Babylycka – allmän egendom

Barn och graviditet är allas egendom. Jo, så är det! Det har jag lärt mig. Den hårda vägen.
Allvarligt talat, jag har sett min beskärda del av filmer och serier där svärmödrar, syskon och kompisar lägger sig i och kommer med “goda råd”, men allt det där brukar ju vara en smula överdrivet. Verkligheten brukar likna, men inte i lika hög grad.
När det gäller att vänta och få barn är det inte i närheten av verkligheten.

Förlossning

A och jag har väntat med att skaffa barn. Det har inte känts aktuellt, helt enkelt. Ingen av oss är särskilt barnkär, och för A’s del har det alltid funnits en stor rädsla för själva graviditeten och förlossningen. Inte av någon särskild orsak, utan bara rädsla rakt av. För smärtan, för utsattheten, för förändringen, för allt.
Till slut kände vi dock att vi nog faktiskt ville se oss själva med barn när vi blev lite äldre, och för att det skulle bli verklighet var vi ju tvungna att ta oss i kragen.

När det stod klart att A var gravid gjorde hon sig beredd på att kämpa med alla till buds stående medel för att få kejsarsnitt. Jag var själv helt övertygad om att hon skulle klara av en naturlig förlossning (och nej, eventuella tjejer som läser det här, jag förminskar inte insatsen vid barnafödande, jag är införstådd med att det gör ont, men faktum är att kvinnor har fött barn i tusentals år, och de flesta klarar av det med beröm godkänt), men eftersom det är hennes kropp och hennes rädsla, stod jag bakom vilket beslut hon än fattade.
Tror ni hennes vänner och övriga anhöriga stod bakom det beslutet? Icke.

Det pågick en jävla häxjakt från förståsigpåare bland väninnor som ABSOLUT tyckte att hon skulle välja en naturlig förlossning. Ingen lyssnade på A’s argument och personliga skäl, utan talade med en fanatisk övertygelse som gamla moralkärringar på 1800-talet.
A blev naturligtvis ledsen när hon inte ens från sin mamma och några av sina bästa vänner fick det stöd hon hoppades på. Jag blev (naturligtvis) förbannad. Och som så ofta när jag är på väg att be folk dra åt helvete trädde min milda, konflikträdda och överkörda men tålmodiga och överseende A in och hindrade mig.

Besök efter ankomst

Nåväl. Det lilla barnet kom till världen under lyckade former. Vi kan torrt konstatera att inte heller kejsarsnitt är en spavistelse på något sätt.
Vi hade nu att se fram emot några lugna dagar på BB, för att finna oss själva och vår nya familjekonstellation. Eller? Ja, förutom några telefonsamtal som slank igenom skyddsnätet, från vänner som trots uppmaning att inte höra av sig förrän vi gett klartecken ringde och ställde tusen frågor till en övertrött, utmattad och mörbultat A…
Som tur är hade vi varit förutseende och utförligt förbjudit svärmor vid vite och dödsstraff att komma till BB, en önskan (krav) hon för en gångs skull respekterade, om än motvilligt och efter några vita lögner om att BB förbjöd besök. Svärmor hade för övrigt nästan svimmat när hon insett att hon inte skulle få se sitt första barnbarn förrän kanske fem dagar efter han kommit till världen. Och vi började så smått ana att vårt barn inte bara var vårt barn. Att vi skulle behöva jobba ganska hårt för att sätta gränser.

Efter några dagar på BB kom vi hem som en ny familj, två vilsna människor med ett litet knyte som vi nu tydligen skulle klara av att ta hand om utan annan utbildning än barnkunskapen i högstadiet, från vilken mitt enda minne är att vi trädde en torr och mjölig, gammal kondom över ett provrör…
Svärmor kom naturligtvis ilande så fort det bara var möjligt. Efter det hade vi ett sjå att hålla folk borta. Vi hade våra skäl, bland annat smittorisken, att vi ville känna in oss i våra nya roller och att vi inte orkade ta emot besök. Jag tycker inte det spelar så stor roll vilka skäl vi hade, jag tycker att folk skulle ha respekterat vår vilja och våra önskemål utan att vi skulle behöva argumentera. Men icke.

Min brors sambo ville komma förbi med hela familjen, så fort det bara var möjligt. Vi förklarade att det inte var önskvärt, framförallt inte med tre barn i dagis- och skolåldern. Svägerskan argumenterade. Ammade inte A? Mja… Jo… Då var det lugnt, då kunde lille M inte bli sjuk.
Min syster ville också komma förbi med sin hord av snoriga ungar. Hon argumenterade också, bl.a. med amningen. Efter ett tag gav hon upp och berättade lite om hur det var när de fick sitt första barn. Han fick RS-virus en månad gammal, och fick vara på akuten och sondmatas, med astmasymptom och lite annat blandat. Troligen fick han detta virus – enligt min syster – av att något barn hälsade på dem. Och ändå tyckte hon att det var fullständigt orimligt att vi sade nej till besök…!

Det jag inte förstår här är att dessa människor blir personligt förorättade för att vi inte vill ha deras barn hit, med alla eventuella baciller de släpar med sig. Som om det vore en rättighet för deras barn att följa med och beskåda vår bebis. Som om vi skaffat barn för deras skull. Som om vi blivit med kattunge.

image

Amning

OK. Graviditeten är över. Barnet är här. Besöken avstyrda eller avklarade. Kan vi få vara ifred nu? Ja, ja, den eviga kampen om hur barn ska uppfostras har jag redan förberett mig på. Inte kampen med barnet, utan kampen med alla nötter som ska lägga sig i. Ja, jag förutsätter det värsta. Och nej, det finns en massa andra saker som folk gärna vill lägga sig i.

Man skulle kunna tro att amning är något som är upp till modern, barnet, och möjligen, kanske, lite till fadern. I vårt fall gick inte amningen alls som man skulle önska. Lille M verkade ta rätt tag, men ganska snabbt blev amningen outhärdligt smärtsam för A, trots hjälp från Amningsakuten, BVC, MVC och tusen tips och råd på nätet. A var förtvivlad och fasade för varje amningstillfälle (och det är en hel del sådana med en liten bebis). Experterna hos BVC, MVC och Amningsakuten tyckte att A skulle sluta amma, och istället variera pumpning med modersmjölksersättning. Jag höll med. Ersättningen idag är tydligen nästintill lika bra som bröstmjölk. Inte riktigt, men fullt tillräckligt. Poängen var att det var bättre att ha en lycklig, utvilad och smärtfri mor, som kunde ta hand om och mata ett lyckligt och älskat barn, istället för att ha en spänd, förtvivlad mor som fasade för när det stackars oskyldiga barnet skulle bli hungrigt nästa gång.

Ungefär här kom de där vännerna fram som fanatiskt förespråkade naturlig förlossning tidigare. Som gamar, cirklandes och redo att slå ner på askalas. Är det det kvinnor som fött barn och gått igenom alla små helveten ägnar sig åt, att försöka mästra och besserwissra nyblivna och osäkra förstagångsmammor i bekantskapskretsen?? De som annars ställde upp i vått och torrt, som var äkta vänner, agerade nu lika fördömande som irländska katolska kyrkan mot abort.
”Nej, nej, du måste amma. Så farligt är det inte. Kämpa på.”
”Tack för dina välmenande råd och uppmuntran! Kom hit med dina bröstvårtor, så ska jag dra ett rivjärn över dem, doppa dem i salt och citron och sedan köra dem ett par gånger i en häftapparat.”

Ärva kläder och prylar

Sist i detta kapitel om “Folk som bestämmer hur vi ska göra med vårt barn” kommer ett ämne som möjligen är ett stickspår.
När barnet kommit till världen och de efterlängtade besöken strömmar till, får man presenter. Trevligt. Lite onödigt, egentligen, eftersom vi ändå köper allt vi vill att barnet ska ha, eller som vi bedömer behövs. Men ändå roligt, såklart, att få fina kläder och leksaker och annat.
Påfallande många nöjer sig dock inte med den för ändamålet inköpta presenten, utan har också med sig en påse eller två med lite extra “presenter”.
“Jo, jag tänkte… Våra barn är ju lite större nu, så de behöver inte de här längre.”
Varvid ett urtvättat, sönderdraget och nopprigt plagg från Ullared dras upp ur ICA-kassen.
“Våra barn sitter ju sällan stilla så länge åt gången, så jag tänkte att ni kanske ville ha de här böckerna.”
I en fläckig plastpåse ligger en samling av barnböcker i olika genrer, allt från “Totte ska bada” och “Kaninen Miffo och bollen” till en gammal biblioteksbok från 1962, “Alihegga och den långa vägen”. Samtliga böcker ser ut att ha utgjort underlag vid de allra första måltiderna med riktig mat. Man vänder förfärat på bladen i böckerna och ser fläckar, matrester och annat fastkletat som man inte ens vågar tänka på vad det skulle kunna vara.
”Och vi har ju jättemycket leksaker hemma som barnen inte använder längre. Det mesta är helt.”
Och vi vill ju inget hellre än att låta vårt barn få leka med halvtrasiga skitleksaker med matrester och avlagringar på.

Ja, jag må låta lite otacksam, men det känns faktiskt inte alls som att dessa gåvor stammar från en önskan att vara till nytta och glädje för oss. Det känns snarare som ett tillfälle för givaren att få städa ur lite skit ur sina förråd och slippa åka till tippen med sånt man inte vill ha längre. Man blir helt enkelt påprackad en massa skit man inte vill ha, och som man inte har plats för.
Ribbing må förlåta mig, men jag är tyärr inte människa att visa tacksamhet i såna lägen. Tack, men nej, tack.

Vår nya tillvaro med litet barn är för det mesta helt underbar. Visst, han skriker och gråter och gnäller lite då och då, men han har alltid en anledning, även om det ibland tar ett tag innan vi förstår vad det är.
Hade vi bara sluppit inblandning från vänner och släktingar som vill oss väl, hade allt varit helt fantastiskt!

Annonser

Skriv gärna en kommentar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s