Erik

Min morfar har aldrig funnits. Han är en saga.

När jag var liten var min mormor en häxa. Vi hade i stort sett ingen kontakt med henne, bortsett från något telefonsamtal någon gång om året. Hon var då oftast onykter och kraxande. Med sin breda värmländska blev hon något fult och oönskat vi lärde oss att aldrig tala om. Men hon fanns.

Morfar fanns inte. Han lämnade sin familj, min mor och hennes syskon och deras mor. Vart han tog vägen vet ingen säkert. När han var några år från döden fick min mor reda på att han fanns på ett vårdhem någonstans i Småland. En trött, gammal och alkoholiserad man, ensam bland människor han aldrig känt. Han dog så. Min mor och hennes syskon sökte inte upp honom. De gick på hans begravning. Kanske för att få något slags avslut. Han lämnade ingenting efter sig, inte ens ett fotografi. Jo, förresten. Han lämnade efter sig minnen och en livslång saknad av en far som aldrig funnits.

Jag vet inte så mycket om min morfar. Det finns ett gammalt fotografi där han sitter till häst i kavalleriuniform, jag skulle gissa att det är från omkring 1930. Någon påstod att hans efternamn är en sammanslagning av två gamla soldatnamn.

Min mors sorg är hennes, och även om jag känner stor sorg över att hon valt att leva mer i den än i det liv hon faktiskt lyckades skapa, önskar jag att jag fått träffa min morfar och fått höra hans berättelse.
Vad fick honom att lämna allt? Vem var han innan? Vem blev han? Ångrade han sig någonsin? Kände han någonsin kärlek till sina barn? För mig är det oförståeligt hur en far inte skulle kunna älska sina barn, men frågan måste ändå ställas efter att en far lämnat sin familj och därefter aldrig träffat dem igen. Försökte han? Vad kände han under åren?

Skulle min morfar velat träffa mig och dela med sig av sin berättelse? Jag gissar att han inte skulle det. Dels på grund av den människa han verkar ha varit, dels med tanke på att den generationens män enligt min erfarenhet sällan har velat tala om sig själva och om sina känslor.
Mina drömmar och tankar struntar ändå i realismen, och jag tänker mig att min morfar kanske ändå kunde burit på en nyfikenhet och en önskan att få försvara sig, eller slutligt bikta sig för någon.

Där finns en berättelse om en man som vuxit upp, träffat en kvinna, fått fem barn, och sedan levt ett liv i skuggan av andra.

Min morfar har aldrig funnits. Tills någon kan berätta om honom.

 

Detta är kanske inte så mycket ett brev till som om min morfar. Här finns helt enkelt ett tomrum, en avsaknad av miljö och historia, för mycket som är okänt för att kunna ställa fler frågor.

Annonser

Skriv gärna en kommentar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s