Day 21 – Another moment

Sist valde jag ett ögonblick i mitt liv som jag minns som ren glädje, utan bekymmer och utan morgondag. Det finns, som jag var inne på då också, så många tillfällen i livet som är minnesvärda.
Jag har läst runt lite på andras bloggar, och många har, fullt förståeligt, skrivit om när deras barn föddes. Jag har ju också fått en liten nu, men jag väntar med att berätta om den godbiten. Det kommer nog fler tillfällen.
Istället tänker jag berätta om en dag då jag kunde ha dött.

Vi var tre killar som skulle äta lunch ihop. Vi jobbade tillsammans som konsulter på Volvo, och en av höjdpunkterna under dagarna på Volvo är just när man tar sig möjlighet att ta sig därifrån på lunchrasten, dels för att få mat som smakar något, dels för att se något annat än Volvos urtrista 60-talsbyggnader i Volvos urtrista lilla värld ute på Hisingen.
Denna dagen var det Peters tur att köra. Peter var (och är kanske ännu) kring 30, väldigt självsäker och nöjd med sina egna principer och värderingar, och hade gott självförtroende bakom ratten. Vi siktade på kinamat i Majorna, och satte oss i hans vinröda Volvo 440, Anders i baksätet och jag där framme i passagerarsätet.
Peter körde som han brukade, lite hetsigt, lite för fort, aktivt, men inte så att man njöt av komforten, om man säger så.

När vi kommit över Älvsborgsbron kom vi till den långa och skarpa 270-graderskurva som för trafiken in mot centrum. Denna kurva är tvåfilig ända fram till den sista snutten innan påfarten till leden nedanför, längs älven, mot stan. Detta utnyttjas gärna av många för att köra om långsammare fordon i innerkurvan. Särskilt lastbilar. Peter var naturligtvis inget undantag. När en 24-meterstradare tornade upp sig framför oss tryckte han gasen i botten och lade sig i vänsterfilen för att komma om innan de två filerna blev en.
Anders och jag höll i oss och sade till Peter att ta det lugnt, att det inte var nån idé. Peter lyssnade inte.

Just vid den här tiden pågick något slags vägarbete i kurvan, jag tror att räcket säkrades upp med anledning av de många olyckor som skedde just i utgången av kurvan, där folk ofta hade för hög hastighet. Vägarbete innebär sänkning av normalhastighet, och detta uppmuntrades genom två-tre stora skyltavdelare som man var tvungen att köra slalom genom för att komma fram. Filerna gick alltså ihop kanske hundra meter tidigare än normalt.

När vi kommit upp jämsides med lastbilen höll Peter hög hastighet. Mycket hög hastighet. Jag har svårt att bedöma som passagerare, men jag skulle gissa att han körde i 110 km/h, kanske. Anders och jag ropade att han skulle lugna sig, lägga sig bakom lastbilen.
När vi såg vägarbetsskyltarna framför oss skrek vi nog bara “Helvete!” eller nåt i den stilen. Peter skrek inte. Han gasade lite till. Sedan tappade vi kontrollen.

Jag vet inte vad Peter tänkt sig, kanske att han skulle kunna styra sig igenom i hög hastighet utan större problem. Det gick inte.
När vi precis kommit in i slalomfållan tappade bilen greppet på den regnvåta asfalten. Bilen studsade med full kraft in i vägräcket, snurrade 360 grader för att sedan studsa i vägräcket en gång till, snurra ytterligare en gång, och slutligen döna in i vägräcket och stanna.
Med rykande och ihopsjunkande krockkuddar satt vi i bilen och undrade om vi levde eller inte. Jag vågade nog inte känna efter riktigt. Till slut, när det inte kom någon större smärta, vågade jag mig nog på att fråga hur det hade gått för de andra. Alla var helskinnade. Vi gick ur bilen utan en enda skråma.
Utanför bilen stod vi, tre spaka killar, och betraktade vraket av Volvon, nu utan framhjul och skärmar, och med intryckt motorhuv. I övrigt var den gamla stålcontainern nästan oskadd. Skrotfärdig, visserligen, men surrealistiskt intakt ändå. Ena framhjulet hade slitits loss med fjädring och stötdämpare och låg en bit bort.

image

På andra sidan det vägräcke mot vilket vi studsat två gånger och sedan stannat, finns en brant. Fyra-fem meter nedanför går den stora leden mellan centrum och Frölunda. Man kan naturligtvis bara spekulera, men… Vad hade hänt om bilen gått igenom räcket och landat på leden nedanför?

Lastbilschauffören stannade till och kollade så att vi levde, flyttade på en skärm som låg i vägen, kallade Peter en jubelåsna (med rätta) och åkte vidare.
Polis kom till platsen och konstaterade att det var halt ute. Otur. Ingen påföljd. Och lastbilschauffören var ju inte kvar för att berätta vad som hänt. Anders och jag sade inte heller något.
Peter, spak just efter olyckan, bad oss båda om ursäkt och tog i hand. Det kändes i och för sig ärligt och sant. Dagen efter, på fikarasten, när någon av våra kollegor kommenterade Peters framfart och menande sade nåt i stil med “Ja, Peter, nu har du i alla fall lärt dig en läxa.”, svarade Peter: “Ja, nu vet jag att det går bra att krocka i hög hastighet, att man klarar sig bra med dagens bilar.

Han hade inte lärt sig något alls.

Själv har jag då och då funderat över vad som hände. Allt gick ju bra, men jag kan inte hjälpa att jag tänker på allt som kunnat hända. Så onödigt det hade varit. Och hur jävla dum Peter var. Och vilken tur vi egentligen hade. Änglavakt?

Annonser

Skriv gärna en kommentar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s