Day 17 – Your favorite memory

Att försöka rangordna livets minnen måste väl ändå vara helt omöjligt? Om man inte är en amerikansk, konservativ kvinna, där äktenskap i allmänhet är det största beviset på personlig framgång, och bröllop i synnerhet är det enskilt största och viktigaste som händer i deras liv.

Jag har turen att ha fötts i ett bra land, av bra föräldrar med bra inkomst, sunt förnuft, konsekvens, kärlek och trygghet som grundvärderingar, och jag har aldrig i mitt liv känt att jag saknat något. Visst, jag har som så många andra bortskämda ungdomar gnällt över att min cykel var två år gammal och inte tillräckligt cool, men det är ogiltigt, det fattar alla.
Med detta som bakgrund är det lätt att ana att det finns en ocean av minnen att ösa ur, stort och smått i olika kategorier. Jag väljer att inte tråla för mycket eller leta efter den där speciella fisken som knappt finns, utan att ta en standardfisk 1A som i sig är ett praktexemplar för sin typ.

Varje sommarlov, höstlov (på den tiden hette det potatislov, men det minns ingen idag), påsklov och sportlov tillbringade jag uppe på landet, i sommarstugan. I stort sett varje helg också, hela året om.
Det minne jag väljer ut kommer därifrån. Från en typisk sommarlovsdag, och jag är gissningsvis nio-tio år gammal.

Uppstigning i ottan, en otta med mina mått mätt, men i alla fall så tidigt att det ligger dagg på gräsmattan och fåglarna inte ännu börjat sjunga. På med kläder, troligen shorts och t-shirt, vardagsuniformen hela sommaren igenom, oavsett väder. Frukostdags.
Ut på altanen med kalaspuffar, havrefras och cornflakes (uttalat kornfläx), mjölk, O’boy, någon ostsmörgås (Skogaholms kärnmjölkslimpa med smör och ost på). Serietidning. Bygga borg av flingpaketen för att reta syster. Sitta och kisa mot solen som bländar när jag njuter av Fantomens eller Asterix äventyr.
Springa ut i världen. Först ner till Jan, närmaste grannen, och se vad han har för sig. Få med sig honom, utrustad med varsin pilbåge och kniv, vidare ner till Sanna för att där sitta och vänta på sovmorgonens egen drottning.
Ut i skogen, som indianer, ut och jaga harar och rådjur (stubbar var harar och träd var rådjur, vi skulle nog aldrig haft hjärta att skjuta efter riktiga djur). Bli varm.
Tröttna på skogen. Gå ner till sjön (vilket i detta fall är havet, men av oklar anledning sade vi alltid, och säger fortfarande, “sjön”). Bada. Först hoppa i och dyka och hoppa och dyka. Sedan upp och värma sig i solen. Fiska krabbor. Sedan i med snorkel, cyklop och simfötter för någon timmes utforskande av en botten vi kände lika bra som vårt eget rum. Upp igen för att värma våra blåa små kroppar. Gömma oss under uppochnervänd optimistjolle och ligga där och prata hemlisar. Alla visste naturligtvis var vi var, men det spelade mindre roll.
När så hungern sätter in springer den samlade styrkan som en minisvärm gräshoppor upp från sjön för att invadera slumpvis utvalt hus och annektera innehåll i skafferi och kylskåp. Oftast Jans kök, där man kunde få både mackor med brunost och spekeskinka.
Springa ut i världen. Möte glassbilen och åka med den tillbaka. Inse ett plötsligt godissug i kombination med äventyrslusta, och därmed snabbt planera och företa en kanotpaddling till Statoil i Varekil, en resa som innebär 15 minuters paddling över fjärden, 30 minuters paddling i ett avrinningsdike mellan åkrar, 5 minuters promenad längs en landsväg. Och samma väg tillbaka.
Äta middag, var och en hos sig. En liten kontroll från föräldrarnas sida av att man lever, mår bra och är hel och ren. Någorlunda.
Planera tältövernattning i skogen. Införskaffa tillstånd från föräldrarna. Mina först. De sade aldrig nej, frågade knappt när, var eller hur. Sannas sedan. De sade heller aldrig nej. Undrade var. Sist Jans, vars mor var omotiverat rädd för åska, älgar och fulla gubbar. Samma sak varje gång. Ingen åska, inga älgar, inga fyllegubbar, grönt ljus.
Tältövernattning med ficklampor och spökhistorier. Hemliga nattäventyr, troligen smygande på granne, kastande av kottar på väggar och tak, för att sedan antingen fnissande springa hals över huvud ut i skogen, alternativt ligga och trycka i blåbärsriset tills den uppretade grannen gått in igen.

Somna i tältet, utmattade efter ännu en härlig dag utan sorger och besvär.

De här dagarna på landet är svårslagna i minnet.
Jag kan bara hoppas att min son (och eventuella kommande barn) får uppleva liknande när de växer upp.

Annonser

Skriv gärna en kommentar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s