Poesi och dess utövare

Jag såg på Plus ikväll. Inget konstigt med det, förutom inslaget om en tjej som ville ge ut en egen bok. Inget konstigt med det, tydligen vill en tredjedel av alla svenskar ge ut en egen bok. Jag med, fast jag vet inte om vad. Jag kan dock se mig själv som en svensk Hemingway à la Taube, sittandes nånstans i en stuga på västkusten, i stickad fiskartröja, drickandes whisky, sökandes inspiration… Stickspår.
I alla fall… Inget konstigt med det, förutom att hon ville ge ut en bok med poesi. Inget konstigt med det, förutom att… Öh… Vänta nu… Jo, det är konstigt. Det är faktiskt skitkonstigt. OK, jag är fortfarande inte mogen att ta till mig “finkultur”, tydligen, dvs svår teater, abstrakt konst, poesi och annat som kulturellt sett högre stående människar kan ta till sig och uppskatta. Hell, jag blir ju Kalle Anka om jag tvingas lyssna på jazz.
Men om vi backar bandet något, då? Om jag accepterar att dessa kulturformer faktiskt finns, att det bara är jag som inte förstår storheten i dem, att det är jag som ännu är blind och oemottaglig? OK. OK. Äsch, vem försöker jag lura, det går inte…
99% av all poesi jag tagit del av är pretentiös dynga, framkrystad av pretentiösa manchesterbyxmänniskor i polo och svartbågade glasögon, som inte orkar ta sig an ett hederligt arbete. Ha ha… Jag är min pappa. Nej, jag är Karl-Bertil Johnssons pappa.
99% av all abstrakt konst jag tagit del av är… Jag har redan sagt det.
Och jazz… Jezuz, don’t get me started… Lite för många människor på en scen, spelandes olika instrument och olika låtar i olika tempo och tonart, samtidigt. Lite vispande trummor här, lägg på en basgång som lever sitt eget liv, en sångare som hittar på en melodi som inte finns, och så nåt blåsinstrument som fyller i med några slumpvis utplacerade “brraaa brrooppp beee baaaa” här och där…

Men ok. Precis som jag själv kan ägna mig åt saker som jag går upp i helt och hållet med full koncentration och glädje, köper jag att det finns, jazz, konst och poesi.
Vad jag däremot inte kan köpa, är – ja, ni gissar nog redan rätt – människorna. Människorna som hyllar dessa kulturformer. Och därmed är vi tillbaka till tjejen i Plus, hon som ville ge ut en egen poesibok.

Kvinnan i fråga var lärare. Hon bodde i en lägenhet, sparsamt och funktionellt möblerat i 60-talsstil. Hon bar stickade tröjor, halsduk och ett par funktionella glasögon. Kort hår, ostylat, platt. Inget smink. Tidlös.
Hon ägnade sin ensamma fritid åt att skriva poesi. I mina öron var hon ingen Tennyson, Yeats, Boye eller … eh … vad de nu heter. En tämligen slätstruken ordekvilibrist, snarare. Men ok, jag ligger ju inte på elitnivå när jag spelar squash, heller…
I programmet fick vi bland annat följa med när hon uppträdde på poetry slam. Om det nu var det det var. Vanliga människor äntrar en scen och läser upp något av sina alster för de andra vanliga människorna. I ett bibliotek, kanske, eller på en vänsterpub i sällskap med rött vin och manchester. Och alla människorna var exakt likadana. Som stöpta i samma form. Direkt från kulturpersonfabriken. Märkligt nog väldigt nära de som redan beskrivits i Vegetarianer – fulare än andra?.

image

Om man nu gillar poesi, varför kan man inte ha jeans och t-shirt på sig? Eller en snygg kostym? Eller en kjol från H&M? Eller nåt snyggt från NK? Kanske en frisyr? Nej, gillar man poesi måste man bära manchesterbyxor, manchesterkavaj med skinnlappar på armbågarna, svart polo, 70-talsskjorta, virkad, orange kjol, lila schal eller vinröd halsduk samt huvudbonad…

image

Och så reaktionerna. Och här är kulturfolket helt homogent. Reaktionerna på den konst och kultur de beskådar är av enorma mått. Allt är fantastiskt, hänförande, storartat, utlämnande, starkt, utmanande, innerligt och härligt.
Med brinnande blick och onaturligt kroppsspråk tar de in vad de än beskådar och lyssnar till. Jazz, poesi eller abstrakt konst. Det de ser, det de valt att ägna sin tid åt är SÅ BRA. Bäst.

Åh, det kryper i mig. Tänk om jag börjar gilla jazz? Eller poesi? Måste jag då byta klädstil, skaffa en rostig, oväxlad cykel och börja dricka rödvin?
Måste jag älska allt jag inte förstår, bara för att alla andra säger att det är stort och fantastiskt?
Jag kan inte knyta ihop säcken. Jag är för ofokuserad och irriterad för att kunna hålla fast tråden. Jag förstår inte. Jag förstår inte vad det är jag ska förstå, vad det är jag inte förstår.

To be continued…

Annonser

Skriv gärna en kommentar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s