#146: Isabella Löwengrip

Om du undrar vad det här inlägget handlar om, bortsett från det uppenbara, läs gärna inlägget Sist på bollen för en förklaring och bakgrund.

Blondinbella. Kvinnan alla älskar att hata.
Det slår mig, med förra inlägget i färskt minne, att hon nog är Thorsten Flincks absoluta motsats på precis alla plan. Och således borde jag tycka ganska bra om henne. Och det gör jag.
Det är inte riktigt rumsrent att göra det. I några kretsar, tror jag? Feminister hatar henne (vilket i och för sig är ganska förståeligt), akademiker hatar henne (Isabella har för övrigt knappt gått ur grundskolan), kulturpersonligheter hatar henne (hon förkroppsligar på något sätt allt det ytliga och det kapitalistiska som är kultureliten så fjärran), män hatar henne (för att hon inte vill ligga med dem alla), kvinnor hatar henne (för att hon är framgångsrik och snygg)… Och visst, hon verkar ha otur ganska ofta när hon tänker, och desto mer när hon talar, men jädrar vad hon rört om, ändå?!
Även Kristoffer (Triumf, Värvets värd, programledare och intervjuare) gillar henne. De står på olika sidor i många frågor, men som han säger: “Jag hade en misstanke om att jag skulle gillar Isabella på något sätt ändå, och det gjorde jag också.”

För det första är hon ju galet aktiv. Hon är 24 år ung, och är bloggare, entreprenör, författare och designer. Oavsett vad man tycker om resultatet måste man hålla med om att hon är produktiv. Jag har personligen inte tagit del av något av det hon producerat, inte läst hennes bloggar, inte läst hennes böcker, inte sett henne i tv och jag vet ärligt talat inte vad hon gör hela dagarna. Då och då ser jag att någon spyr galla över henne på Twitter eller i gammelmedia, oftast på grund av något hon sagt.
Själv jobbar jag åtta timmar per dag, och pendlar till och från jobbet, det innebär att jag är borta från hemmet ungefär tio timmar varje dag. När jag kommit hem brukar jag leka med min son, kanske göra middag, äta middag, leka lite mer med min son och sedan natta honom. Mina ambitioner är sedan att få gjort en massa saker efter att han somnat, och innan jag går och lägger mig omkring midnatt, men oftast är jag för trött och lat för att orka göra något annat än sitta i min fåtölj och surfa på nätet, lyssna på tv, twittra, läsa böcker och okynnesäta onyttiga saker. Min motivation och aktivitet känns liksom hämmade sedan ett tag, och jag söker efter verktyg att hantera det. Hantera vardagen och bli nöjd med vad jag får gjort (att jag faktiskt får något gjort) och kanske därefter göra något som är nyttigt för mig.
Jag läser om andra människor som på Twitter och Facebook delar med sig av vad de gör om dagarna och på helgerna. Och jag förundras. Varifrån får de energin? De planerar middagar (nyttiga och goda) och lagar mat och äter den tillsammans med hela familjen. De tränar, några gånger i veckan. De jobbar. De gör en massa spännande och roliga saker med barnen, och då och då gör de något med sin eventuella partner. Och så jobbar de. Och shoppar. Och fixar saker. Och umgås.
Själv har jag knappt energi att umgås. Jag vet att det är ett starkt stresstecken när man drar sig tillbaka och försöker undslippa umgänge, men… Det har alltid varit kostsamt, det där med att umgås. Det är ofta underbart roligt och givande att träffa vänner, men efteråt vill jag gå ut i skogen och sova under en gran ett par dygn, för tystnaden och för att få höra mig själv tänka.
Nåja. Isabella är som en koncentrerad version av alla de människor som hinner med allt de vill göra. Och jag är imponerad och avundsjuk på det. Jag vill inte bli riktigt som hon, men lite grann vore fint.

Det första intrycket man (jag) får när jag lyssnar på henne är ju att hon är en lättsinnig, ung kvinna. Varför är det så? Är det för att hon låter glad hela tiden? Hon låter glad, obekymrad och lite, lite blåst. Och jag vet inte om det är på grund av att hon inte riktigt gått i skolan som barn, eller om hon saknat vuxna att tala med under uppväxten, men det är något med hennes språk, något som saknas. Uttryck, begrepp, ord och sammanhang som blir fel. Lite fel. Hon vet om det. Och hon verkar rycka på axlarna och fokusera på det som är viktigare. Det stör en språkkänslig person, men det är också befriande, på något sätt.
Isabella inleder starkt med: “Jag är gravid nu, med mitt andra barn, och jag blir alltid väldigt lugn när jag väntar barn, har jag märkt.” Alltså, om någon säger att de alltid blir på ett visst sätt i ett särskilt sammanhang, tycker jag nog det är på sin plats att ha upplevt det sammanhanget mer än två gånger…

Under lite teknikfix svarar Isabella på vad hon ätit till frukost. Vilket jag tycker är kul. Hon åt havrefras med jordgubb och A-fil. Kristoffer påpekar att det inte låter supernyttigt (jag tänker också att hon nog skulle äta kvarg med chiafrön, typ), men Isabella säger att det känns ganska nyttigt. A-fil med sina bakterier känns bra, och havrefras känns som att det är lite socker. Hon har inte läst någon innehållsförteckning, inte. Och det känns, för mig, befriande. (“Befriande” känns som ett nyckelord i det här inlägget…) Hon brukar äta rostmackor med sylt på morgonen. Säger hon, och man hör leendet. Säger hon det för att reta alla tränings- och diethetsare där ute?

Jag är kanske dåligt påläst, men jag visste ingenting om Isabellas barndom och uppväxt. Jag trodde att hon var en bortskämd societetsflicka som fått allt hon pekat på. Så var tydligen inte fallet. Isabella verkar ha gått vidare och släppt det som varit, men hon berättar att hon flyttade hemifrån när hon fyllde 14 år, att hon funderade över hur hon skulle ha råd att köpa en lägenhet när hon var 12. Det finns, bakom hennes glättiga fasad, en ganska stor livssorg, skulle jag påstå. Hon var aldrig barn. Hon blev dessutom mobbad i skolan, på alla de där klassiska, grymma sätten man kan tänka sig. Och jag undrar om hon verkligen gått vidare, om hon verkligen, vid 24 års ålder, bearbetat allt hon gått igenom, alla tankar och känslor som hon – tror jag – burit på.

Isabella har förresten ADHD. Såklart.

Isabella är inte feminist. Av samma skäl som så många andra väljer att inte kalla sig feminist, för att begreppet för dem kommit att förknippas med aktivism, rabiat argumentation, extrema yttringar och ett ständigt, påpassat dömande. I det kan jag hålla med henne.
Feminismen som rörelse är ett så stort ämne att jag inte kan redogöra för alla mina åsikter om det här (i detta inlägg, jag har länge velat skriva något), men klart är att många delar av rörelsen, som är allt annat än homogen, mest fokuserar på att leta fel och exkludera människor, istället för att lyfta rätt och inkludera så många som möjligt.
Isabella vill inte ha etiketten feminist. Hon är knappast välkommen någonstans i den feministiska världen heller. Och ändå lever hon inte som hon lär. Hon är en ung kvinna, i stort sett utan utbildning, som startat företag och driver dem framgångsrikt. Hon gör det på sitt sätt, även om många nog skulle hävda att hon är en marionett. Hon tar plats. Kanske gör hon det enligt andras regler, än så länge, men hon är där. Hon gör skillnad. Hon talar inte om det, och ibland säger hon saker som kanske motverkar saken, men hon gör något. Min personliga åsikt är att hon borde få mindre kritik och mer cred.
Rent allmänt känns det som att Isabella skulle tjäna mycket på att få en mer eller mindre neutral, objektiv genomgång av vad bl.a. feminism är. Det är så lätt att fastna och tro att det är bara det som de radikala, extrema feministerna anser.
Men det är ju vad jag tycker…

Kristoffer påpekar att Isabella står för vad hon tycker, men att hon också kan ändra sig, och faktiskt gör det. Isabella tillstår att det är jätteviktigt att kunna ändra uppfattning, och att hon med åldern blivit mer ödmjuk inför detta.
Jag tycker inte det rimmar riktigt med hur hon ofta uttrycker sig. I mina ögon är ödmjukheten och mognaden inte riktigt där ännu. Varför? Jo, de ståndpunkter hon har är så fasta i nuet för henne, att det inte finns någon mån att diskutera dem med henne (upplever jag). Jag tänker att man, när man ser bakåt på den väg man gått och tar i beaktande alla gånger man ändrat ståndpunkt, faktiskt lägger med det i sin personlighet och sin inställning inför nya saker att ta ställning till. Det tycker jag inte Isabella gör.
Kristoffer frågar till exempel “Du kommer aldrig kalla dig för feminist?”, varvid Isabella svarar nej och förklarar varför hon tycker som hon tycker – nu. Hur kan man då säga att man aldrig kommer ändra åsikt, när man nyss sagt att det är jätteviktigt att kunna ändra uppfattning, och dessutom gjort det i ett antal frågor? Det går inte ihop.

När Isabella berätta om att hon missat väldigt mycket av det man lär sig i skolan försöker jag förstå, men det är omöjligt för mig att sätta mig in i vad, vilka grunder man kan sakna, och vilka följder det kan få.
Isabella nämner att hon inget vet om det periodiska systemet, att hon frågat sin man om hur många centimeter det går på en meter, och att multiplikationstabellen är henne helt främmande. Hon säger själv att hon klarar sig ändå, med allt hon lärt sig av att jobba. Kanske är det så. Jag känner ju en hel del människor som gått både grundskola, gymnasium och högskola av något slag, men som ändå saknar väsentlig (eller åtminstone fundamental) kunskap…

En annan i mitt tycke intressant sak är den om hot. Isabella har ju utsatts (och utsätts fortfarande) för enormt mycket näthat. Den vanliga och tyvärr förväntade skaran av sjuka och/eller störda män som tar sig friheter finns där naturligtvis. Mer intressant är dock att Isabella i kölvattnet av feminismdebatten mottagit massor av hot. Från kvinnor.
Ett av rättesnörena många feminister säger sig leva efter är att aldrig sänka en medsyster, utan hålla ihop och stärka varandra. Det går utmärkt, men bara så länge de tycker exakt som en själv. Acceptansen för variationer inom rörelsen är oerhört låg bland många.
Jag läste nyligen en bok av Caitlin Moran som berörde feminism från lite olika vinklar, i populärform, utifrån hennes perspektiv och erfarenhet. Inget djuplodande, egentligen, men egentligen lika giltigt som vilken annan samling som helst. Moran tar bl.a. upp det här om att många feminister tycker att den största synden en kvinna kan begå är att kritisera en annan kvinna, och sågar det totalt. Och jag håller med. Om man ser människor istället för män och kvinnor, och ser de åsikter och värderingar de lägger fram, är det mycket enklare. Vem som helst kan komma med en åsikt man håller med om eller inte håller med om. Att inte framföra kritik för att den man inte håller med råkar vara av samma kön, religion, sexualitet, härkomst eller ha samma hårfärg, heja på samma fotbollslag eller tycka om samma artist, det är faktiskt bara korkat.
Med det sagt tycker jag alltså att andra feminister inte alls har någon skyldighet att stötta Isabella Löwengrip i varje fråga, eller för den delen, hålla inne med kritik. Att lägga fram hot mot Isabella, är däremot något helt annat. En del radikalfeminister tror kanske att det är berättigat som något slags reaktion mot en uppmaning om att hålla god ton i debatten, vilket är oerhört barnsligt.

“Jag tror att det finns utrymme för att argumentera emot dig”, säger Kristoffer efter en utläggning av Isabella om feminism. Det är snyggt och respektfullt, tycker jag. Han uppvisar stort tålamod och respekt för sina gäster, utan att lägga sig platt och hålla med om vad de säger hela tiden.

När intervjun är slut känner jag mig nöjd. Det finns en massa saker jag inte håller med Isabella Löwengrip om, men jag tycker om henne och det hon är och gör. Det verkar finnas så många som ogillar henne, men ganska få verkar också kunna förklara exakt vad det är som gör att de ogillar henne. Jag tänker fortsätta tycka om henne. Det retar säkert också någon.

Annonser

Skriv gärna en kommentar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s