#160: Lasse Åberg

Om du undrar vad det här inlägget handlar om, bortsett från det uppenbara, läs gärna inlägget Sist på bollen för en förklaring och bakgrund.

Lasse Åberg. Trazan och Banarne, Sällskapsresan-filmerna och Musse Pigg-tavlor och –glas. Jag har aldrig ägt några av de där groteskt fula glasen, men i gengäld ägde jag tre eller fyra av hans tavlor. Stora, vita affischer med svart Gallerix-ram och något Musse Pigg:igt i skämtsamt buskisformat (en av dem var signerad!). Det var en annan tid då! Jag var en annan människa då! Jag hade en köpmansdisk och vitrinöverdel i obehandlat furuträ, och ett par buketter torkade rosor liggande längst upp.

Nå. Lasse Åberg är för mig förknippad med varma känslor. En mysig farbror, aldrig forcerad eller gapig, utan lugn och klurig. Och alltid med glimten i ögat.
Efter att ha träffat honom på Bokmässan en gång, då han satt och signerade affischer (!), fick jag uppfattningen att han var ganska trött på sig själv och på sina beundrare. Han verkade liksom lite bitter och blasé. Så här i efterhand kan jag inte klandra honom, om det nu var så. Vem hade inte varit trött efter ett par dagar på Bokmässan med en massa nötter som fjantar omkring och suger energi ur en?

Lasse Åberg fyller snart 75. Det är en hisnande tanke. Å andra sidan var jag ett litet barn när han var Trazan på tv, så jag antar att han liksom jag åldrats.
Kristoffer (Triumf, Värvets värd, programledare och intervjuare) träffar Lasse på hans museum i Bålsta, fem mil från Stockholm.

Lasse är, precis som jag minns honom, lugn, nästan för långsam. Med små torra roligheter kring sin egen person. Ödmjuk är kanske inte rätt ord, men han verkar se på sig själv med mycket humor. Förstående för livet, för andra människor och för deras syn på livet och, inte minst, deras syn på honom och hans egenskaper.
Han verkar, enligt mig, göra vad han vill, och han ber inte om ursäkt. Han vet att han går lite udda vägar, och han står för det. Det är en mycket skön inställning. Jag avundas honom.
Lasse citerar en klok man som heter Ensenberg som sagt “Lyx idag, det är tystnad, frisk luft, rent vatten och att rå sin egen tid”, och allt det har Lasse där han bor och lever idag. Jag avundas honom än en gång.

I berättelserna om hans liv nu, hans barndom, uppväxt och senare liv, finns gyllene korn, detaljer som ger liv och skapar bilder. Självklart ligger en bild av Stig-Helmer i bruna byxor och beige, stickade tröjor som något slags ärvd regi över många av tankebilderna som väcks.

En sak som Lasse tar upp i intervjun är, vid frågan om han var mobbad under barndomen, att han i vuxen ålder fått reda på att han varit en mobbare. Och att hans slutsats lite grann är att det är naturens lag, att de starkare mobbar de svagare, de äldre barnen trakasserar de yngre barnen.
Det här är något jag tänkt en del på.
Jag har själv aldrig blivit mobbad. Jag var fram till gymnasiet en av de bästa i många skolämnen, mer allmänbildad än de flesta, och kunde kanske med det varit utsatt. Jag har dock alltid varit populär (ja, kanske inte av tjejerna och på “det sättet” på den tiden) bland vänner, stark och stolt och kanske utstrålat något som gjort att ingen velat eller vågat gå på mig. Kanske har också det faktum att jag i hela mitt liv varit obstinat och haft talets gåva och använt det till att käfta mot lärare, varit en faktor att ta med i beräkningen av min benägenhet att bli mobbad.
Mobbat, då? Var jag en mobbare? Jag trodde inte det. Jag var ganska övertygad om att jag var för god för det. Jag har dock blivit upplyst om att så inte var fallet, och jag förstår att jag både deltagit i mobbning och tidvis varit en dålig vän.

Det fanns en kille i en parallellklass. Han hette Robert. Egentligen var det alls inget konstigt med honom. Jag minns att han var lite tyst, och jag minns att det var något lite udda med hans näsa. Och jag minns att jag inför andra på skolgården ropat elaka saker till honom, om honom. Jag minns också att han inte gjorde något, inte reagerade.
Det gör ont att minnas det här. Det ska det göra. Jag skäms.
I högstadiet började Robert plötsligt och otippat att umgås med en av skolans tuffaste killar, “Hogge”. Han var lite farlig och stark, kunde slåss och dansa breakdance.
En dag, när det ringt in till lektion och jag var på väg med mina klasskompisar från uppehållsrummet i källaren, blev jag inringad och upptryckt mot väggen av Hogge och hans uppbåd. Robert stod bredvid. Det var en intervention, en hämndaktion. Jag var inte först att utsättas för detta, men jag var överraskad, eftersom jag inte kunde påminna mig om att jag varit en av hans plågoandar. Robert konfronterade mig verbalt under det att Hogge klämde fast mig mot väggen. Det slutade, om jag minns det rätt, med att jag bad om ursäkt (dock under bedyrande att jag inte kunde minnas att jag gjort allt han beskyllde mig för), och uppgörelsen förseglades genom att Robert knäade mig i skrevet.

Efter denna uppgörelse hände inget mer. I början ignorerade vi varandra, och efter ett tag nickade vi i något slags ömsesidig respekt, eller vad det nu skulle betyda. Vi accepterade varandras existens.
Några år senare blev jag uttagen till skollaget i dragkamp, och det blev också Robert. Och Hogge. Och då släppte vi det som varit, utan att nämna det. Efter det hälsade vi på varandra på riktigt.

Under intervjun tar Lasse Åberg upp bl.a. hur det kom sig att han blev konstnär, att han inte gick i sin fars fotspår gällande profession. Han talar också om hur han aldrig fick en riktig relation till sin far, aldrig hade något “man to man talk”. Och jag dröjer ett slag i funderingar över vilken relation min far och jag hade. Det är dock definitivt ett ämne som kräver ett antal egna texter, så jag måste släppa det spåret för nu.

Lasse Åberg blir vidare tillfrågad om hur det var på hans tid när intresset för det motsatta könet vaknade. Kristoffer frågar bl.a. om de “var omoraliska”, om man fick ligga på den tiden, och gör en kort reflektion av sina egna minnen, i konstaterandet att jakten var jobbig.
För egen del kan jag inte minnas att jag någonsin jagat. Jag var aldrig olyckligt kär (eller olyckligt kåt), jag gick inte och trånade efter någon. Jag var ganska ointresserad, i högstadiet, i gymnasiet. Kanske för att jag hade tusen andra intressen som jag ägnade mig åt. Kanske i ett undermedvetet utslag av “surt sade räven”, då jag med min dryga personlighet och provocerande tunga redan då retade gallfeber på alla jag troligen ändå räknade med att jag inte skulle kunna få.
Det dröjde ganska många år innan jag vaknade upp och insåg att det fanns kvinnor som i mig såg något attraktivt och till och med sexuellt. Som gjorde att jag inte behövde jaga.
Så, jag jagade inte. Och ingen jagade mig. Jo, några gjorde faktiskt det. Jag upplevde det dock, lite kräset, som att det var tjejerna som inte hade något att förlora som öppet uttryckte sitt trånande. Det i kombination med att de ofta var för på gjorde att jag direkt tappade intresse och istället ignorerade dem.
Analys på ovanstående, någon?

En allmän reaktion kring Värvet som sådant, intervjuformen… Det vore roligt att uppleva en tvåtimmarsintervju själv, med mig som objekt. Givetvis ointressant för alla utom en handfull, men jag tror det skulle vara roligt att ledas genom livet med ett antal väl utvalda frågor. Intervjuaren finge göra ett researchjobb bland kära, nära, släkt och nya och gamla vänner.

Intervjun med Lasse Åberg ger kanske inte något nyskapande eller livsomvälvande, men det är en varm och lugn timme som mycket väl motsvarar bilden åtminstone jag har av honom. Inte bortkastad tid.

Annonser

Skriv gärna en kommentar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s