Pappa

Följande berättelse skrev jag för några år sedan, och då i form av ett antal tweets, vilket kanske förklarar den ibland lite korta tonen.

 

En berättelse om kärlek, förlust och sorg. Naturliga delar av livet. Kanske kan orden vara värda något för någon annan.

Min pappa var av den gamla stammen. Ingen jävel skulle tala om för honom hur han skulle leva sitt liv. Han gjorde vad han ville. Han åt gott, och han drack gott. Han åt mycket, och han drack mycket. Han var en livsnjutare, helt enkelt, min pappa.
Han bodde ensam på landet efter separationen från min mamma, och trivdes förträffligt med just ensamheten. Närheten till naturen, han satt på verandan och betraktade årstidernas växlingar och njöt av lugnet. Alltid.
Efter ett strävsamt och aktivt liv njöt pappa helt enkelt sitt otium i sitt eget paradis på jorden. Ett liv kantat av viss misskötsel.

Jag tror han var i 55-årsåldern när han blev slav under alkoholen istället för trevligt sällskap till den. Jag var ungefär 16 år. Historien om den tiden och det livet är en annan. Pappa tillbringade ungefär tio år i skuggan av alkoholen. Och tog sig ur.
Det var inte familjen, vännerna eller jobbet som fick honom att ta sig ur, utan läkarnas ord. Varningar om en alltför tidig död.

När pappa gick i pension vid 65 var han nästan nykter. Han tog en uppsjö av mediciner. Vi vet än idag inte vad allt var. En salig cocktail. Han började få ont i sina leder, knät svullnade upp och han kände sig allmänt trött. Sjukhusbesöken blev tätare.
Det hände att han ramlade hemma, slog sig och inte kom upp på någon timme, för att han var för svag. Fick vi veta. Min pappa var inte typen som berättade om sig själv och sina krämpor och problem. Han ville inte ligga någon till last.
Som alla gubbar avskydde han sjukhus. Han stod ut med läkare och tyckte mycket om sjuksköterskor. Som alla gubbar.

En dag var benet så svullet att läkarna beslutade lägga in honom. Under protest, naturligtvis. Han hade ju ”saker att göra”. Så blev pappa en patient i en sjukhussäng, omhändertagen och förmanad av systrar som bannade honom för hans ovilja att lyda dem. Han blev snart en omtyckt patient, skämtade med sköterskorna, oavsett hur ont han hade, sade emot så mycket han kunde med. Framförallt en sköterska vann hans förtroende. Den barskaste. Nurse Ratched. Han vann även hennes.

Jag hälsade på honom med jämna mellanrum. Det var kluvet. Han älskade att få besök och att få tala om vad som hände i den riktiga världen. Samtidigt avskydde han att vara bunden vid sjukhussängen och behöva hjälp med allt han gjorde. Han var olycklig. Det kändes så väl.
En dag fick han permission. Jag tog honom ut på en biltur en solig vårvinterdag. Det första vi gjorde var att stanna och köpa läsk. På sjukhuset fick han inte dricka så mycket han ville, de räknade varje milliliter av hans vätskeintag. Han hatade det, men lydde. På permissionen passade han på att dricka så mycket han ville. Mineralvatten och läsk. Inget annat. Och som han njöt.
Vi åkte upp till pappas hem, och njöt av några timmar tillsammans i vårsolen. De närmsta grannarna tittade in och sade hej. Det kändes nästan som att han gav audiens. En outtalad känsla av att ta farväl. Tänk om någon av oss hade vetat…
Pappa talade med grannarna om bryggan, om vägen, om skogen… Om minnen och om läget som det nu var. Inte så mycket om framtiden. Han satt i solen i soffan och betraktade träden och fåglarna utanför. Jag lagade mat åt oss. Vi pratade om ingenting särskilt.
Till slut bad han mig att ta honom tillbaka till sjukhuset. Han var trött. Enormt trött. Väl framme vid sjukhuset fick han sitta på sin rullator och jag köra honom genom korridorerna till hans rum. Dagen tog ut sin rätt. I rummet kröp pappa ner i sin säng omedelbart och drog filtarna tätt omkring sig. Trött och frusen. Plötsligt så liten.
Jag minns att han tackade mig för dagen och samtidigt bad mig om ursäkt för att han varit till så mycket besvär. Jag svarade honom att det var kärt besvär, och han log och sade tyst att det var roligt att höra.
Det var nog det närmaste vi någonsin kommit att säga att vi älskade varandra, pappa och jag. Jag kommer aldrig glömma den stunden.

Några dagar senare fick jag ett samtal på jobbet. Min pappa hade plötsligt blivit flyttad till IVA. Något var väldigt fel. Allt var fel.
När jag kom till IVA fick jag först tala ensam med en sjuksköterska. Hon förvarnade mig om att pappa var medvetslös, sövd. Han hade haft mycket ont i sitt ben och allmäntillståndet hade blivit akut dåligt. Han fick nu syrgas, smärtstillande och dropp.
(Ni medicinkunniga i flödet får ursäkta, jag kan ingenting om medicin, säkert beskriver jag en del saker felaktigt.) Dessutom hade han kopplats till en dialysapparat, med akut njursvikt. Han hade en infektion i blodet som de försökte stoppa.
Sköterskan förklarade att pappa hölls sövd för sin egen skull. Att allt såg lite skrämmande ut, med alla slangar, sladdar och apparater.
Sedan fick jag gå in. Och där låg min pappa. Den största människan i mitt liv, som klarade allt. Och han var så liten, så ensam. Så svag. Jag höll hans hand och talade med honom. Jag fick inga svar, men talade ändå. Pappa sov djupt.

Några dagar gick och läkarna satte in olika sorters antibiotika för att komma åt infektionen i blodet. Ingenting hände. Alla vi syskon hälsade på honom växelvis där han låg. Vi talade med honom och berättade om vad som hände på utsidan. Vi fick en skrivbok av sköterskorna att skriva i, en dagbok där pappa skulle kunna läsa om sina dagar som sövd, när han vaknade. Även sköterskorna skrev i dagboken, så att pappa och vi kunde se vad som gjorts. Det var terapi att få skriva. Åtminstone för mig. Att se sin pappa ligga maktlös och utlämnad, i god vård men med oviss framtid… Det gör ont. Det gör sorg.
Att försöka ingjuta hopp i någon som kanske hör, kanske inte. När man själv dag för dag känner allt mindre och mindre hopp själv.
Läkarna provade att låta njurarna jobba lite själva, men det höll inte. Pappa var 68 år fyllda, men hans kropp var minst 78, menade de. Läkarna försökte också ta upp pappa ur narkosen, men han svarade inte riktigt som han borde. Han vaknade bara halvvägs, liksom.

Efter några dagar kallades vi till samtal med läkarna. Samtalet. Beskedet. Det var slut.
Njurarna hade gett upp. Infektionen gick inte att häva. Under narkosen hade han eventuellt ådragit sig en hjärnskada. Det fanns inte längre något hopp för min pappa. Bara lindring i hans sömn och därefter väntan. Vid ett sådant besked är man mycket liten.
Vi som suttit vid hans sida fortsatte att besöka honom, löste av varandra och talade med honom. Pappa visade inte längre någon reaktion.
Min ena bror satt med honom den natten han drog sitt sista andetag. Ett oändligt tomrum fanns plötsligt istället för min pappa.

Det tog knappt två månader för min pappa att lämna livet, från levande och hoppfull till…inte levande.
Dagarna efter att han gått bort gick det mesta på automatik. Jag minns allt, men som upplevt genom någon annan.
Vi tog ett sista farväl av honom i ett litet rum bakom sjukhuset. Han låg stilla och lugn, tung och rofylld. Utan besvär. Utan ont. Hur stor sorgen än var, var alternativet otänkbart. Att pappa skulle ligga på hem resten av sitt liv, hållas vid liv av maskiner. Att pappa skulle vara ett kolli, aldrig få återse sitt älskade hem, sitt hav, sin skog, sin veranda… Att inte kunna gå… Otänkbart.

Jag åkte ensam upp till pappas hem. Gick omkring bland minnen och saknad. Alla hans saker var plötsligt värdelösa. Utan honom i huset fanns ingen mening med allt han samlat på sig i livet. Jag rensade och slängde. Terapi. Så många enkla ägodelar som höll så många minnen och berättelser. Att gå igenom en människas hem är att leva deras liv lite.

Begravningen ägde rum en solig dag i slutet av maj. Min pappa hade gått ur Svenska Kyrkan, så ingen präst hördes och ingen kyrka bevistades. En vacker skogskyrkogård, försommarens alla underbara dofter, tonerna av en ensam trumpet och ögon översvämmade av tårar. Orden ”Allt ju vilar i min Faders händer, skulle jag, som barn, väl ängslas då?” är tunga när man just mist sin pappa. Även osjungna.
Min farbror, som med tårar i ögonen kramade mig och sade ”Din pappa var så stolt över dig!” Jag kunde inte svara. Det gick inte.

Det är nu snart åtta år sedan han dog. Jag tänker ofta på honom. Inte så mycket med sorg, nästan alltid med varm glädje. Jag sörjer att pappa aldrig fick träffa min son. Och att min son aldrig får träffa sin farfar. Jag vet att de hade älskat varann. Jag sörjer nattmackor vi aldrig kommer äta, partier TP vi aldrig kommer spela, väder vi aldrig kommer gnälla över tillsammans. Men framförallt är jag tacksam. Tacksam för allt min pappa gjort, gett och varit för mig. För trygghet, kunskap, nyfikenhet, envishet, glädje och styrka är jag innerligt tacksam. Jag hoppas att min son en dag ser sin pappa på samma sätt.

 

För mig finns ingen gud. Jag tror inte. Jag kan ändå finna oerhörd skönhet i kyrkans närhet, framförallt i musiken, i psalmer.
Om jag kunde sammanfatta mina känslor till min pappa i en enda psalm, vore det denna. I denna version. http://www.youtube.com/watch?v=zu1YKUgzvAU

Annonser

En tanke på “Pappa

  1. Ping: #152: Laleh | Epica

Skriv gärna en kommentar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s