Ångest…

Jag är sjuk. Jag får ångest av vissa uttryck. På riktigt!
Jag trodde knappt på mig själv när jag först ställde diagnos, men symptomen talar för sig själva.
Jag får ett tryck över bröstet, jag får svårare att andas och jag vill bara krypa ur mitt eget skinn när jag hör människor använda vissa uttryck. Jag vill bara skrika och be dem sluta. SLUTA!

De uttryck jag hittills identifierat som triggers för mina ångestattacker är följande…

  • “Bra där!”
    Menat som en uppmuntran, som bekräftelse på att någon tänkt eller gjort rätt, varit fyndig och uppfinningsrik. Lite som *pling* i ett gammalt äventyrsspel när man hittat något viktigt för spelets fortsatta handling.
    Och dessutom så jävla nedlåtande och käckt, som en självgod, småborgerlig liten viktigpetter som vet bäst, och som ger ynnesten till sin medmänniska att uppmärksamma något den gjort… Aaaarrghhh!!
  • ”En kopp rykande java”
    Menat som en finare omskrivning av en mugg med kaffe. En annan omskrivning är “bönjuice”.
    Varför känner man behov av att glorifiera en kopp kaffe? Varför?! Dessutom sagt av vanliga, folkliga människor med hederliga jobb, som någonstans snappat upp ett uttryck som de tror gör dem lite … vokabulära. Lägg av! Korv och makaroner är korv och makaroner, inte “en mustig stjälk av kryddor och kött med vedugnsbakad Toscana-pasta”. En chokladbit är en chokladbit, inte “aztekiskt bönsmör”. Kaffe är kaffe.
    För övrigt kvalar “en god kopp te” nästan in här. Det ger mig inte ångest, men det gör mig irriterad. Jag kan också uppskatta en kopp te en kväll, gärna om jag är lite frusen, dessutom. Men hur bra det än passar med te just när man dricker det, blir det aldrig en smakupplevelse i jämförelse med choklad, whisky, vin eller ost. Eller kaffe. Det blir aldrig mer än varmt vatten med lätt smak av hö. Och någon bismak.
  • En god bok
    Vadå en “god” bok?? En bra bok! En bok. “Jag tänker gå hem, sätta mig i favoritfåtöljen med en god kopp te och en god bok.
    Inte nån särskild bok, ingen man kan rekommendera, utan något slags bokneutrum. Inte “boken jag läser just nu”, den som kanske är så bra. Inte Läckbergs senaste eller Prousts första i samlingen. Bara en bok. En god.

Varför används dessa uttryck så slentrianmässigt av människor? Varför tänker folk inte på vad de säger? Varför lever vissa uttryck sitt eget liv utan att behövas, utan att fylla något syfte?
När jag nu ändå sitter och darrar och är nära sammanbrott av att exponera mig själv för dessa för mig så avskydda uttryck kan jag lika gärna dra till med ett till…

  • Carpe Diem!
    Carpe jävla diem! Fånga dagen!
    Sagt av sådär äckligt fromma och käcka människor, de där som är så fulla av livslust att de dricker rosévin på en tisdag ibland, helt crazy. De som tycker delfiner är det vackraste som finns, som har högst på sin önskelista att få simma med dessa överintelligenta homohajar.
    Och på vilket sätt fångar ni dagen, då? Genom att gå till jobbet 8-17 fem dagar i veckan, äta potatis och sås i plastlåda, hämta och lämna på dagis, se på “På spåret” på fredag kväll, köpa hemmabioanläggning på avbetalning samt åka till Alanya i april? Jaha, ni gjorde en tatuering när ni var 26? En yin-o-yang-symbol?
    Jag har absolut ingenting emot vad ni gör med era liv, men kom inte med ert nyfrälsta “Carpe diem!” en gång till. Om ni inte råkar heta Ola Skinnarmo, Renata Chlumska, Mattias Klum eller Musse Pigg.
Annonser

Skriv gärna en kommentar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s