Ett känslosamt möte

Kanske känner ni till, eller så gör ni inte det, att min käresta just nu går igenom en ganska tung period. Efter en tid av mycket förtvivlan och mörker har ljuset äntligen tagit över igen, och även om det är långt kvar finns nu energi att tackla det som ännu väntar.

Bland alla de tunga saker att bära i den här historien är kanske att tappa håret en – med den horisont vi nu ser – av de tyngsta. Det kan låta lite avfärdande, kanske, med tanke på de känslor av hopplöshet och dödsskräck som inledde det här äventyret, men faktum är, och bortsett från att mycket av självkänslan kan sitta i håret och frisyren, att det är först då det syns att man är sjuk. Det blir påtagligt, för andra och för en själv, att man är sjuk, och vilken sjukdom man bär på.
Visst har det framgått med all oönskvärd tydlighet i alla besked från läkare, prover och samtal, men det här är det första tecknet som faktiskt syns. Och det är fruktansvärt. Och ändå… Det är inte, tvärtemot vad jag just skrev, ett tecken på sjukdom, utan ett tecken på att behandlingen börjat verka. För det är cellgifternas effekt som syns, det är de som får håret att bli tunt och slitas av.
Hur som helst, det är tungt. En av alla tunga, tunga saker att bära, och ännu en av många saker man som närstående inte kan riktigt trösta kring.

Därför är det så fint att kunna återge ett litet möte som uppstod mitt i denna lilla sorg.

Min käresta gick till en perukmakare för att prova ut en peruk att bära när håret väl föll av. Hon var ute i god tid, och hade ännu inte riktigt smält det faktum att hon faktiskt skulle behöva en peruk. Hon ville ju inte tappa håret, och hon ville inte ha någon peruk – en stel huvudbonad av konsthår som alla direkt skulle se inte var hennes eget hår. Känslorna var minst sagt på utsidan.
Väl i butiken smög hon omkring lite och tittade och kände på olika peruker. Hon ville inte.
Så såg hon en annan kvinna, ungefär lika gammal, med långt, vackert, mörkt hår, och som i sällskap med en väninna tittade på olika peruker. Min käresta kunde inte låta bli att titta lite extra, och till slut, väldigt, väldigt mycket mot hennes principer (hon är blyg och tar inte gärna kontakt med främmande människor om hon inte måste), gick hon fram till kvinnan. Hon ställde sin fråga mycket tyst, inte ens hennes väninna kunde höra henne: “Förlåt mig, men jag måste få fråga dig, är det en peruk du har nu?”. Den främmande kvinnan tittade på henne lite skyggt, och svarade tyst “Ja…”.
Sedan bubblade allt ur min kära. Hon berättade under flödande tårar om sin diagnos och att hon var där för att skaffa sin första peruk, vilka känslor hon hade inför detta, och hur vacker hon tyckte den främmande kvinnan var, att det plötsligt inte kändes konstigt alls, att om denna kvinna såg så naturlig och vacker ut skulle hon också kunna bära en peruk utan problem. Den mörkhåriga svarade under tårar och skratt hur mycket de orden betydde för henne och berättade sedan om sin situation, om hur hon gick igenom samma sak, och kommit ett stycke längre.
Känslorna i detta möte spred sig snabbt till de närvarande, och några gick därifrån med lättare hjärtan och ett rejält reparerat självförtroende.

I en tid när så mycket är tungt att bära, när så många tunga besked gör mörkret mer eller mindre konstant, blir ljuspunkterna så mycket ljusare och starkare.
Detta var en av de små explosioner av ljus som hjälpte min käresta – och därmed också mig.

 

Förresten, peruken hänger mest här hemma på ett dockhuvud. Min käresta tycker inte att hon behöver den. Hon tycker nämligen att hon är fin utan den. “Jag är faktiskt fin!”, utbrast hon en dag efter att ha sett sig i spegeln. En kvinna på 37 år som alltid haft sin beskärda del av komplex, nu med nästan inget hår kvar på huvudet.

Och det är hon. Det har ju jag alltid vetat.

Annonser

2 tankar om “Ett känslosamt möte

  1. Martin, du skriver så fint! Jag har anat att det fanns något tungt i ert liv just nu och kan förstås bara gissa mig till hur det är. Vill ändå säga att jag tänker på er och hoppas att livet framöver erbjuder många fler explosioner av ljus, gråtskratt och värme. Och nöjda spegelbilder! Blev väldigt berörd av styrkan i berättelsen, av ljuset och känslorna. En alldeles underbar berättelse. Tack för att du delar den med oss.

    • Tack, Maj! För tankar, för ord och för att du vill läsa.
      Vi rider vidare på vår lilla känslolavin här. Allra oftast håller vi oss ovanför ytan.

Skriv gärna en kommentar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s