Day 30 – One last moment

Jag måste erkänna att jag känner mig en smula uttömd efter dessa 30 dagars ämnesbloggande. Jag har dessutom möjligen fått uppgiften en smula om bakfoten, man var tydligen inte tvungen att köra ett ämne per dag.
Nåja, nu är det gjort. Lite krystat tidvis, men ganska intressant (för mig, alltså, som utmaning att skriva).
Ett möjligen intressant projekt vore att låta läsare komma med förslag på ämnen att skriva om. Jag gissar dock att min läsarskara är en smula för liten för att utgöra en tillräckligt varierad grund för detta. Kanske en annan dag.

One last moment. Det blir inte en anekdot, ett minne ur livet. Jag ägnar sista inlägget åt att summera lite istället, ett sista ögonblick innan det är slut.
Det känns så passande på något sätt, imorgon är det nyårsafton. Jag blir sugen på att spela ABBAs lite vemodiga men alltid lika härliga “Happy New Year”.

2010 har varit ett omtumlande år.

Jag har för första gången i mitt liv känt av stress på riktigt, något jag aldrig trott skulle hända mig, som rationell och jordnära person med båda fötterna stadigt i myllan. Jag har haft mycket att göra förr, men kanske inte med samma typ av ansvar. När jag i våras började känna vad jag senare förstod var ångest, var det något helt nytt. När jag efter ett par timmar vid skärmen plötsligt kände ett tryck över bröstet och fick svårt att andas och mådde illa, och var tvungen att gå in på toaletten eller till köket för att djupandas… Det var lite skrämmande. Ännu mer skrämmande var det att känna samma känsla framkallad av en plötslig flashback från en dröm som förföljde mig, på fritiden.
Efter semester och lite pappaledighet tänkte jag att det skulle bli bättre. Det blev det också, även om det då och då återkommer en liten miniattack. Jag vet inte om man bör göra något mer konkret…?

Mer omtumlande måste man väl dock säga var det som hände i augusti, nämligen att jag fick en liten son. Mitt första barn. Fantastiskt. För mig. För oss.
Nu är han idag bara 4½ månad, så jag kanske inte är den rätte att tala om föräldraskap, om hur det känns och vad som händer… Jag kan bara konstatera att jag har hur mycket som helst framför mig. Det är väldigt spännande, det ska bli enormt roligt att se vad det är för en liten person som håller på att ta form.

Jag råkar leva i tro och förvissning om att mitt barn är intressant och fantastiskt för mig och mina nära, men inte så speciellt för någon annan. Det är trots allt ganska vanligt och normalt med barn. Därför har jag inga illusioner om att andra människor skulle vara särskilt intresserade av hur just min telning utvecklas, vad han gör och hur och varför. Jag kommer inte att skicka julkort med sonen på, jag kommer inte att lägga upp min son som profilbild för mitt Facebook-konto och jag svarar inte med att berätta om min sons lyckade potträning när folk frågar mig hur JAG mår.

I alla fall. Det lilla barnet kommer med största sannolikhet att förändra mitt liv på sätt jag ännu inte anar. Vilket innebär att jag inte riktigt vågar mig på att ha några konkreta förväntningar på 2011.
Jag hoppas att jag får mer av livet, och mer ordning på mig själv, på alla plan. Ja, ja, jag vet, ordning och småbarn kanske inte är det första man associerar med varann, men jag menar ordning på mig själv och det jag gör. Bättre ordning på mig på jobbet. Bättre disciplin vad gäller att ta tag i saker och ting hemma (små och stora projekt) och bättre disciplin och karaktär vad gäller mat och träning.

OK, då… Jag beskriver väl ett sista moment också, dårå… Jag har ändå varit inne på det i tidigare ämnen.

I skrivande stund sitter jag i sommarstugan. Här är närmare 30 grader varmt due to en härlig brasa i spisen. Alla är mätta och nymatade och hela familjen ska strax äntra stora sovrummet. Jag avslutar en rökig whisky och pendlar med blicken mellan datorn och elden. A och lille M kör en sista brottningsmatch innan båda somnar utslagna. Hade det varit för ett år sedan hade jag suttit uppe en timme till, minst, med ytterligare en eller två whisky, men nu är jag vuxen och mogen och käck, och vet att jag ska upp och mata lillapan vid 5-snåret. Som sagt, allt förändras.
Trots det lilla men kära störningsmomentet känns ändå magin påtaglig här. Lugnet, det totala lugnet och tystnade i huset och utanför. Ron. Friden. Vilan.
Jag önskar jag kunde förmedla det bättre, men för nu får det räcka. Jag behöver min skönhetssömn.

Tack för dessa 30 dagar. Vi ses 2011. Med både Smak och Avsmak.

Gott Slut och Gott Nytt År!

Annonser

Skriv gärna en kommentar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s