Day 25 – A first

OK. Jag ligger efter. Men tidningen kom ju inte heller igår, på juldagen, så jag förlåter mig själv. Ingen har ju klagat.

Jag spelade fotboll i ungefär sju år, om jag minns det rätt. Från tredje klass till och med nionde klass. Ytterby IS var min klubb, och jag spelade vänster yttermittfältare. Jag vet inte riktigt varför, kanske för att jag minst skada på den positionen. På senare år har jag ägnat mer tid åt att agera stabil back, med förkärlek för lite tuffare hantering av motståndarna, i brist på skicklighet med bollen och den snabbhet jag förr besatt.
Min uppgift på den gamla goda tiden var att springa. Springa, springa, springa, och sedan springa lite till. Jag skulle vara passningsbar för att slå inlägg. Jag minns inte att jag var särskilt bra på just inlägg, jag slog sällan några hörnor att minnas, heller. Bakom mig som vänster ytterback hade jag Peter, en lite tjock kille som inte riktigt hängde med när det gällde att jobba hemåt. “Jobba hemåt! Hjälp Peter på backen!” fick jag alltid höra från tränaren vid sidlinjen. Och när anfallet avvärjts: “Jobba framåt, gör dig passningsbar!”. En arbetshäst.

Jag var, som kanske anas, ingen målgörare. Men jag gjorde faktiskt mål. Ett. på sju år gjorde jag ett enda mål.
Det var inget artistmål, inte ett stenhårt skott i krysset, en cykelspark eller en flygande nick. Men hade det varit landskamp i tv hade det visats om och om igen.

Det var en lång boll som alla såg var helt omöjlig att jobba på, en boll som målvakten redan hade äganderätt på. Av någon anledning sprang jag som ende man på den. Inga försvarande spelare följde med, det var jag mot målvakten. När målvakten och bollen möttes var jag kanske tio meter ifrån dem. Målvakten plockade bollen i flykten, men fumlade och tappade den åt sidan, någon halvmeter. Då hade jag nått fram, satte en tåspets på den och var förbi, med öppet mål framför mig. Det var bara att dutta in bollen.
Mina lagkamrater och tränare var i halv chock. Det var inte meningen att det skulle bli mål på det läget, och det kunde väl knappast vara möjligt att JAG nyss gjort mål? Men jodå, så var det. Jag var själv i chock, och hade varken målgest eller sinnesnärvaro att visa glädje. Jag gick helt enkelt tillbaka till vår sida och väntade på att livet skulle fortsätta som vanligt.

Jag fick en massa beröm efteråt och tränarna använde det som något slags sedelärande historia om att aldrig ge upp, att alltid ta vara på alla chanser.
Och jag växte en aning.

Mitt första mål. Mitt enda mål.

Annonser

Skriv gärna en kommentar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s