#158: Magnus Härenstam

Om du undrar vad det här inlägget handlar om, bortsett från det uppenbara, läs gärna inlägget Sist på bollen för en förklaring och bakgrund.

På ett sätt känns det som att jag inte rört mig så långt från förra avsnittet, med Lasse Åberg, när jag nu väljer att lyssna på intervjun med Magnus Härenstam. En svensk, äldre man, mycket folkkär och med en lång och lyckad karriär bakom sig.
För mig är Magnus självklart “Fem myror är fler än fyra elefanter”, och jag minns än idag hur jag satt med min pappa i den bruna tweedishsoffan i vår trerumslägenhet och tittade tillsammans. Jag minns klaffbordet i jakaranda, jag minns monsteran vid balkongdörren och High Chaparall-kaktusen i fönstret. Jag minns pappas akvarium med kardinaltetror, zebrafiskar och skalarer, som trollband mig underbart. Jag minns hur jag satt i pyjamas och tittade tillsammans med min pappa på Magnus, Brasse och Eva. Och hur pappa när programmet var slut alltid lät som elefanten. “Nu är det slut.” Det är svårt att förmedla värmen i det lilla ögonblicket. För mig är det evigt.
Magnus Härenstam är för mig också “Lagt kort ligger” och “Jeopardy”, men framförallt är han förknippad med “Varning för barn!”, krogshowen på LP som vi hade hemma, och som vi barn lyssnade på från (alltför) unga år och några tusen gånger. Vi kunde den utantill.

Nu är Magnus Härenstam 73 år fyllda. Och han, som så många i hans ålder, tvingas fokusera mer och mer på hälsan. Som sviktar.
Magnus har en tumör i ryggen och berättar om sin behandling. Operation och cellgifter. Och han låter som alltid lättsint och glad. Det är inte svårt att förstå att det finns en trötthet och en cynism i hans ord, men han levererar liksom allt med ett skevt leende. Varmt och personligt. Han berättar om hur han, när håret växte ut igen efter cellgiftsbehandling, plötsligt var vithårig, och framförallt lockig. Och jag ler igenkännande. Lockigt hår.

I intervjun återger Magnus Lasse Westmans ord om att han hade fem nära vänner och ungefär 250 bekanta. Magnus beskriver hur hans eget umgänge ser ut. Jag funderar över mitt.
Nära vänner, vad är det? Jag skulle kunna dela in nära vänner i kategorier också. Vem talar jag med om vad? Vem gör jag vad med? Vem får dela vad med mig? Nåja, varför kategorisera? Men… Det finns människor jag sällan (eller aldrig längre) träffar, men som jag ändå kan tala med om precis allt, allt som rör sig i mitt huvud, utan att bli dömd, utan att få korkade eller insiktslösa svar. Det finns människor jag träffar ofta, som jag aldrig delar vissa saker med.
Vem räknar vänner, förresten? Jag kan inte.

När jag skriver om de avsnitt jag lyssnat på gör jag det i efterhand, och för att åter minnas allt jag under lyssnandet kände och tänkte lyssnar jag en gång till. Min podcast-app har en funktion som låter mig spela upp podcasten i dubbel hastighet, vilket är tur.
När jag lyssnade på detta avsnitt med Magnus Härenstam tyckte jag det var bra. Varmt, mysigt och nostalgiskt. När jag lyssnar på det igen är det en smula segt. Sådär så att jag riskerar att missa bitarna som fick mina tankar att vandra första gången. Nåja.

En sak som slår mig när jag hör Magnus berätta om vilka roller han, Brasse och Eva tog i “Fem myror är fler än fyra elefanter”. Hur Brasse, med en pedagogisk baktanke, tog rollen som barnet som inte kunde läsa, räkna eller skriva. Ett proxybarn. Därtill med anlag för jag vet inte hur många diagnoser… Hur Magnus fick rollen som lärare, relativt kunnig och tämligen kolerisk. Och hur Eva, slutligen, fanns någonstans däremellan, ofta som objekt, en gunst att vinna.
Jag minns att jag som barn tyckte Brasse var skittöntig. Om syftet var att barnen skulle få någon att sympatisera med, någon som låg på deras nivå och som de kunde lära sig tillsammans med, misslyckades det helt med mig. Han var fjantig och dum.
Nu, som vuxen, tycker jag mest synd om alla barnen som ljudar/bokstaverar sina namn. Barnen som heter Bo, Gunlög, Beata, Eskil, Herta, Eilert  och Britta.

När programmet är slut för andra gången känner jag inte samma nöjdhet som när jag lyssnade första gången. Kanske var känslan just då, lite varm, lite nostalgisk, harmonisk. Där fanns inte så många tankar och känslor att spinna vidare på.
Och det har också ett värde. Att för en stund vila i en enkel berättelse. Och sedan gå vidare med sin dag.

Annonser

Skriv gärna en kommentar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s