa samtal med någon annan. Vad som är orsak och vad som är konsekvens här vet jag inte.
En förutsättning för att kunna hålla dialog med sig själv är att få ro, att vara i harmoni och att få tystnad. Och där anar jag anledningen till att inte så många ägnar sig åt inre dialoger. Människor är ju rädda för tystnad…

Nå. Intervjun är plötsligt slut. Det blev inte djupare än så.
Eva lämnar mig med en rekommendation: Naked Grouse. Whisky. Jag är oerhört skeptisk.

Det där gav inte mig särskilt mycket. Evas musik ger så mycket mer. Lyssna på den istället. (Förlåt, Värvet.)

Ängeln i rummet
Kanske Evas signaturmelodi. Här kommer hennes röst fram och bär känslorna i texten. Det känns äkta.

Guldlock
För den vemodigt befriande känslan. För en dag när inga måsten finns, för reflektion under en himmel med fluffiga små moln. I en solstråle.

Drömmarna och muren
För känslan av den tiden. En vemodigt nostalgisk känsla av något stort och mörkt som låg på avstånd och väntade, vilade, bidade. Och av hopp.

Sommarbarn
Sveriges svar på “Summer in the city” på något sätt, i något som liknar Gyllene Tider. Känslan i PC Jersilds “Barnens ö”, ensam på tomma gårdar, varm asfalt. Mopeder och cyklar med limpsadel, långhåriga barn och slitna jeansjackor.

Hjärtats ödsliga slag
I den här låten ligger en kraft som väntar på att släppas loss. Väntar. Med Evas lugna, varma röst, med Uno Svenningssons röst på gränsen till desperation. Kanske ligger 80-talsproduktionen alltför hårt över den, med synthekon och –trummor. Men… Ah, stark och underbar.

Häxorna 
Harmonierna i Evas röst och den svarande flöjten, det varma mjuka stegrandet från innerlig, sinnlig stillhet till något mjukt kraftfullt… Något som vidrör något större, ekon av minnen, väsen kännbara för sinnen som inte längre har något namn.

Annonser

2 tankar om “#141: Eva Dahlgren

  1. Jag gillar dina texter och tankar. Och tack för att du påminde mig om Eva Dahlgren, nu har jag nostalgi-lyssnat på henne i två dygn. 🙂
    Jag hörde hennes sommarprat för några år sedan och kommer ihåg att jag förvisso gillade det jag hörde – men att jag på något sätt hade betydligt högra förväntningar. Att hon som skriver så stundtals helt genialiska texter och musik skulle vara lika genialisk som sommarpratare. Hon var bra men hennes storhet kom inte riktigt fram där. Men hon har ju tack och lov andra uttrycksmedel och jag tänker att det är som för oss alla – vi har olika uttrycksmedel.

    Spännande att få följa dina reflektioner här.

    • Precis så! Jag tyckte om att lyssna på Eva Dahlgren, men hon får liksom ingenting sagt, känner jag. Ändå har hon som en mjuk, sinnlig närvaro som gör mig harmonisk.
      Tack för att du läser och kommenterar! Nu måste jag komma igång med fler lyssningar och reflektioner. Livet kommer ju emellan och ”stör” ibland… :o)

Skriv gärna en kommentar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s