Day 26 – Your fears

Jag har inga direkta fobier.
Jag kan inte påstå att jag älskar spindlar, men jag accepterar det faktum att de finns och kryper omkring här och där, och jag kan avlägsna dem när det behövs.
Jag är inte rädd för höjder, inte mer än sådär vanligt sunt överlevnadsrespektfullt.
Jag är inte rädd för ormar, hajar eller älgar.
Jag har inte bacillskräck och jag är inte mörkrädd.
Jag är inte rädd för särskilt mycket.

Som en modern människa i ett modernt land har jag inte så stora problem, eller rättare, jag har samma problem som vem som helst. Alla människor har sina laster, sina sorger, sina problem och sina sätt att hantera dem och gå vidare.

Kanske är jag lite rädd för att dö i onödan, för tidigt. Att bli utsatt för ett meningslöst och oprovocerat våldsdåd, bli knivhuggen eller slagen i huvudet, eller lämnad att förblöda eller frysa ihjäl.
Jag är dock tillräckligt rationell med fötterna på jorden för att inte ägna tid åt att älta saker jag inte kan råda över, vilket gör att jag inte reflekterar över just sådana eventualiteter.

En annan sak jag är rädd för, och som kanske följer mig hela tiden, om än lite mer undermedvetet, är att bli påkommen. Att någon ska komma på att jag inte är särskilt duktig på det jag gör på jobbet. Att någon ska uppdaga att jag inte håller måttet.
Med tilltagande ålder och allt fler år inom mitt yrke börjar rädslan ge mig sig. Jag har vuxit i kostymen, och även om jag skulle ligga efter lite i den teknologiska utvecklingen är min erfarenhet nu värd så pass mycket att jag kan komma ganska långt på rutin. Jag vågar ta ansvar och ta människor.
När jag söker jobb och går på intervjuer boostas självförtroendet. Det är då man inser att man faktiskt har ett värde, att ens CV faktiskt börjar bli ganska tung. Sedan kommer en fas när man ska bevisa det också. Det är då man sviktar och undrar när den nya arbetsgivaren ska komma på att man är en bluff. Sedan kommer fasen då man kör på rutin, och inser att man satt en solid grund att stå på, att man faktiskt är värd något. Det är en skön känsla.
För varje större utmaning, varje ny roll att spela, återkommer den där rädslan att inte räcka till, att inte klara uppgiften, att inte kunna leverera. Stressande och ångestfyllt, men för varje gång blir det mindre och mindre jobbigt. För varje gång byggs ett minne upp som motvikt till rädslan, ett minne av lyckade utmaningar och bra resultat.

Jag har lite svårt att tänka mig att min pappa, till exempel, kände den här rädslan när han gick till jobbet. Han var ju kung på sitt gebit, rutinerad och självsäker. Men i andras ögon är ju jag det också.
Kanske är detta något man skulle #prataom också…

Förresten… Jag är rädd för dammsugaren också. I alla fall enligt min kära A…

Annonser

Skriv gärna en kommentar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s