Det där med relationer…

Inatt vaknade jag – väcktes – av att min så kallade käresta stod i ytterdörren och ropade efter någon av katterna som ännu inte kommit in. När jag sömndrucket sträckte mig för att se vad klockan var visade den 04:10 och mitt humör gick genast från helt nollställt till giftigt hatiskt. Vem i helvete ställer sig att ropa efter katter mitt i natten så att hela huset vaknar?

Efter att ha legat och vridit mig och snurrat omkring ett tag insåg jag att jag inte skulle kunna somna om. Jag gick upp, gick på toa, gick ut i köket och drack ett glas mjölk, och gick till sängs igen. Försökte sova. Kunde inte. Och humöret sjönk, om möjligt (jo, det var möjligt), ännu lägre. Till slut gick jag upp igen, hämtade ett par hörlurar och lät mig vaggas till sömns av musik. Jag måste ha somnat till slut.

Slutet gott, allting gott? Nja, inte riktigt. Det här var faktiskt bara upptakten till det jag nu egentligen ville skriva av mig. Jag är fortfarande i något slags affekt, och även om jag inser att det i detta ligger en stor dos relationskomik, är jag också lite tagen av hur min så kallade käresta hanterade det som sedan skulle komma. Som ett brev på posten. Min reaktion på nattens händelser.

 

Vid vår någotsånär gemensamma frukost frågar min så kallade käresta vår son om han sovit gott under natten. Han svarar att han har det. Det blir tyst. “Fråga mig!”, uppmanar jag. Hon tittar på mig som om jag sagt att Spanien ligger på månen.”Fråga mig!”, upprepar jag. Hon frågar.
Vad som därefter händer är vad vi brukar kalla “ett eskalerande utbrott”.

Jag förklarar att jag inte sovit så gott. Mest beroende på – och här kommer några versaler in, för att göra det extra tydligt – ATT NÅGON VÄCKTE MIG GENOM ATT STÄLLA SIG OCH SKRIKA EFTER EN JÄVLA KATT MITT I NATTEN. Och att jag därefter inte kunde somna om på en timme. Kunde jag få någon kommentar på det, kanske? Något litet ord på vägen? En lite skamsen ursäkt, eller åtminstone ett erkännande om att det kanske, kanske var lite ogenomtänkt? Inte helt hänsynsfullt?
Nej, det kunde jag inte. Jag fick en blick och tystnad. Bakom blicken såg jag hur det pågick en kamp för att få detta att bli någon annans fel, en olyckshändelse eller kanske mitt eget fel. Och mycket riktigt…

“Det var ju synd att du vaknade, det var inte min mening. Men att du inte kunde somna om sedan är ju inte mitt fel.”
“Hur tänker du nu? Jag hade ju inte varit vaken om du inte väckt mig?!”
“Men du brukar ju somna om fort.”
“Så du tycker det är vettigt att ställa dig och skrika klockan fyra på natten?”
“M [vår son] vaknade ju inte.”
“Nä, men det var knappast din förtjänst. Du tycker alltså inte att du gjorde något fel?”

Så här håller det på ett tag, tills min så kallade käresta kör det klassiska greppet “stirra på en punkt i fjärran, någonstans bortom allt”. Det betyder “den här diskussionen är löjlig, du är löjlig, jag tänker inte ta ansvar för något jag inte gjort, jag har inte gjort något fel, och om jag har gjort det överreagerar du och är löjlig, du har slösat bort min tid på det här löjliga nu”.

Och där slutar det.
Vissa diskussioner leder ingenstans. Åtminstone inte där man kan se dem. Ibland kan man långt senare förstå att ett frö såtts, grott och vuxit. Ibland är det ett frö av en helt annan sort än den man tänkt sig, ibland blir det en liten planta som faktiskt pryder sin plats.

Sade han, helt ödmjukt.

Annonser

Skriv gärna en kommentar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s