Ecce homo

Jag har funderat.

Varje dag ser jag tiggare. På min väg mellan tågstationen och kontoret möter jag varje dag 4-6 tiggare. Det sägs att de flesta är från Rumänien. De ser slitna ut, smutsiga och frusna. Väderbitna. Brutna och hunsade.
Jag brukar ignorera dem. Att ge dem pengar har alltid varit uteslutet. Alla vet ju att de bara luras och att det är ligor som ligger bakom alltihop. I bästa fall lever de gott på allmosor efter att ha lurat i oss att de har fjorton barn att försörja. I värsta fall får de behålla småpengar medan ligornas ledare snor åt sig lejonparten.
Alla vet detta.

Fast, vänta lite… Jag vet inte detta. Jag har ingen aning. Vem är det som vet detta, egentligen? Är det verkligen så?
Jag känner många som precis som jag “vet” detta, men varifrån kommer dessa “sanningar”?

Det här har legat och gnagt lite i mitt huvud ett tag. Det tog lite extra fart efter artiklar i bl.a. DN (exempelvis Människohandel relaterad till tiggeri är ett randfenomen) och Expressen (exempelvis Ett liv i kylan).
Varför köper man så lättvindigt just dessa “sanningar”? Skulle det kunna vara så att vi alla bara är bekvämt cyniska i frågan om tiggare och vilka skäl de har att tigga?
Efter lite research börjar jag svaja i min tidigare så benhårda hållning. De flesta trovärdiga källor avfärdar de gamla “sanningarna”. Närpoliser, fältarbetare, Socialstyrelsen och journalister är överens om att tiggeriet ofta är familjeorganiserat, i vilket avses att hjälpas åt, turas om och fördela platser, m.m.
En rörelse där varje person drar in en hundring per dag är inte intressant i kriminella sammanhang.
”Men de luras, det har jag sett själv!” säger en del, och vittnar om bl.a. spelade handikapp. Ja, det gör de nog. Vi återkommer till det.

Följande rader i en av artiklarna jag nämnde ovan, Ett liv i kylan, fick mig att känna och tänka lite längre.

Många av människorna som går förbi låtsas att de inte ser henne där på marken, en del skakar beklagande på huvudet och går förbi utan att ge något. Men sen finns det de som går förbi dagligen och som hälsar glatt – och det är många som böjer sig ner och ger henne ett bidrag.
En flicka i nioårsåldern går förbi utan sällskap av vuxen. Från hennes ryggsäck dinglar flera små gosedjur. Hon tar upp några kronor från sin ficka och lägger dem i muggen.
Strax efter kommer en förskoleklass med barn i femårsåldern, flera av dem vinkar till Sorina som vinkar tillbaka. Det gör henne glad.
– Ibland är det som att vi är osynliga, vi kunde lika gärna inte sitta där. Men barnen ser oss alltid, de har inga fördomar och man ser att de funderar vilka vi är och varför vi sitter här på marken, säger hon.

Barnen som ser Sorina, som vinkar till henne, som skänker en liten stunds glädje och själslig värme, oskuldsfullt ofärgade av vuxenvärldens hårda cynism. “Naivt” säger vi kanske om vuxna, men…
Om vi nu grundat våra principer på myter, skulle vi då kunna omvärdera? Det är påfallande ofta viktigt för oss människor att hålla fast vid våra värderingar och principer, det är liksom det som till stor del definierar oss, vilka vi är. Men… Om de inte har någon rimlig grund, och vi dessutom skulle kunna göra gott genom att tänka om, varför inte?

En klok person jag bollade dessa frågor med sade bl.a. följande:
Det intressanta är när du skulle anse dig bli lurad? Det visar på avsikten till varför du skänker pengar.
Mitt svar, spontant och utan betänketid: “När pengarna går till någon som inte behöver dem, någon som kan försörja sig.
Då vi inte har möjlighet att avgöra det i stunden tänker jag att det faktum att någon utsätter sig för den förnedring det innebär att tigga gör att vi kan anta att hen har ett desperat behov av pengar. Anledningen är egal i stunden.
Samma person sade också “Jag anser inte att det är en plikt att ge. Det viktiga om man gör det, är att det är en gåva. Gåvor ges förbehållslöst.”.

Och med det har vi nått fram till min egen, högst personliga slutsats.
Jag anser nog – det här är nytt för mig, och även om jag vill omvärdera och revidera mig själv tar det emot, därav mitt “nog” – att chanserna uppväger riskerna. Jag friar hellre än fäller. Chansen att människan som sitter där på gatan i bitande råkyla faktiskt behöver pengarna väger helt enkelt tyngre än risken att pengarna går till någon som inte behöver dem.

Och med det sagt finns det ju ett skäl till att omvärdera, oavsett om jag ger pengar eller inte. Att se människan som sitter där, precis som barnen. Även om jag kanske inte kan ge dem samma värme i hjärtat som ett barn kan ge en mor, far eller mormor genom att glatt springande vinka till dem.

 

Så. Jag tänker bryta mina egna cyniska och bekväma principer. Jag ska se till att ha lite mynt i fickan att ge någon eller några tiggare på min väg genom stan. Jag ska möta deras blickar.
Vill man vara cynisk mot mig skulle man kunna hänvisa till det gamla mindfucket “Det finns inga osjälviska handlingar”, och det kanske är sant. Jag kan leva med att vara självisk i frågan.
Så, för ett bättre samvete, ett leende, lite tacksamhet, en bättre värld eller för ingenting.

Skulle jag vara helt fel ute med allt detta kan jag alltid falla tillbaka på en av mina mycket själviska drivkrafter med devise: Alltid retar det någon.

Annonser

Skriv gärna en kommentar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s