Day 19 – Something you regret

Det finns några saker jag ångrar. Situationer där jag önskar att jag handlat annorlunda. På det stora hela är jag nöjd med den jag blivit, som resultat av uppfostran, erfarenheter, förutsättningar, vänner, val och slumpen. Vid några tillfällen har jag dock visat sidor jag inte är stolt över. Det handlar kanske inte om några större försyndelser, vi snackar inte mord, djurplågeri eller otrohet. En av de saker jag ångrar mest är att jag inte ställde upp för det som då var min bästa vän.

Sanna är fyra år äldre än jag. Vi har vuxit upp tillsammans ute på landet, tillbringat lov och helger tillsammans. Lekt i ur och skur, haft roligt och tråkigt ihop.
När Sanna flyttade hemifrån, flyttade hon tillsammans med två tjejkompisar till en gård med hästar och hundar. Jag var gissningsvis 16-17 år då.
Att sköta en gård kräver en hel del jobb, men tjejerna klarade sig alldeles ypperligt själva. Utom vid skördetid. Jag kallar det skördetid, men det kanske heter nåt annat när man bärgar hö. Höbärgning. Ja! Höbärgning innebar ganska mycket och tungt jobb, och Sanna hörde av sig till mig för att fråga om jag kunde tänka mig att hjälpa till. De brukade klara av det med några grannar och vänner, men nu saknades några, och min assistans efterfrågades.
Jag kände inte för det. Jag orkade inte. Jag ville inte. Det verkade jobbigt och tråkigt. Jag sade, visserligen väldigt rakt och ärligt, att jag helst slapp. Vilket jag gjorde. Jag kunde återgå till mitt pojkrum och spela dataspel eller läsa nån bok eller se på film eller vad jag nu kände för.

Jag hade nog kunnat gå vidare som om ingenting hade hänt där. Om det inte vore för min far. Han hade hört att Sanna behövde hjälp, och han hörde mitt tonårsförlamade avslag på hennes förfrågan. Och han skämdes å mina vägnar. Och han lät mig förstå att jag var en liten skit.
Tonårsobstinat som jag var tog jag inte till mig pappas utskällning utan ruskade av mig mitt samvete och återgick till mitt liv. Men det gnagde. Pappa hade sått ett frö, och det slog rot.

Jag önskar jag hade hjälpt henne, såklart. Jag ångrar att jag var en egoistisk och lat slyngel, och jag vill aldrig mer vara den killen. Han som vägrar att lyfta ett finger för en vän utan annan motivation än lite tacksamhet.

Annonser

Skriv gärna en kommentar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s