Kommentarsspåret

Så. Jag har lyssnat på musik. 70 låtar, närmare bestämt. Nästan fem timmar. Och jag har åsikter. Såklart. Och här är de.

  1. Ministry – TV II
    Jag har hört talas om gruppen, men aldrig lyssnat på dem. Det enda jag känner när jag lyssnar på den här låten är “Jag förstår inte?”. Jaha, det går jättefort. Jaha, han låter väldigt arg. Kanske är det för att någon tryckt ner honom i en burk.
    Nej, det här går fetbort. Men det är lite kul att listan börjar med just den låten.
  2. Johnette Napolitano – Hang on
    Bra inledning. Släpande skramligt. Skönt dekadent, på något sätt. Jag skulle vilja höra en tyngre version av den här. Men det får jag inte.

  3. Tim Minchin – Lullaby
    En kille i mascara vid ett piano. Det känns lite bekant… Nåja.
    Skämtnummer är svåra att bedöma som musik, men hade den funnits på Spotify hade den definitivt kvalat in på spellistan “Blandat 1”. Kanske något att öva in till framtida nattningar…
  4. Toni Holgersson – Inga kläder
    Jag har ingen mer relation till Toni än den duett han gjorde med Irma på en Taube-samling. Och här… Jag kan faktiskt inte bestämma mig för om jag tycker det är bra eller dåligt. Dessutom, finns den här i en dansk version??
    ”Visst kan jag rycka på axlarna, spela ball. Och fast jag tycker jag lyckas vet du i alla fall.”
    Naken, ja. Det tog några lyssningar.

  5. Band of Horses – On my way back home
    En bekant rekommenderade Band of Horses efter att jag lyckats undvika dem in i det längsta. Jag gillar dem. En stund. Tyvärr tycker jag alla deras låtar låter likadant. Ja, jag vet att man kan säga det om många artister och grupper, och att det kanske ska räknas som deras “sound”, men… Nåja, i en spellista med andra grupper tycker jag riktigt bra om den här låten. Dock väntar jag varje gång på att den ska explodera och lyfta, men deras låtar kanske aldrig gör det?

  6. Christina Kjellsson – Ett herrans liv
    Första gången jag lyssnade på låtarna i spellistan stannade jag upp när jag hörde den här låten. Andra gången också. Och tredje.
    Det här är fantastiskt bra! Jag älskar den! Både texten, musikstilen, instrumenten, uttrycket, sången…
    Henne måste jag utforska vidare.
    Att den här sortens musik (jag gjorde några nedslag i några av hennes andra låtar) görs idag gör mig glad. Det är liksom inte likt det mesta som kommer fram.
    En låt sticker ut lite extra för mig, nämligen Västra Gatan. Christina Kjellsson har varit lärare på Vislinjen på Nordiska Folkhögskolan i Kungälv, och tydligen tog hon staden till sig en smula.

  7. Dolly Parton – Potential new boyfriend
    Dolly, alltså? I något 80-talskt med riffigt, funkigt intro och lätt Diana Ross-sound. Catchy, jag kan inte säga något annat. Men… Texten? Please… OK, jag nynnar med, det svänger, men det känns lite som Electric Banana Band möter Prince möter Motown. Den har dock sin givna plats just därför.
  8. Ane Brun & Madrugada – Lift me
    Ane Brun, sångerskan jag så önskar att jag tyckte om, men som jag aldrig orkat med. Madrugada, däremot… Underbar röst.
    I Lift me lyfter hans röst hennes och gör låten till en riktigt skön sexåttondelscountrysingersongwriterballad. Tolv åttondelar? Visst. Det här påminner i alla fall lite om Alison Krauss och Robert Plant. på ett bra sätt. Lyssna på deras skiva Raising Sand om du inte gjort det, och om du gillar det här. Jag ska lyssna mer på Madrugada.
    Det här är till exempel väldigt skönt: Majesty.

  9. The Tear Garden – Ophelia
    Det här vet jag inte vad det är. Jag tycker om det lite synthiga och den mörka rösten. Jag tycker inte om 80-talskänslan. Rökmaskiner, axelvaddar och Jakob Dahlin. Och ändå en lite skön låt. Fast tjatig.

  10. Daniel Norgren – Prettiest world
    Den här låten har spelats flitigt i någon reklamfilm under december. Jag trodde det var något gammalt Tom Waits-fyllo-wannabe, men det visade vara en svensk kille på 30 år. Och hans röst är helt otroligt skön, och låten är underbar i all sin enkelhet. Är det en riktig såg man hör?
    Honom måste jag höra mer av.

  11. Drengene fra Angora – Gummi – Nej tak
    Jaha, en plojlåt från någon höhö:are. Nåja, jag lovade att alla skulle få vara med, och att inte dissa någon låt på förhand.
    Och säga vad man vill… Texten överlåter jag åt andra att dissekera, men soundet och låten är faktiskt riktigt bra!
    Någon dag senare kom jag på vad det låter som, nämligen Danmarks bidrag till Eurovision Song Contest 1997, Stemmen i mitt liv, med Kølig Kaj.

  12. Gungor – Let there be
    Ännu en ny bekantskap. En skönt flummig början i Björk- eller Tori Amos-stil, som sedan går över i något avslappnande, inte helt olikt Regina Lund. Fast mycket bättre. Det här tilltalar mig. Oordnat frigörande.

  13. Journey – Happy to give
    Journey, har de gjort mer än en låt? Ja, här har de en tidstypisk rockballad från 1986. Lägg till alla ingredienser du kan tänka dig för en tidstypisk rockballad från 1986, så är du där.
    Vad gör Jim Jidhed idag, förresten?

  14. Martin Ekman & Cajsa Siik – Jag säger det nu
    Två för mig nya namn. Han låter lite som Peter LeMarc och hon låter lite som Irma (What’s up with att jag så snabbt refererar till Irma?)
    En skön låt. Jag måste lyssna mer på båda två.

  15. Kid Rock – Picture
    I ärlighetens namn är låten på listan inte med Kid Rock, utan med Rock Kid, och jag vet inte om det är Kid Rock eller någon tribut till densamme. Om det senare fallet förstår jag inte riktigt varför… Och det här är…tråkigt. På alla sätt. Inget liv alls.

  16. Djävulskap – Rakbladsblues
    Jag vet inte vad jag förväntat mig här, riktigt, men det var nog inte ett metalsound. För det här är säkert någon form av metal. Hursomhelst, det är inte så illa, melodin och tyngden är trevliga, men… Rösten? Det är kanske det som är djävulskap.

  17. Ellie Goulding – Figure 8
    Varför känner jag igen hennes namn? Bra intro, bra vers, helt ok röst, men sedan blir det bara tjatigt. Refrängen är bara påfrestande. Ett stort NEJ.

  18. Front 242 – Welcome to Paradise
    Jaha, nu blir det väl electrotechno? Ja. Typ. 1988 var det här nog provocerande och coolt. Det håller tyvärr inte så bra längre. Tycker jag.
    Soundet, och till och med en av rösterna i låten, låter som Paul Hardcastle’s gamla 19.

  19. P.O.D. – Alive
    Det här ska vara metal, och är det också. Jag gillar det lite grungeiga, men det är kanske bara jag som tycker att det låter så.
    Mja… Ganska tjatigt, faktiskt. Nej, det här håller inte.

  20. Fat Freddy’s Drop – Wandering Eye
    En bra början, det är lovande. När sången kommer igång känns det som Sting all over again. Tills blåset kommer. Och då blir det väl lite groovy. Dårå. Och det slår mig hur många grupper som hittar ett riff, gung eller en slinga, och sedan maler på med det hela låten igenom. OK, den här låten har en tempoväxling, men det räddar den inte.
  21. Opeth – Harvest
    En för mig okänd grupp. Eftersom jag vet något om personen som rekommenderade denna låten tänkte jag att det skulle bli hårt. Jävligt hårt.
    Det blev det inte. Men det blev riktigt bra. Skönt sound i en gitarrballad av lite mörkare slag.

  22. Laura Mvula – Green garden
    När den här låten börjar börjar hjärtat slå. Jag vet inte vad det är. Daft Punk skulle kunna ha varit inblandade i soundet. Egentligen är den jättetjatig, men av någon anledning känns den inte alls tjatig. Den har puls.

  23. Barbara Moleko – Dum for dig
    Mer danska? Var det någon som visste att jag är lite svag för danska sångerskor? I och för sig även för norska, franska och ryska…
    Det här tycker jag är grymt bra! En dansk Lily Allen som klätt sig i moll och storbandssoulpop.

  24. Kodaline – All I want
    Vad tycker vi om killar som sjunger i falsett?
    Vi älskar killar som sjunger i falsett!
    Vi sjunger med i låtar med killar som sjunger i falsett!
    Vi låter bra när vi sjunger med i låtar med killar som sjunger i falsett!
    Nåja, ok, jag kanske överdriver lite. Men det här gillar jag. Lite Band of Horses möter Coldplay. Med sköna trummor och precis den explosion och det lyft som jag vill ha. Som Band of Horses aldrig levererar, och som Coldplay ofta levererar. Ja, ja, jag vet att ni hatar Coldplay. Det skiter väl jag i.
    Den här låten är i alla fall grymt bra.

  25. Dragonland – Shadow of the Mithril Mountains
    Något slags Tolkien-inspirerad metal, månne? En lite pretentiös berättare introducerar låten för hormonstinna tonårspojkar, därefter drar låten igång.
    Jag blir alltid osäker på om såna här låtar är menade som parodier på sin egen genre eller inte. Melodiskt, snabbtrummat, gitarronanerande, Ola Salo/Joacim Cans-soundalike sångare.
    Nä.

  26. t.A.T.u. – 30 Minutes
    Ryska sångerskor var det, ja. Men ärligt talat, t.A.T.u. kan vara en av musikhistoriens mest underskattade grupper. Glöm paketeringen som låtsaslesbiska skolflickor. Lyssna på deras ryska album, till exmpel 200 Po Vstrechnoy. Det är tidvis (låtvis) helt otroligt bra. Och den här låten är en av låtarna på det albumet. Med den äran.

  27. The House of Ra – Nama Ha He
    Så till ännu något för mig nytt och okänt. Det är enligt uppgift ett “healing mantra to balance and reactivate Divine love on Earth”. Och om man bortser från flummet, så… Jag har faktiskt en cd-skiva med nordamerikanska indianskchants till rytmer, från min Enya-era. Inte Era-era, alltså.
    Nåja, den här “låten”, då…? Nej. Inte alls.
    Jag föredrar, om jag ska dra åt det flummiga hållet, om än utan några löften om friare sinne eller delfiner i månljus, Kitaro. Gärna med God of Thunder.

  28. Earl Sweatshirt – Chum
    Och så lite niggah-gung. Lite haltande och med bara ett enda pianoriff blir det här tyvärr väldigt tråkigt. Inte ens texten når fram. Herr Svettskjorta verkar själv tycka det är tråkigt, av rösten att döma.

  29. Lars Demian – Fyllot & Miss World
    Lars Demian. Så många som sagt åt mig att jag borde lyssna på Lars Demian. Och jag har aldrig hört en låt, tror jag.
    Romantiserande av enkla, vardagliga ting med en mörk sorgkant. Vemodigt och vackert med brusten röst. Naket och ärligt, fult och äkta. Minnen av andra människors liv och umbäranden. Ja, det här ska jag lyssna mer på. Helt klart.

  30. The Black Keys – Sinister Kid
    Och så raskt in i ett skönt basgung. Jag vet inte vad det här är för musikstil, men jag gillar det. Musik som kanske saknar melodi och variationer, men som har en djup puls. Det här känns som en svettig släkting till Louisianas nattliga blues-fusions.
    Vilket osökt får mig att tänka på King Britt’s New world in my view. Mörkret i den är underbart.

  31. Pink Martini – Tempo Perdido
    Och med ens kastar vi oss in i en spansk folkschlager från 1972. Det är i alla fall känslan jag får. Det är en rätt skön känsla, men den ger onekligen tankar på en varm vind från havet, kalla och söta drinkar, vida och tunna klänningar och solfrossastörda nätter.
    Inget jag vill lyssna vidare på, men perfekt på listan.
  32. Elin Kåven – Ulda nikta / Ulda allures
    Här vet jag inte vad jag förväntade mig, kanske något samiskt (Elin är enligt uppgift en samisk musikartist och dansare), men jag tycker konstigt nog att det låter mer som något halvromskt från Rumänien. Jag tycker inte att hon lyckas få ihop den här låten riktigt, och ändå tycker jag om den. Den har en känsla, en ton jag gillar.
    Jag gillar att jag inte förstår vad hon sjunger.
    Konstigt nog får den mig att tänka på Rapture med iio.

  33. Awolnation – Sail
    Det här är oerhört skönt. Tungt och malande, och så enkelt att det nästan är löjligt. Löjligt bra. Måste lyssna mer.

  34. Medina – Lykkepille
    Jag visste inte att danska var så populärt… Jag får 80-talsvibbar av det här, men bortsett från det är det här en skön låt. Jag är väldigt kluven, dock. Den är skön, men egentligen lite tråkig. Fast skön. Och lite tråkig. Och skön.

  35. Fire Inc. – Tonight is what it means to be young
    Den här låten får mig hela tiden att tänka på som Bonnie Tyler’s Holding out for a here. Och lite Meat Loaf. Låten är från soundtracket till filmen Streets of Fire från 1984, med handlingen “A mercenary goes after his ex-girlfriend, a singer who has been kidnapped by a gang.”. Och ja, det kan man nästan höra.

  36. Peter Cincotti – Fit you better
    Hmm… En blandning av Travis och Amy Diamond’s What’s in it for me. Och precis så roligt är det.

  37. Cookies N Beans – I just don’t have the heart
    Frida Öhrns röst är fantastisk, framförallt i sånt hon gjort utan resten av gruppen. En countryballad enligt konstens alla regler. Dolly hade varit stolt. Skulle jag rekommendera en låt med Cookies N Beans skulle det kanske lite tråkiga valet falla på på nämnda Dollys Jolene.

  38. Caj Karlsson – En fin liten visa om döden
    Svenskt på svenska igen. En man som låter lite som Nordman, en kvinna som låter lite som Carola. I något som låter som Desperados (minns någon dem?) när det begav sig. Den här låten väcker tyvärr inga känslor alls i mig.

  39. David Urwitz – Lycklig
    Ett namn jag hört men aldrig lyssnat på. David, däremot måste ha lyssnat en hel del på Peter LeMarc. Rak och enkel låt. Lite för enkel, tycker jag. Och lite för mycket 1992.

  40. Puddle of Mudd – Blurry
    Sångaren behöver gå på toaletten. Det här låter som musik gjord för någon tv-serie. CSI, kanske? (Nej, tydligen inte, enligt Wikipedia.)

  41. Decyfer Down – Fight like this
    Det här är nog också metal. Det är lite tung och sångaren låter fräck och lite arg. Nåja, lättmetall, kanske. Jag kan inte ta låten riktigt på allvar på grund av rösten. Ett nja.

  42. Game – Ricky
    En av tre låtar på listan som Spotify gett etiketten “Explicit”, vilket väl ska tyda på synnerligt profant språkbruk, typ. Vilket oftast betyder “arg man med streetghettobakgrund sjunger misogynt och våldsförhärligande i förhoppning om att verka cool”. Det kan vara att jag börjar bli gammal, men jag blir mest trött på det här.
    Yo, niggah, bad gramar n speling killd da radio star.

  43. Mode Moderne – Undiscovered country
    Det sista av de tre bidragen på listan som inte finns på Spotify. Något synthpoppigt som låter lite daterat. Och tunt. Och jättejättetråkigt. Verkligen. Jäääättetråkigt.

  44. Steve Earle – Over yonder (Jonathan’s song)
    Nu, då? Det här låter amerikanskt, skäggstubbigt och enkelt, lite dylanskt, lite detroitcountry. Många bra ingredienser, men resultatet är tyvärr ett sömnpiller.

  45. Santogold & Andrew Trouble – I’m a lady
    En röst som en mix mellan Shakespeare’s Sister, Chrissie Hynde och vem som helst. I en lite skön och rak popdänga. Lite för tjatig för att inte irritera.

  46. Radiohead – Street spirit (Fade out)
    Det här är den enda låten på hela listan som jag sedan långt tidigare har med i min egen musikskattkammare. Den här låten är oerhört skön. Sedan Timo Räisänen gjorde en cover på deras Creep är detta Radioheads bästa låt. Kontroversiellt, ja, men jag tycker om att slakta heliga kor.

  47. Keaton Henson – Teach me
    ”Det här låter som Band of Horses!”, tänker jag när introt spelas. Men det är det inte. Och det är bra. En röst full av känslor och med total närvaro. En underbar liten ballad.

  48. The Gaslight Anthem – Handwritten
    Jag har lyssnat så länge nu så jag inte längre vet i vilken genre jag befinner mig i. Rockpop? Med lite tyngre trummor, som om de önskade vara lite metal. Och lite punkharmonier. Fast det är alldeles för snällt. Nej, det är var inget roligt.

  49. R.E.M. – Half a world away
    R.E.M., alltså? Ja, jag är inte den som är den. Jag har den skivan de gjorde som faktiskt var bra, åtminstone 1992 – Drive.
    Om den här låten kan jag tyvärr inte säga så mycket mer än att det är väldigt R.E.M. Och det är inte så bra.
    Skulle jag själv rekommendera en låt med R.E.M. skulle det bli The Outsiders, inte minst för Q-Tip’s bidrag i slutet av låten.

  50. Lodge Doom – Science of seven
    Det börjar så lovande. Och fortsätter med ett dovt mörker över något halvtungt poppigt som inte riktigt hittar fram. Det här borde vara bättre.

  51. In Vain – Hymne till havet
    Vilseledande titel om man är lite fördomsfull, men namnet på gruppen rimmar väl med låten. Lite arg sångare blandat med harmoniska och klara manskörröster. Det är de senare som gör låten intressant. I en kompakt ljudmatta drunknar dock alla musikaliska ambitioner, tyvärr.

  52. Alpha Blonday – I wish you were here
    Det här. Ärligt talat?! OK, jag brukar tjata om att man, om man gör en cover, ska göra sin version av den, inte en ren kopia av originalet. Men vafaan? En reggaeversion av Pink Floyds underbara Wish you were here? Inte bara reggae, förresten, utan säckpipa, dessutom! Det är här bortom alla gränser. Det här är det i särklass sämsta på denna spellistan. Det är en styggelse. Fy fan!

  53. Speaker – Emaho
    Minns ni albumet med indianska chants jag nämnde tidigare? Hon som sjunger “Emaho” låter precis som en av rösterna på det albumet! Jag sär, jag sär!
    Låten som sådan är inte särskilt bra, men kvinnans röst gör den rolig och käck. Jag hoppas låten hette “In my heart” från början, och att låtskrivarna tappade sina pretentioner.
    Vid närmare eftertanke är det ju Enigma de låter som, åtminstone hennes röst. Här i The eyes of truth.

  54. Rachel Unthank – Twenty long weeks
    Det här låter som en irländsk folksångerska. Kanske mer som en northumbrisk folksångerska, när jag tänker efter. OK, jag kollade Wikipedia mellan första och andra meningen. En ganska skön låt, om än lite tjatig (nästan alla låtar är tjatiga, känns det som). Som folkviseskadad blir jag ändå sugen på att höra mer. Det här kommer följas upp.

  55. Joe Purdy – Wash away
    Jag borde tycka om det här. Det är ganska skönt, men det borde hända mer. Det blir liksom inte mer än lite plinkande, ett försök till något stilla. Synd.

  56. London Philharmonic Orchestra – Elder Scrolls – Skyrim: Far Horizons
    Det här. Det här är riktigt, riktigt bra. Så oerhört välgjort och så mjukt, starkt, vemodigt, vackert.

  57. Robbie Williams – Go gentle
    Det första som slår mig varje gång jag lyssnar på Robbie är att han har en riktigt bra röst. Tyvärr är han oftast oootroligt tråkig. Det här är dock en skönt och enkelt vemodig sak som med tiden lägger sig riktigt bra kring musikhjärtat.
    Här skulle jag dock vilja förorda en annan av Robbies låtar, nämligen Me and my monkey. För de vemodigt vackra trumpeterna. Och när jag ändå är inne på det spåret, gå gärna vidare till Amy MacDonald och lyssna på hennes Let’s start a band.

  58. Freddy Cannon – Tallahassee Lassie
    Lite Jerry Lee Lewis på det? Nåja, något 50-talskt i samma anda. Det andas surfbrädor, skinande blanka chevor, collegejackor och brylkräm. Och om man gillar det gillar man nog också det här.

  59. Fleet Foxes – Mykonos
    Det här är ganska skönt. Nästan lite California Dreamin’, med risk att vara lite färgad av föregående låts beskrivning. Lite mer än skönt, faktiskt. Friskt. Ja, det här skulle jag kunna lyssna lite mer på.

  60. Azure Blue – The catcher in the rye
    Det här låter som synthpop från 80-talet, fast lite renare. Inte så illa. Soundet är azurblå, men inte särskilt fylligt. Det förlorar de på.

  61. Sting – Desert rose
    Att någon dammar av Sting känns lite otippat. Men inte fel. Jag har haft en Sting-period, men just hans seagalska flirt med naturfolk och världssamvete upplevde jag som lite påfrestande.
    Det här är typiskt Sting för den perioden. Bra på något sätt, men de låtsasetniska mellanösterntonerna är lite för mycket. För listan är dock låten bra.
    Sting’s bästa låt är för övrigt Russians.

  62. Björn Afzelius – Ikaros
    Björn Afzelius, en man av sin tid. En man som gjort massor av bra låtar, tyvärr valde han att sjunga in dem själv. Kombinationen av det übernasala, skorrandet och de intill tics liknande snabba avsluten på orden gör hans röst outhärdlig.
    Trots detta äger jag faktiskt en av hans cd-skivor, troligen mest för att En kungens man fanns på den. Största behållning fick jag dock av långköraren Hiroshima. Jag hoppas någon gör en cover på den en dag.

  63. Eels – Novocaine for the soul
    Tvistat intill galenskap, med ett väldigt skönt sound. En skön röst tillsammans med en blandning av böljande mjuka och vasst kantiga ljud. När jag lyssnar är det dock ett par sekunders hack i låten. Otroligt störande.

  64. Willits + Sakamoto – Completion
    Det här är något slags avkopplingsljud för spaanläggning, tror jag. Det ska säkert verka hälsosamt för ens sinnen, men jag blir bara arg.

  65. Rome – Das Unbedingte
    Det här är däremot riktigt skönt. Det skulle jag känna mig avslappnad till på spa. Eller hemma. Det här ska jag lyssna mer på.

  66. Daughter – Youth
    Lite singer/songwriter med en tidstypisk kvinnoröst. Det här är skönt och bra. Trummorna ger skön kraft och lyfter det från en annars lätt uttråkande musikgenre. Jag måste lyssna mer på detta.

  67. Sebastian Wijk – A throw-away letter
    Mer singer/songwriter, nu i lite folkviseton med Seattle-inspirerad röst. Tyvärr…är det inte så bra.

  68. Joni Mitchell – Tin Angel
    Numera är det enda jag tänker på när jag hör Joni Mitchell den stackars bedragna Emma Thompson i Love Actually. Joni Mitchell, ömsom genialisk, ömsom dödligt tråkig. Det här var nästan lite för pretentiöst för att inte vara en parodi på sig själv.

  69. Hozier – Take me to church
    Grymt skönt. Jag vet inte vad det här är. Alls. Men det är grymt skönt. Tungt och sorgset.
    Även här kommer jag att tänka på King Britt (se # 30).

  70. The National – Fake empire
    En äkta röst med skönt djup, ett halvfalskt piano och något enkelt och rent över alltihop. Lite konstigt avslut, i övrigt en trevlig bekantskap. Det här får jag nog följa upp.

 

Det blev många korta åsikter i ett väldigt långt inlägg. Nu ska jag njuta av tystnad ett litet tag.

Annonser

Skriv gärna en kommentar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s