Day 18 – Your favorite birthday

Jag är i skrivande stund 36 år gammal. Födelsedagarna nu för tiden går mer och mer obemärkt förbi. Ibland får jag ett paket av min kära A, ibland försöker vi se till att hitta på något istället. Vi har ju allt. I år fick jag en son två veckor innan min födelsedag, så det får nog betraktas som årets present. Av någon konstig anledning hade A inte fixat något inför min födelsedag…

Jag kan inte direkt minnas några milstolpar gällande födelsedagar. Jag tog inte mitt körkort förrän strax efter jag fyllt 20, tror jag. Systembolagets produkter hade jag tillgång till långt innan jag fyllde 20, så den gränsen kändes inte heller jätteviktig. Födelsedag nummer 15, med byxmyndighet och moppemognad passerades utan aktiviteter vare sig på motorvelociped eller kvinna.

Jag minns ett enda födelsedagskalas, i den rätta bemärkelsen, vilket innebär sjöslag hemma med alla klasskompisarna. Ja, alla killarna, vill säga. Tredje klass, kanske? Jag vet inte varför det inte hände tidigare, men efter popcorn över hela huset och en mamma med nervöst sammanbrott och nya gråa hår förstår jag varför det inte hände igen efter det. Jag blev mutad att inte ha kalas de följande åren.

Den enda födelsedag jag kommer ihåg någorlunda är min sexårsdag.
Jag fyller i augusti, och detta var en fantastisk sommardag, strålande solsken och skön augustivärme. På den tiden, i den åldern, brydde man sig lite om solsken och värme, men på bilderna jag sett från den dagen ser det riktigt göttigt ut.
Jag minns att jag hela dagen gått omkring i en grå träningsoverall. Inte en tunn överdragsoverall utan tjock och värmande. Jag minns att mamma och pappa fick tjata på mig för att ta av mig åtminstone tröjan, så att min taniga bringa fick lite sol på sig. Jag minns att vi åt glass där i solen på altanen på landet.
Min syster var med, min mamma och min pappa. Nån sång minns jag inte, men jag kommer ihåg en nätkasse med gula skumgummibollar. Förmodligen hörde de till nåt slags plastracketar. Jag minns att jag drack saft i de där fina glasen vi hade då, de med små frukter i olika färger runt hela glaset. Plum stod det under en lila frukt. Pear under en grön. Orange och Apple såg nästan likadana ut.

Jag minns att jag tyckte det var en fantastisk födelsedag. Jag kände mig firad och uppmärksammad. Det var underbart.

Senare i livet har jag kommit att uppskatta den sortens uppmärksamhet mindre. Jag blir lite obekväm i situationen där jag ska uppmärksammas och firas, är glad om jag slipper ta emot presenter och vill gärna tona ner min egen person.
Jag har inga problem med att hålla tal, att stå i rampljuset och ta plats, spela allan eller vara myndig och styra upp. Där känner jag mig hemma, och många brukar nog se mig som en naturlig person att vända sig till och se i sådana lägen.
Men det är något med just uppmärksamheten man får när man ska firas, födelsedagar, examen, en bedrift på jobbet…

Jag undrar varför. Borde man gå i terapi, tro?

Annonser

Skriv gärna en kommentar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s